Vanföreställningar (?)

Jag har nog aldrig blivit så rädd i hela mitt liv. Eller jo, det har jag. Men..jag blev väldigt rädd. Jag och Janne satt i hans brors rum och tittade på "Wolfman". I den filmen finns det en scen där huvudrollen tas in på ett mentalsjukhus (detta ska föreställa i slutet av 1800-talet). I den scenen utsätts han för dom gamla metoderna dom hade mot psykisk sjuka. När han sitter i en stol fastspänd och förs ner i ett isbad under vattnet, och när han utsätts för elchockar i vaket tillstånd. Jag.. blev livrädd. När han satt i stolen och fördes ner i isbadet så började jag starkt tvivla på om jag verkligen var kvar hos Janne. Jag började tro på fullaste allvar att det var Jag som satt i stolen och blev utsatt för allt. Jag höll för ögonen och Janne sa något i form av: "Blev det för verkligt för dig?". Jag var så nära på att brista i gråt för jag var så otroligt rädd. Allt jag kunde tänka var: "Det är jag som sitter i stolen och blir nerförd i vattnet", "det är jag som får elchockar. Nu. Nu." Aldrig mer att jag ska kolla på någon sån film. ALDRIG MER. Även nu när jag sitter och skriver detta så tvivlar jag på att jag verkligen är här. Jag kanske ligger inne på ett mentalsjukhus för flera år sedan och får tortyrbehandling efter tortyrbehandling. Finns jag verkligen här? Är jag kvar.. är jag? Är jag kvar?! Om jag fortfarande hade varit kvar i "skärperioden" så skulle jag ha skurit mig själv, bara för att känna att jag verkligen känner. Att jag är verklig. Att jag lever. Att jag är kvar i verkligheten. Men jag ska INTE skada mig själv. PUNKT.


Men jag måste göra något.. gå ut och springa så jag knappt kan andas. Nypa mig själv i armen, något som tyder på att jag finns. Jag kan inte urskilja vad som är verkligt eller inte i just nu. Jag är seriöst störd.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0