- life on the borderline

Ja, jag tror att rubriken säger allt. Man blir sårad oavsett. Omedvetet eller medvetet. Jag hatar det. Det gör så fruktansvärt ont. Man kan inte sova, man kan inte äta, man kan inte koncentera sig, man gråter 24/7. Kärleken dödar en sakta. Sen finns det stunder som kärleken är underbar. Man vill inte leva utan den. Man mår bra, och man vill leva. Det är det som gör det så jobbigt. Ena stunden finns är man lycklig och känner sig oövervinnlig. Och i ena stunden ligger man och gråter på toalettgolvet bara för att man har blivit sårad. Man vet inte vad man ska ta sig till. Sättet jag hanterar det på är ju.. bra. Eller inte. Jag vet inte. Jag förbereder mig på det värsta och tänker: "Förvänta dig ingenting" eller "Förbered dig på att han säger att han älskar dig en dag och nästa dag vill han göra slut". Att jag tänker så beror nog på mina egna tidigare erfarenheter. Jag är så van vid det, och inte upplevt något annat, så jag tror att det blir så. Det där första: "förvänta dig ingenting" har jag nog misslyckats med. Det är en grundregel jag har, men jag förväntar mig små saker som jag tycker är självklara, men det är ju inte alltid det händer. Så det är fortfarande min grundregel. Skitsamma, jag orkar inte ens skriva om det. Jag vill inte tänka på det. Jag kan inte andas då. Min plan nu är när det gäller kärleken:


- Försöka inte bry mig om saker som sårar mig. Bara låta det rinna av mig.

- Försöka ta mig ut lite oftare och inte fästa mig vid kärleken så mycket. För om det väl tar slut så kommer jag bryta ihop och bli helt förstörd.

- Ge min pojkvän frihet (detta betyder inte att han ska gå och vara otrogen), men att... inte bli så sårad när andra tjejer är på honom eller något sånt. För killar brukar aldrig märka när någon tjej är på honom. så det kommer bara bli bråk om han vet att jag tar illa upp.

____________

Det finns säkert mer saker men inte som jag kommer på nu. Det är sjukt att det ska behöva vara såhär egentligen. Att jag ska komma på regler åt mig själv för att hindra att bli sårad. Fan vad allt gör ont just nu. Men det kommer nog bli bättre sen. Jag har blivit skör på sistone. Jag vet inte hur jag ska göra med någonting längre. Ibland önskar jag att jag hade ett hjärta av sten. Eller.. att ha förmågan att älska, men oförmågan att bli sårad. Ibland önskar jag att jag hade någon att gråta ut hos.

Texten som passar in så jävla bra just nu:

I could have been someone
Well so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you
I kept them with me babe
I put them with my own
Can't make it all alone
I've built my dreams around you

Jag trodde att det skulle kännas bättre igår och idag. Men nej. Jag mår likadant som jag gjorde i förrgår. Jag kanske kräver för mycket? Men allt jag vill ha är kärlek. Jag försöker vara alla till lags så att jag blir älskad. Och det känns som om jag väntar på någon slags bekräftelse som är hopplös att vänta på - men jag väntar ändå. Love is a bitch.



Vafan ska jag göra? För jag kan inte andas längre.

Jag håller ångesten på avstånd, för det mesta. Jag kan gå igenom hela dagar utan att tänka på allt hemskt som jag tror jag känner på mig ska hända. Jag får ingen ångest. Men så finns det tillfällen som just nu, då det bara kommer. Jag lurar mig själv genom att tro att jag kan gå igenom livet utan att bli sårad. Jag lurar mig själv. För jag vet att jag kommer att bli sårad i slutändan. Jag försöker bara förtränga att jag vet sanningen. För sanningen gör för ont att tänka på. Jag kan inte hantera det. Sårbar men ändå hård som sten. Det är jag i ett nötskal. Jag gråter nästan aldrig längre. Jag grät alltid, nästan varje dag innan. Det kanske är en bra sak, att jag inte gråter längre. Nu när jag blir ledsen blir jag bara helt kall inom mig. Jag känner tårarna byggas upp i mitt inre, och i samma sekund göms dom i ett hörn någonstans långt inom mig.


Jag vågar mig inte förvänta mig något. Jag vågar inte ge den där drömmen jag har näring. Den där drömmen "Lyckliga i alla sina dar". Om jag tänker så, så kan jag redan känna hur ont den där besvikelsen kommer att göra om det inte blir som jag hade hoppats på. Jag vågar helt enkelt inte. Jag vågar inte. "Lyckliga i alla sina dagar" händer andra människor. Men det händer inte mig. Jag är inte den sortens person. Everyone but me.


Jag trodde jag hade koll på vad jag ska göra på sommarlovet nu. Skaffa sommarjobb (om jag får tag i ett), vara med vänner, åka på någon festival och åka till ställen. Men det slog mig att det nog är för sent att söka sommarjobb nu, nästan alla mina vänner åker antagligen bort med sina familjen eller på massa festivaler och jag har antagligen inte råd att åka så långt i sommar p.g.a min ekonomi. Idag i skolan så delade min mentor ut papper om att man kunde få chansen att åka till Irland och praktisera i två månader. Men jag vet inte. Jag vill (tror jag), men jag vet inte om jag har modet. Och, jag vet inte om jag har styrkan att vara borta från min pojkvän eller mina vänner så länge. Så jag får fundera på det.


________________

- Jag är inte rädd för att misslyckas, för alla har sagt till mig i hela mitt liv hur misslyckad jag är. Så jag är van vid det. Det skrämmer mig inte ett dugg.

- Men vad är du rädd för då?

- Att lyckas.

Jag känner mig stark idag. Har fått lite kämparglöd. Kanske beror på all anti-broken heart låtar jag har lyssnar på (med anti-broken heart låtar menar jag låtar som får en att må bra). Och dels på Redbullen jag drack för någon timma sedan, nu sitter jag och dricker Beroca i mängder. Jag är stolt över mig själv för att jag har stått på mig, finally! Jag känner mig så självständig, men ändå om jag "mår bra" just nu så känner jag mig ändå sårbar. Jag vet inte. Om man bara alltid kunde må såhär, eller känna sig såhär stark som jag gör just nu. Men om jag känner mig själv rätt så kommer jag få en gigantisk ångestattack om några timmar. Så brukar det alltid vara när jag känner så som jag gör nu, det håller aldrig. Efter några timmar kommer ångesten. Det suger.


Dagens planer är att min pojkvän ska hämta mig (om han nu kommer). Om INTE så ska jag ringa till några kompisar. Jag vägrar att sitta ensam idag. När jag mår så bra så ska jag banne mig ta vara på det. Funderar även på att ändra min bloggdesign till något mer "mig", något mer tuffare. Några tips kanske?

Igår var det en sån där dag, där det varken var dåligt eller bra. Dagen var neutral. Tills på kvällen, då det där hände. Jag vill inte berätta vad som hände som fick mig att tänka: jag har fått nog. Jag vill inte lämna ut någon. Janne kom senare och vi pratade/diskuterade. Vi båda tycker sånt är jobbigt. Personer som lägger sig i vårt förhållande. Och det är inte bara en person, utan flera! Ibland verkar det vara som om ingen vill att jag och Janne ska vara tillsammans. Personer säger saker som inte är sanna och saker som dom överdriver har hänt och bygger på sin egen lilla historia. Varken jag eller Janne orkar med det. Så jag fick nog igår kväll.

Jag berättade för Janne att jag tänkte sticka ifrån småland ett tag, jag kände att jag var tvungen att komma bort. Jag ville bara fly från verkligheten. Jag följde med honom hem och sov där. Nu imorse bestämde jag mig för att inte åka. En anledning var för att jag hade för lite pengar för att klara mig, en annan anledning var att jag kunde.. jag kunde bara inte lämna janne. Jag visste ju inte hur länge jag skulle vara borta. Jag klarade bara inte av det. Och om jag skulle åkt så skulle det nog förstöra ännu mera.


Jag är så rädd. Rädd för att förlora honom. Jag vet att jag skulle ta mig igenom det, men jag skulle inte...jag skulle aldrig kunna känna mig hel igen. Jag är inte hel utan honom. Han är den saknade pusselbiten. Låt det inte ta slut.



I would've given you anything
Just to make you happy
Just to hear you say, that you love me one last time
I'd go to hell and back over and over again
Just to prove to you how much I need you here
There is nothing that I wouldn't do
I'd cry for you
I'd lie for you
And there's no doubt that if I could take your place in heaven
I would die for you, yes I will
I would rather give up my life
Than to see tears in your eyes
I can't stand to see you cry

Jag behöver ta itu med så mycket saker, men det blir alltid moment 22. Jag vet att jag måste och vill, men jag orkar helt enkelt inte. På det sättet blir det aldrig av. Och när jag väl försöker göra saker som jag måste göra, så låser det sig i huvudet totalt. Jag kan inte koncentrera mig. Alla andra tankar flyger runt i huvudet på mig, trasslar ihop sig och hindrar mig från att kunna fokusera på vad jag ska göra. Detta gäller mest skolarbetet. Men det är inte bara att det låser sig i huvudet på mig, utan också att jag ständigt tänker: "Jag är inte bra nog. Jag är inte lika bra och duktig som alla andra. Allt jag gör blir ändå fel, så varför ens försöka göra det bra när jag vet att det inte kommer att bli det?". Jag har så otroligt höga krav på mig själv. För att jag ska bli nöjd med något måste jag alltid vara snäppet före alla andra, snäppet bättre. Det är först då jag blir nöjd. Så nu har jag gett upp kanske? Vissa dagar kommer jag inte ens till skolan, vissa dagar går jag bara halva dagen och somliga dagar klarar jag galant. Jag har hög frånvaro och jag har inte gjort tillräckligt med inlämningsuppgifter. Jag är riktigt efter. Jag tänker att jag ska komma ikapp, att jag ska ta mig i kragen och orka. Men sen kommer alltid den tanken: "Varför försöka när du ändå kommer att misslyckas?". Jag blir så himla frustrerad på mig själv. Jag måste verkligen skärpa till mig. Men min självkänsla och mitt självförtroende ligger på noll just nu. Längst ner på nollan.


Jag dagdrömmer mycket har jag kommit på. Jag går alltid runt och fantiserar om att vara någon annan, en person som alla ser upp till, en person som är älskvärd och vacker. Hur allting skulle KUNNA ha varit. Om hur jag vill att det ska vara. Jag ser mig själv som en drömmare ibland. Men och andra sidan ser jag mig själv som världens realist. Jag dagdrömmer ofta - ja det gör jag. Men så fort jag kommer på mig själv med att göra det tänker jag alltid: "Det kommer inte att hända. Sånt där händer aldrig mig. Så jag kan lika väl sluta upp med att drömma om något som ändå aldrig kommer att ske". Så går jag tillbaka till verkligheten, och försöker göra det bästa av det. Jag säger inte att mitt liv är ett helvete. Jag har många saker att vara tacksam för. Men ändå kan jag inte låta bli att drömma om att det var en aning annorlunda.


Jag är nog mest rädd för att bli som mina föräldrar. Pappa som har levt sitt liv ensam. Utan kompisar och misslyckade förhållanden som har varat i nån månad. Han isolerar sig i sin lägenhet och är ensam. Mamma som har haft många pojkvänner, men som alla antigen har varit allmänt vrickade eller elaka. (Ett undantag var en man som var världens bästa kille, och dom var lyckliga och gifte sig - en vecka efter bröllopet tog han livet av sig). Hon väljer alltid män som inte förtjänar henne. Hon tror väl inte att hon förtjänar bättre. Så nu har hon ett förhållande med en man som hon bråkar med mesta delen av dygnet, som varken jag och min lillebror kommer överens med, som har kriminella barn och som är så himla självisk. Mamma har funderat på att lämna honom, men jag tror aldrig att hon kommer att göra det. Min mormor träffade min morfar när hon var i tjugoårs åldern och levde tillsammans med honom tills han dog vid 65 årsåldern. Deras förhållande var...jag vet inte riktigt. Men utfrån det mamma har berättat om morfar så slog han mamma och var väldigt elak. Detsamma med min farmor och farfar. Dom var inte heller lyckliga. Min farfar utsatte min pappa och farmor för grov fysisk misshandel under en längre tid. Kommer denna "förbannelsen" i min släkt även drabba mig?



Om man tittar på mina tidigare förhållanden så har ju inte dom varit världens bästa. Nu har jag äntligen hittat en bra kille, som jag tror till 100% att han är den rätta för mig, och som jag vill tillbringa resten av mitt liv med. Men det som skrämmer mig är min ålder. Jag är bara 19 år, och är rädd att p.g.a för att jag är så ung, så kommer det kanske hålla några år och sedan tar det slut. Jag vill INTE det. Jag hoppas inte det. Jag får hoppas på det bästa. Men det är ju väldigt ovanligt att det håller hela livet när man är så ung. Iallefall i modern tid. Förr var det vanligare att man träffade någon när man var i tonåren och sedan höll det hela livet. Jag önskar att det fanns en garanti i kärlek. En papperslapp där båda skrev under att man lovade att aldrig lämna varandra och älska varandra livet ut - och verkligen gjorde det! Visst skulle det vara bra?


Jag skulle kunna skriva så mycket mer om kärlek och drömmar, men jag känner att ingen kommer att orka läsa detta inlägget då. Allt jag vet att jag ska kämpa för är mitt lyckliga slut. Jag ska få mitt lyckliga slut!