I won't heal, it's for real. But I'll go my own way and prove them wrong

Jag känner att när något litet händer, som att när jag och min lillebror småretas med varandra eller när jag bråkar med mamma - så känner jag att något trycker inom mig. Jag vill bara lägga mig på golvet och gråta. Känner all den där undantryckta smärtan, all den undantryckta gråten kämpa sig fram. Men jag lyckas hålla den borta på något sätt. Hindrar den för att komma fram. Jag är rädd. Rädd, rädd, rädd. När jag blir ledsen brukar jag bli arg istället, för den känslan är lättare att hantera. Ilska är lättare att hantera än sorg. Och jag känner mig sviken, sviken när alla andra är lyckliga. Sviken när jag läser att folk ska på fest, och tvingas att stanna hemma. Känner mig så otroligt ensam. Jag känner mig bortglömd fast dom har frågat om jag ska komma. Jag vet inte. Känner så himla mycket just nu.

Sen dessa komplex jag har, om min vikt. Fast jag har gått ner så mycket så hittar jag alltid fel på mig. För stor rumpa, för knubbig mage, för stora lår, kärlekshandtag, gäddhäng, dubbelhaka..o.s.v. Jag vill bara gråta när jag ser mig själv i spegeln. Jag är så himla äcklig. Att ens någon vill ta i mig förstår jag inte. När människor säger att jag är smal så säger dom det för att vara snälla. Men dom undanhåller sanningen för mig. Sanningen är: Jag duger aldrig. (Jag vill väga 55 kg, det är min målvikt. Jag vill se ut som strippor, playboymodeller, utvikningsmodeller. Och jag ska nå till det slutgiltiga målet på något vis. Jag måste...)

Jag är inte vacker. Jag är äcklig. Jag spyr när jag tittar mig själv i spegeln.


Jag är så trött på alla som inte tror att jag klarar av någonting. Att jag är för känslig och inte kan hantera någonting. Men dom har ingen jävla aning om vad jag har fått gå igenom. Jag är stark, för jag är fortfarande vid liv. Och ärren på mina armar, är bara ett tecken på min överlevnad. Så jag ska bevisa att ni har fel. Jag ska gå min egen väg, och göra det JAG vill. Jag vet att jag alltid kommer att ha ett hål i mitt hjärta, men jag kämpar åtminstone och försöker att må bättre. Jag är ingen tjej som ger upp.


Kommentarer
Postat av: Ida

Jäävlar, vi har samma målvikt.. :o



Det är bra det du skriver gumman. Ge aldrig upp.

2010-08-16 @ 01:37:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0