- life on the borderline

Lördags: Förfest i hans och hans bands replokal. Mycket trevligt! Sen blev det vidare till Higgins, där var det också trevligt. Fast jag blev lite ledsen (avskyravskyravskyr!) att jag ska vara så himla överkänslig. JAG kände att han inte brydde sig om att jag också var där, han satt ute och spelade gitarr och så med sina vänner. Och jag satt inne på Higgins och umgicks med andra folk. Och jag tänkte inte på att han satt där ute förens folk började kommentera: "Är inte du med honom? Varför är han inte med dig? Det märks inte att ni är tillsammans. Har ni gjort slut?". Och det gjorde mig ledsen. DOM fick mig att känna mig "bortglömd" av min egen pojkvän. Det var inte min pojkväns fel, det var DERAS fel. Om inte dom hade nämnt något, så skulle jag aldrig ha blivit ledsen eller ens ha tänkt på det. När vi kom hem till Lollo på efterfest, så pratade jag med honom om det. Och jag blev ledsen, för det kändes som han inte förstod hur JAG kände mig när dom sa det. Så jag började ju gråta och grejer. Han trodde det var en snefylla, men nej. Inte denna gången. Jag hade hunnit nyktra till något rejält när vi kom hem till Lollo, så det berodde inte på alkoholen. Jag var ledsen. Jag satt ute och pratade med Lollo lite, sen kom han och höll om mig. Och jag började gråta ännu mer. Allt kom, allt jag hade hållt inom mig. Att en sån liten skitsak kan utlösa alla tårar. Det kändes som om jag grät i timmar. Jag skämdes när jag hade slutat gråta. Jag ville inte att dom andra skulle tro att jag hade fått ännu en snefylla som jag fått innan. Vet inte om någon trodde på att jag var nykter, eller.. jag var lite lullig. Men inte full. Jag minns allt. Jag skämdes för att jag har haft den jävla oturen att gråta nästan varje gång jag festar med honom. Hans vänner måste tro massor. Jag hatar mig själv för att jag inte kan behärska mig, och hålla allt inom mig.

Den lördagen insåg jag att jag behöver hjälp. Verklig hjälp. Annars kommer jag att förstöra mig själv fullständigt. Och mitt mående kommer resultera i att jag förlorar honom. Jag vill inte att han ska se all smärta jag bär inom mig. Jag vill få honom att vara lycklig och må bra. Jag måste ha hjälp. Jag måste laga mig själv på något vis.

Imorgon ska jag göra ett expriment. Ideén kom på psykologin, då vi pratade om Socialpsykologi, om olika normer. Människor som är okunniga och som inte känner mig, jag är "emo" för dom. Allt som är en aning annorlunda, om man sticker ut bara lite lite - då är det emo. Människor ser ner på en. Så därför bestämde jag och Emma att vi imorgon ska klä oss till raka motsatsen till vår vanliga stil. Vi ska klä oss som alla andra, så neutralt som möjligt. Och se hur folk reagerar. Om någon som ALDRIG har pratat med oss innan pratar med oss. Om någon ny hälsar på oss. Om människor behandlar oss annorlunda (alltså bättre), eller till det sämre.  Och viktigast av allt, hur vårt umgänge i skolan som vi umgås med, reagerar när vi kommer i en helt annan stil. Sen ska jag meddela vår psykologilärare hur det har gått. Ska bli VÄLDIGT intressant. Fast jag kommer antagligen känna mig osäker, för när jag har andra kläder, och inte är "mig själv", eller ser ut som mig själv - så känner jag mig väldigt osäker. Men jag ska ta bilder. Så får ni banne mig se!


Ett fåtal bilder från i lördags:

  
 
  
  




  
  


  

Antingen mår jag jättebra, eller så är jag nära att få en panikångestattack. Känslor: ett tryck över bröstet så att jag knappt kan ta några andetag. Det känns som om jag har en hundra kilos järnklump på bröstet. En väldigt glad känsla, jag känner att jag kan göra vad jag vill, när jag vill. Inget kan hindra mig. Jag mår jätteilla och har en konstig känsla i magen, det känns som en oroskänsla.

Jag vet inte vad jag känner överhuvudtaget. När man inte kan sätta fingret på sitt mående så blir det ångestfyllt. Och jag känner mig overklig. Det känns som om jag är i min kropp, fast jag har en annan själ. Det är inte jag i denna kroppen. Detta är inte jag. Jag är övertygad om det. Börjar jag bli helt galen eller är det något som har förändrats som jag ännu inte vet om. Jag är rädd för att någon jag håller kär har dött. Jag har alltid haft den "gåvan" att känna på mig att något hemskt har hänt någon. Och nu har något hänt. Jag vet det. Det är något som inte stämmer in. Något står inte rätt till. Jag har haft dessa känslorna innan och trott att något hemskt har hänt någon jag älskar, men det är mer en oroskänsla. Då jag har vetat att det bara är jag som inbillat mig. Denna känslan nu är annorlunda. Det är något. Jag måste smsa min pojkvän och ringa min mormor. Jag måste se att dom mår bra, att dom lever.

Eller kanske det är att något hemsk som ska hända, som inte har hänt ännu, att det kommer hända något hemskt idag eller ikväll? Nu måste jag ringa dom, jag måste ringa dom genast.

Jag är rädd för mig själv. Riktigt rädd. Så mycket så att det skapar ångest. Panikattacker. Det känns som om jag inte kan andas. Imorgon ska jag ut tillsammans med han och hans band och någon/några till. Och jag är rädd, för att jag ska säga fel saker, för att vara tråkig, för att jag ska "misstolka" något som han gör eller säger till någon annan tjej och att hans vänner inte egentligen vill att jag ska följa med - att dom inte tycker om mig. Varför kan jag inte bara vara som alla andra? Imorgon ska jag ge mig ut och köpa nätstrumpbyxor iallefall, något "nytt" jag kan ha på mig på kvällen iallefall. Jag måste andas. Andas. Andas. Andas.

Det kommer att gå bra, det kommer att gå bra, det kommer att gå bra. Det kommer gå åt helvete.

Jag kan känna det när jag träffar de jag älskar.
De letar efter något mer,
de tittar över axeln på mig,
eller brevid mig,
för att hitta det som borde finnas där.
Jag ser förvirringen i deras ögon,
när de upptäcker
att det inte finns något där.
Det smärtar mig att veta
att det är så lite kvar av det som en gång var jag.
Det skrämmer mig
att jag inte vet var allt det tagit vägen,
och hur jag ska hitta det igen.

Jag önskar mig tillbaka till en tid
då jag fyllde ut,
fyllde upp,
svämmade över och mer därtill.
Tanken på att återvända dit gör mig paralyserad
eftersom jag inte mådde bra.
Men jag visste vem jag var,
jag hade min identitet,
jag gjorde det jag skulle,
och jag hade en given plats.
Nu är allt förändrat.

Känslan är att stå i en enorm sal.
En sal utan synligt slut.
Öppen yta där jag borde kunna se allt,
och kunna bli sedd.
Men istället kan jag bara höra de jag älskar.
De finns där, men i en angränsande sal.
Lika stor den.
Jag hör dem skratta,
leva,
samexistera med och i varandra.
Jag är så avundsjuk.
Jag vet att de väntar på mig.
På något sätt är sammankomsten för mig.
Men jag hittar inte dit.
Jag vill inte dit,
samtidigt som det är den högsta önskan jag någonsin haft.
Jag vill inte komma in i den salen,
och upptäcka att jag inte syns.
Jag vill inte komma in dit och göra alla besvikna,
för att jag är så mycket mindre än vad jag borde vara.

När hände det här?
Det känns som jag vaknade en morgon,
och min värld var borta.
Fragment av den fanns fortfarande där,
men inte tillräckligt för att skapa en helhet.

Om ett pussel på 1000 bitar saknar de 10 viktigaste,
de som gör att bilden blir begriplig,
är det då någon mening i att lägga det?
Är det då någon mening i att ens försöka.
Eller är det bättre att bara kasta det åt sidan,
inse att det ändå inte skulle kunna bli något av det,
och köpa ett nytt pussel?
Ett där det går att få en komplett bild i slutänden.
Jag vet inte.

Jag önskar att jag visste.
Kanske skulle allt bli lättare då.
Kanske inte.
Det är obehagligt att sträcka ut händerna,
när jag inte kan se vad det är jag kanske får tag i.
Det är skrämmande att ta ett steg framåt,
när det kan vänta en avgrund ett halvt steg bort.

Jag vet inte vad som är fast,
vad som är solit.
Jag behöver riktmärken,
någon att följa.
En känsla av att det finns något beständigt,
i det som nu känns som ett gungfly.

 
Jag har aldrig varit bra på att leka ”Följa John”.
De som varit ”John” har alltid burit ögonbindel.
Eller har de inte?
Är jag den blinde?
Är jag den som inte bör leda?

”I don’t trust.”
Nej, men kanske det är dags?
Jag ser ändå inget.
Jag hör ändå inget.
Jag kan inte förlita mig på mina sinnen,
mina känslor,
mitt intellekt.

Kanske är det dags,
att ta den utsträckta handen,
och lita på att inte alla lever med ögonbindel?
Kanske är det dags,
att våga följa,
och lita på att jag inte leds mot stupets rand?

Det kan ju inte bli värre,
mer skrämmande,
mer osäkert.

 
Eller kan det?

Jag har gett upp hjälpen tror jag. Jag står ensam nu. Jag tror inte på hjälpen längre, att dom kan "laga mig". Ingen kan laga mig. Visst finns det underbaraste, finaste vänner (och min finaste pojkvän) som får en att må bra - men ingen kan laga mig. Jag får helt enkelt lära mig att leva med denna ångesten, smärtan, ensamhetskänslan, overkligheteskänslorna, oron, tomhetskänslan...hopplösheten...minnena - livet ut. Jag måste bara lära mig att hantera dom. Förbättra mina försvarsmekanismer. Det jag är rädd för,det är att om jag får barn i framtiden - att dom ska få samma mående som jag. Att "ärva" min ångest. Jag vill inte att mina framtida barn ska få samma liv som jag har/har haft. Och dom ska definitivt inte få samma uppväxt. Jag ska ge dom en trygg och kärleksfull miljö att växa upp i. Med båda föräldrar närvarande och föräldrar som älskar varandra. Jag ska inte ge mina barn samma helvete som jag hade när jag växte upp. Aldrig.


Jag har beställt en ny hårförlängning och jag ska förmodligen klippa mig nästa vecka. Jag vill förändras. Ha något nytt. Bli snyggare. Jag vet inte.