- life on the borderline

(Mamma, du inser nog inte hur illa du har gjort mig genom alla dessa år. Hur mycket du har förstört mig. Jag vet att du inte dricker längre, men du har nog glömt det viktigaste - att be om förlåtelse. Och fortfarande säger du elaka saker, säger att "man inte väljer sina barn". Är jag oönskad? Mamma, det kanske skulle vara bäst för alla om vi bröt med varandra för gott. Jag vet att jag inte heller är världens bästa dotter ibland. Jag kommer att sakna att ha en mamma. Jag älskar dig, men jag klarar inte av detta längre).


Någongång ska jag skriva ett brev till mamma, och säga allt jag har i mitt hjärta, och min lillebror. Till min lillebror och be om ursäkt för jag aldrig har varit en bra syster. Jag vet inte om jag ska skriva till pappa, för han är så känslig. Han är så känslig så jag är rädd att han gör någon dumt (som att ta livet av sig), om han får ett brev av mig.


Jag var på socialen idag, och hon jag hade möte med ville gärna hjälpa mig. Allt jag behöver är ett intyg från vuxenpsyk om vilken diagnos jag har och hur pass dåligt jag mår av min hemsituation - om jag skaffar ett sånt så skyndar dom på ärendet. Den 30 september har jag möte med dom igen, så flytten är beräknad till oktober någongång. Jag hoppas det går snabbt. Jag måste stå ut, och hoppas tiden går snabbt. Så jag kommer sluta upp med en lägenhet, och att förlora min "familj". Fast om sanningen ska fram så förlorade jag dom för länge sedan, för jag har nog aldrig haft dom. Jag hoppas jag får behålla min pojkvän iallefall, och mina vänner. För dom är dom enda jag har kvar.

Jag har ångest. Det gör ont. Jag tänker på saker och oroar mig över "inbillade problem". Saker jag är rädd ska hända. Jag ser dom framför mig som om dom redan har hänt. Som flashbacks. Och det känns som om jag inte kan andas. Imorgon börjar jag i skolan, och jag är orolig för att jag inte kommer klara av den p.g.a mitt psyke. Att jag pressar mig själv till bristningsgränsen och bryter ihop för att jag har för höga krav på mig själv. Och vid ett imorgon har jag möte med socialen om att jag ska få hjälp med en lägenhet. Jag är rädd för att det inte går igenom. För om jag fortsätter att bo här, på detta stället som jag borde kalla för "hemma", så kommer jag aldrig kunna må bättre. Förutsättningen för att jag ska kunna må bättre, är att jag kommer bort från min såkallade "familj". Sen..så har jag lite..eller jag är ledsen - för att han och jag kan inte träffas på länge nu. Han har spelning i helgen och nästa helg ska han vara med en kompis, och på vardagarna går jag i skolan. (There's no time for us). Så vi kan inte ses förens om..vad blir det? Tre veckor? Och jag försöker intala mig själv att jag inte saknar honom.


Jag började gråta idag. Jag skulle duscha, och jag hade precis klätt av mig till underkläderna, och jag tittade på mig själv i spegeln. Och jag började gråta. Jag tittade på mina lår, på mina armar, på mitt ansikte och på min mage. "Jag är äcklig och ful!", tänkte jag. Jag måste göra någonting åt detta. Jag vet att jag har rasat ner i vikt, men jag ska fortsätta tills jag når mitt slutgiltiga mål.


(Jag vill skriva att jag saknar dig. Och om jag hade modet, så skulle jag åkt hem till dig och krypa in i din famn. Känna dina armar runt om mig. Men jag tvivlar, för jag vet inte om du vill träffa mig. Och jag vågar inte fråga. Så jag försöker inte tänka på dig, för då saknar jag dig ännu mer. När du är ifrån mig så känns det som om jag har ett hål i mitt hjärta. Eller som om det är någon del av min själ, mitt hjärta - som saknas. Jag saknar dig, jag saknar dig...Jag vet att du aldrig kommer läsa detta. Men jag saknar dig).

Han hämtade mig igår. Och han sa något som gjorde mig jätteglad. Han sa att han var så glad att han hade mig, att det var jag och han. Och att han hade saknat mig. Han tog min hand i bilen, och då kände jag mig så älskad av något slag. Det regnade hela dagen, så vi satt inne och tittade på Kalle Anka och myste. Det kändes bra att komma hemifrån. (När jag är med honom så andas jag frihetsluft. Jag känner mig levande). När vi gick och la oss så höll han om mig, och det kändes så bra. Jag kan inte ens beskriva känslan. Men sen...sen började allt.

Vi var tvugna att ha öppet fönster för att det var så kvavt i huset. Och när jag hade lyckats somna så hörde jag långt borta hur hans rullgardin slog mot fönstret av vinden. I samband med det smällande ljudet drömde jag. Jag drömde om Djävulen, om demoner som stod i rummet och var ute efter mig. Jag drömde att jag låg i sängen och att Djävulen stod vid sängkanten och hånflinade och pekade på mig. Nästan som om jag skulle dö härnäst. Jag vaknade av att jag ropade någonting. Han vaknade till och frågade vad det var. Men jag vågade inte svara. Varje gång jag blundade så såg jag Djävulen stå och peka på mig. Och samtidigt hörde jag smällandet från vinden som blev högre och högre. Jag var så rädd så jag höll för öronen och fick magkatarr (har lidit av det i några år nu och får fortfarande det när jag blir riktigt rädd eller orolig). Det som var hemskast med detta var att jag inte visste om jag drömde fortfarande eller om jag var vaken. "Detta är en mardröm, det är inte verkligt", upprepade jag i mitt huvud. Jag flyttade närmare och närmare honom och gömde mig i hans halsgrop. Tillslut somnade jag av utmattning. Så inatt har jag bara sovit i knappt några timmar. Det var hemskt.

Jag är äntligen frisk nu och på fredag åker jag till Malmö och Malmöfestivalen. Jag ser verkligen fram emot det. Det jag inte ser så mycket fram emot är att skolan börjar om en vecka. Jag måste förbättra min koncentration på något sätt. Med alla dom koncentrationssvårigheterna jag har, så är det ett mirakel att jag fortfarande lyckas gå i skolan. Men jag ska kämpa mig igenom den sista skoltiden. Bli bättre. Kämpa. Kämpa.

Jag känner att när något litet händer, som att när jag och min lillebror småretas med varandra eller när jag bråkar med mamma - så känner jag att något trycker inom mig. Jag vill bara lägga mig på golvet och gråta. Känner all den där undantryckta smärtan, all den undantryckta gråten kämpa sig fram. Men jag lyckas hålla den borta på något sätt. Hindrar den för att komma fram. Jag är rädd. Rädd, rädd, rädd. När jag blir ledsen brukar jag bli arg istället, för den känslan är lättare att hantera. Ilska är lättare att hantera än sorg. Och jag känner mig sviken, sviken när alla andra är lyckliga. Sviken när jag läser att folk ska på fest, och tvingas att stanna hemma. Känner mig så otroligt ensam. Jag känner mig bortglömd fast dom har frågat om jag ska komma. Jag vet inte. Känner så himla mycket just nu.

Sen dessa komplex jag har, om min vikt. Fast jag har gått ner så mycket så hittar jag alltid fel på mig. För stor rumpa, för knubbig mage, för stora lår, kärlekshandtag, gäddhäng, dubbelhaka..o.s.v. Jag vill bara gråta när jag ser mig själv i spegeln. Jag är så himla äcklig. Att ens någon vill ta i mig förstår jag inte. När människor säger att jag är smal så säger dom det för att vara snälla. Men dom undanhåller sanningen för mig. Sanningen är: Jag duger aldrig. (Jag vill väga 55 kg, det är min målvikt. Jag vill se ut som strippor, playboymodeller, utvikningsmodeller. Och jag ska nå till det slutgiltiga målet på något vis. Jag måste...)

Jag är inte vacker. Jag är äcklig. Jag spyr när jag tittar mig själv i spegeln.


Jag är så trött på alla som inte tror att jag klarar av någonting. Att jag är för känslig och inte kan hantera någonting. Men dom har ingen jävla aning om vad jag har fått gå igenom. Jag är stark, för jag är fortfarande vid liv. Och ärren på mina armar, är bara ett tecken på min överlevnad. Så jag ska bevisa att ni har fel. Jag ska gå min egen väg, och göra det JAG vill. Jag vet att jag alltid kommer att ha ett hål i mitt hjärta, men jag kämpar åtminstone och försöker att må bättre. Jag är ingen tjej som ger upp.

Ju mer man går igenom, desto starkare blir man. Innan trodde jag inte på det. Jag trodde att ju mer man hade gått igenom, desto trasigare blev man. Men man har ett val. Man kan antigen leva i smärtan och ha "offer" skrivet i pannan, eller så kan man använda smärtan som drivkraft. Att lära sig av det man gått igenom. Jag ska försöka leva efter det sistnämnda. Försöker. Försöker varje dag, varje timme,  varje minut, varje sekund. Men då och då, bryter man ihop. Men det är sunt att gråta. Måste tänka så. Måste tänka positivt. Kan inte klandra mig själv längre eller ta på mig skulden för a l l t i n g. Jag måste tänka framåt.



Idag har det gått snabbt. Jag vaknade vid 11, och har hunnit träna i två timmar och så. Fick ett brev idag om att jag hade fått tillbaka nästan tvåtusen på skatten, så det gjorde verkligen min dag. Sen igår så fick jag ett fint meddelande på BDB från en okänd person ( har printat meddelandet, så det finns om ni tittar längre ner). Det är verkligen något man uppskattar när man får såna meddelanden. Det är värre när man får "jag ser upp till dig så himla mycket. Följer din blogg, och jag är precis som du. Du måste rädda mitt liv. Berätta för mig hur du försökte ta livet av dig, blablabla". Såna meddelanden uppskattas INTE . Vad ska man svara? Så jag låter bli att svara. Jag låter det vara. Känner några av mina kompisar som också har/blir utsatta av sådana hemska meddelanden/kommentarer.


Nästa vecka ska jag till Jönköping eller Värnamo och inhandla lite nya kläder, saker oså till skolstarten. Tar nog med någon fin kompis också. Får försöka smuggla in kläderna hemma också, för om mamma får reda på att jag har fått pengar, så kommer hon bli sur och säga att hon behöver dom mer än mig och så. Orkar inte med det, så jag får smyga. Låtsas som ingenting.


Jag tycker inte om denna sjukdomen. Jag har varit hemma i 5 dagar, och är redan rastlös. Och jag får egentligen inte träna när jag går på penicillin, men det skiter jag i. Någon måtta måste det vara på det hela. Och jag längtar tills jag får träffa honom igen, fast det har nog varit bra att vara borta lite från mig, för honom. Så han får sitt "space". Och det menar jag verkligen. Förstår om han behöver det.


OM nu någon läser denna bloggen, så finns det en liten grej här nere som det står "kommentera". Ni får gärna trycka på den och skriva något fint. Fast, jag bloggar egentligen inte för andra, det är mest för min egen skull. Känns bra på något sätt.




Mitt finfina meddelande som jag fick:







Dagens bild. (Ska försöka fotografera en för varje dag nu).

Det "löste sig", tror jag iallefall. Jag träffade honom igår, och jag hade missuppfattat allt. Tror jag? För han hade menat att man aldrig vet vad som händer i framtiden vilket är sant. Så antagligen är han bara realistisk. Och det är kanske det jag behöver. Och det slog mig plötsligt. Jag har kanske för höga krav när det gäller kärleken. Kräver det vi kvinnor är "programmerade" till att sträva efter. Att gifta sig vid 25, ha barn vid 30 och leva lyckliga i alla sina dagar. Men...som en kär vän till mig skrev när jag sa att jag ville ha "sagan", då skrev hon: "Den finns inte.". Och jag börjar faktiskt tro att hon har rätt. Sagan kanske bara finns i våra drömmar och på filmer. Så varför drömma om något man aldrig kan få? Livet är inte alltid så lätt. Min plan var att börja om på nytt, på en ny kula nu när jag flyttar hemifrån. Men att börja om på nytt kanske är att ta dagen och saker som det kommer. Och sluta planera och hoppas så mycket. Bara leva för stunden.

Det är lättare på dagen, jo det är det. Fast jag tänker fortfarande på det och det gör ont.


Jag ska ringa honom senare, måste träffa honom och få reda på sanningen. Om jag bara misstolkade allt (gud, det får vi verkligen hoppas), eller om jag...inte gjorde det. Om jag inte gjorde det, så vet jag ärligt talat inte vad jag ska ta mig till. Låt det inte vara som jag nu har uppfattat det. Som jag tror nu eller som jag uppfattade det är att jag bara är en förströelse för honom tills han har uppfyllt sin dröm. Att han inte älskar mig tillräckligt mycket för att se en framtid med mig. Det som gör mest ont om jag nu har uppfattat det rätt, är att han aldrig har lovat mig något, men har gett mig förhoppningar som att han har skrivit till mig saker som: "Jag vill ha ett liv med dig". Jag trodde verkligen att han menade det. Men för honom kanske det bara var något han skrev för att hålla mig kvar. Det kanske inte betydde något för honom. Men för mig... när han skrev det till mig så hoppades jag, drömde jag om en framtid med honom, för jag trodde att han ville samma sak. Men om jag har tolkat honom rätt så hade jag tydligen fel.


Jag måste lösa ut allt detta. Innan jag går och tror att han var som alla andra. Dagen har gått snabbt. Jag vaknade vid ett och gjorde lunch bestånde av kycklingfilé och sallad. Sen har jag druckit en kopp varm choklad och tittat på tv, fått något annat att tänka på. Leva mig in i filmens värld, där allting löser sig tillslut och mannen och kvinnan lever lyckliga i alla sina dar. Jag mår illa när jag läser om andra, eller ser andra...hur lyckliga dom är. Är det kanske mig det är fel på? Varför finns det ingen som menar allvar med att älska mig eller vilja ha ett liv med mig. Jag försöker ju så gott jag kan. Helvete. Skriver mer ikväll om jag har pratat med honom. Hoppas på det bästa. Men förväntar mig det värsta. Att jag har rätt.

Jag tog rätt mycket mediciner igår. 2 ml Theralen och 200 mg atarax. Jag ville bort. Vågade inte sova annars. För, allt gjorde ont. Tänkte på honom, på alla våra bra stunder, på alla bra stunder. Som flashbacks. Grät i några timmar och lyssnade på musik. När jag vaknade idag var klockan två. Meningslösheten hade bitit sig fast, och jag försökte ta mig ur. Grät åter i kudden och jag tror jag skrek. (Kan inte beskriva känslan av att den du älskar inte vill eller känner samma sak för dig. Outhärlig).


Vid sex så träffade jag Sejb. Vi satt och rökte och pratade på min zebrafilt på en gräsplätt. Känns så bra att prata med någon som förstår. Det kändes lättare. Senare så gick vi till Henja och träffade Jens, Tony, Nicko, Jonny, Lukas, Pontus, Martina och Josse. Jag fick bort tankarna av honom. Senare drog jag hem till Sanne ett tag. Och nu är jag hemma. Jag tänker på honom, och jag känner en sån hemsk saknad. Vill inte sakna, ville inte få reda på sanningen. Inget var som jag trodde. Jag känner mig så jävla dum. Hur fan kunde jag vara så dum så jag faktiskt gick omkring och trodde att jag och han skulle få det livet jag hade drömt om? För han är den enda som jag vill ha. Jag hatar detta. Jag känner mig så jävla lurad. Fan. Varje jävla andetag gör ont. Vill inte känna mer. Jag vill bara att han ska komma och hålla om mig, säga att han inte menade allt han sa. Säga: "Jag älskar dig, och vill ha ett liv med dig". Väcka mig och säga att jag hade en mardröm. För detta är för verkligt. Jag känner allting.



Snälla, väck mig från denna mardröm.
För om detta är verkligheten...