Dag för dag - minut för minut - sekund för sekund. Eller?
Det "löste sig", tror jag iallefall. Jag träffade honom igår, och jag hade missuppfattat allt. Tror jag? För han hade menat att man aldrig vet vad som händer i framtiden vilket är sant. Så antagligen är han bara realistisk. Och det är kanske det jag behöver. Och det slog mig plötsligt. Jag har kanske för höga krav när det gäller kärleken. Kräver det vi kvinnor är "programmerade" till att sträva efter. Att gifta sig vid 25, ha barn vid 30 och leva lyckliga i alla sina dagar. Men...som en kär vän till mig skrev när jag sa att jag ville ha "sagan", då skrev hon: "Den finns inte.". Och jag börjar faktiskt tro att hon har rätt. Sagan kanske bara finns i våra drömmar och på filmer. Så varför drömma om något man aldrig kan få? Livet är inte alltid så lätt. Min plan var att börja om på nytt, på en ny kula nu när jag flyttar hemifrån. Men att börja om på nytt kanske är att ta dagen och saker som det kommer. Och sluta planera och hoppas så mycket. Bara leva för stunden.
