- life on the borderline

Ju mer man går igenom, desto starkare blir man. Innan trodde jag inte på det. Jag trodde att ju mer man hade gått igenom, desto trasigare blev man. Men man har ett val. Man kan antigen leva i smärtan och ha "offer" skrivet i pannan, eller så kan man använda smärtan som drivkraft. Att lära sig av det man gått igenom. Jag ska försöka leva efter det sistnämnda. Försöker. Försöker varje dag, varje timme,  varje minut, varje sekund. Men då och då, bryter man ihop. Men det är sunt att gråta. Måste tänka så. Måste tänka positivt. Kan inte klandra mig själv längre eller ta på mig skulden för a l l t i n g. Jag måste tänka framåt.



Idag har det gått snabbt. Jag vaknade vid 11, och har hunnit träna i två timmar och så. Fick ett brev idag om att jag hade fått tillbaka nästan tvåtusen på skatten, så det gjorde verkligen min dag. Sen igår så fick jag ett fint meddelande på BDB från en okänd person ( har printat meddelandet, så det finns om ni tittar längre ner). Det är verkligen något man uppskattar när man får såna meddelanden. Det är värre när man får "jag ser upp till dig så himla mycket. Följer din blogg, och jag är precis som du. Du måste rädda mitt liv. Berätta för mig hur du försökte ta livet av dig, blablabla". Såna meddelanden uppskattas INTE . Vad ska man svara? Så jag låter bli att svara. Jag låter det vara. Känner några av mina kompisar som också har/blir utsatta av sådana hemska meddelanden/kommentarer.


Nästa vecka ska jag till Jönköping eller Värnamo och inhandla lite nya kläder, saker oså till skolstarten. Tar nog med någon fin kompis också. Får försöka smuggla in kläderna hemma också, för om mamma får reda på att jag har fått pengar, så kommer hon bli sur och säga att hon behöver dom mer än mig och så. Orkar inte med det, så jag får smyga. Låtsas som ingenting.


Jag tycker inte om denna sjukdomen. Jag har varit hemma i 5 dagar, och är redan rastlös. Och jag får egentligen inte träna när jag går på penicillin, men det skiter jag i. Någon måtta måste det vara på det hela. Och jag längtar tills jag får träffa honom igen, fast det har nog varit bra att vara borta lite från mig, för honom. Så han får sitt "space". Och det menar jag verkligen. Förstår om han behöver det.


OM nu någon läser denna bloggen, så finns det en liten grej här nere som det står "kommentera". Ni får gärna trycka på den och skriva något fint. Fast, jag bloggar egentligen inte för andra, det är mest för min egen skull. Känns bra på något sätt.




Mitt finfina meddelande som jag fick:







Dagens bild. (Ska försöka fotografera en för varje dag nu).