"Om jag sitter blixtstilla, om jag håller andan. Då kanske jag inte känner så mycket"

Om jag sitter blixtstilla
Om jag håller andan
Då kanske jag inte känner så mycket
Då kanske jag hindrar hålet att växa
Ett svart hål som hotar att förtära hela min existens
Allting gör ont
Röster utifrån
En stol som dras ut
En nyckel som vrids om i ett lås
Allt
Allting gör ont
_____

Dikten ovanför var något jag skrev imorse. Jag har inte redigerat den, eller mixtrat med någonting. Den är raktgenom ärlig. Hur jag kände i precis den stunden. Jag funderar på att ta upp musiken, låtskrivandet. Utan krav, utan förpliktelse att dela den. Bara för mig.

Jag har haft världens jobbigaste dag i skolan. Något har blivit fel med mina induviduella val, så Bild och Form Fördjupning togs bort. Sen sista lektionen idag skulle jag egentligen ha Engelska C, men då fick jag reda på att kursen i princip gick ut på att hålla i redovisningar och föreläsningar för klassen på engelska. Och med min sociala fobi skulle jag aldrig klara av det. Så jag tog bort Engelska C och flyttade Psykologin till timmarna jag egentligen ska ha Engelska C och lade till Bild och Form Fördjupning på timmarna jag hade Psykologi först, så det har blivit bra. Men innan det ordnade sig har jag praktiskt taget stressat sönder och sprungit runt i skolan idag. Jag känner hur jag redan börjar ställa ribban högst upp för mig, och jag har redan av all stress fått tillbaka min magkatarr och min migrän.

Jag fyllde i papper vuxenpsyk hade skickat till mig angående en ny behandlare och en eventuell ny behandling. Dumma frågor som: "När uppstod dina psykiska problem" och " Hur tror du vi bäst kan hjälpa dig?". Hur ska jag kunna veta när mina problem uppstod? Det kom ju gradvis, jag antar att jag blev sjuk gradvis. Men jag skrev från fem års ålder att den "milda" problematiken började p.g.a mamma och pappas drickande, våldtäkten och misshandeln. Sen skrev jag att depressionerna och ångesten kom när jag var elva, och det var då självskadebeteendet började och att jag gjorde mitt första självmordsförsök när jag var tolv. Angående andra frågan hur jag ansåg att dom bäst kunde hjälpa mig kunde jag inte svara på. Jag kan väl inte veta på vilket sätt dom kan hjälpa mig? Om jag hade vetat det skulle jag mått bra för längesedan. Så på den frågan skrev jag vad jag ville att dom skulle hjälpa mig med, vilket var att hitta en ny behandling åt mig och ny medicin. Mer kunde jag inte skriva. Imorgon skickar jag iväg brevet och hoppas på att få hjälp på nytt. Fast inte hoppas för mycket, nej...aldrig hoppas för mycket.



Kommentarer
Postat av: LIN

sv: aha. trodde att du var helrökare. men där ser man!

2010-08-30 @ 22:37:40
URL: http://shutuplisten.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0