- life on the borderline

Det var jobbigt att komma upp i morse. Och skötarna ska ALLTID komma in och väcka en sådär hemskt. Dom kommer in halv åtta (vilket är sjukt tidigt för mig), tänder lampan, skriker "GOD MORGON!", och när jag inte svarade på det så drog den ena skötaren mig i lilltån. HAHAHA. Rätt komiskt nu när man tittar tillbaka på det, men just i den stunden var det allt annat än roligt. Jag fick bara denna minen: " -.- ". Varför gör dom så för? Dom vet mycket väl att jag ändå inte äter frukost, och särskilt inte så tidigt på morgonen. Så varför ska dom envisas med att väcka mig när dom vet om det? Idioter.

Snart ska jag förhoppningsvis träffa Den Norrländska Nallebjörns läkaren, och se om han skriver ut mig. Ärligt talat så orkar jag inte vara här längre. Så jag ska försöka att låtsas som om allt är bra. Men det är just det, jag vet inte om jag kan låtsas. Det värsta jag vet är att vara falsk på något sätt (förutom i nödsituationer). Och jag vet inte om detta är en nödsituation. Vi får se hur det blir. Jag får bara ångest av att jag missar skolan om dom bestämmer sig för att INTE skriva ut mig. Men är jag redo att komma hem? Nej. Men jag kan inte få mer frånvaro. Idag ska jag även träffa min behandlare/psykolog och prata med henne. Ska jag behöva ljuga för henne med? Det som är så jobbigt är att hon kan direkt se när jag inte är stabil eller mår bra. Det är väl både på gott och ont.

Jag kanske skriver mer sen OM jag blir utskriven (ikväll), eller så skriver jag här på avdelningen om jag INTE blivit utskriven. Om jag blir utskriven så ska jag som jag skrev i mitt förra inlägg färga håret och hämta ut min hårförlängning. Sen ska jag försöka ta mig ut och kanske träffa någon fin vän ikväll.

Ibland går tiden långsam & ibland går tiden väldigt, väldigt snabbt här på avdelningen. Jag gick upp ovanligt tidigt idag, redan vid 8 när dom väckte en. Och nu är klockan redan strax över tre på eftermiddagen. Jag har iallefall spenderat dagen med att titta lite på L-word, varit ute & fotograferat och gått igenom tusen gånger hur mycket jag har ätit idag. Det känns som om jag har ätit tusen kilo mat fastän jag vet att så är inte fallet. Men det känns så. Så fort jag tar en tugga av mat så känns det som om kroppen sväller mer och mer. Mella, vad har du ätit idag? Frukost: 2 msk yogurt & två tuggor av en grov ostmacka. Lunch: två potatisskivor av potatisgratängen & en tugga av en vegetarisk biff och en tomatskiva. Efter lunch: 100 gram choklad (ABSOLUT FÖRBJUDET, Idiot). Sen är det snart lunch. Åh, jag borde aldrig ha ätit chokladen. Vad är det för fel på mig? Min kropp känns så nedsmutsad nu och jag vill bara krypa ut ur mitt skinn. Jag blir så otroligt arg på mig själv. Självkontroll Mella. Vart tog självkontrollen vägen?!

Jag avskyr söndagar. Jag vet inte vad det är med dom som gör dom så ångestfyllda. Det kanske är för att man har hela veckan framför sig. Och jag orkar inte ens tänka på skolan nu. När det var lunch så satte jag mig mittemot en tjej som var i min ålder. Vi började småprata och då fick jag reda på att hon går Estet-bild på min skola i sista året. (Skriver inte hennes namn här för att ta hänsyn till henne om någon i skolan skulle läsa). Jag har aldrig sett tjejen förut heller, så jag blev jätteförvånad. Men samtidigt trevligt att man har någon att prata med i min ålder också. Funderar på att lära känna henne lite mer sen, kanske gå in och våldgästa henne på rummet. Haha. Nej men, det är alltid kul med nytt folk.

Imorgon är det måndag, och jag ska träffa den norrländska Nallebjörnsläkaren & se om han skriver ut mig eller inte. Och idag är det sista dagen jag får Oxascand. Så jag ska också fråga honom om jag får dom utskrivna. Det är sant som folk säger, eller som läkarna säger. De enda ångestdämpande som fungerar är dom som innehåller Benzo. OM jag blir utskriven så ska jag hämta ut mitt nya, långa löshår imorgon och färga håret som Kat Von D hade en gång. Mörkbrunt med ljusbruna slingor eller hur jag ska förklara. Så himla snyggt. Bjuder på lite bilder idag.
___

(Den mest vackraste kvinna efter Marilyn Monroe. Så här ska jag färga håret tänkte jag)

Hon kunde vara i ett rum fullt av människor, men även känna sig ensam. Blickarna som vilade på henne omvandlades endast till negativitet i hennes huvud. Hon kunde alltid hitta något som inte var fulländat på henne. Kanske var det bara några obetydliga saker som inte egentligen skulle ha någon betydelse för någon annan. Men för henne, betydde det allt. Hon ville för någon gång i sitt liv känna att hon passade in. Men snart började hon sakta inse att det skulle förbli en omöjlighet. Skulle hon någonsin kunna bli älskad tillräckligt av någon? Skulle hon någonsin få vara räddaren av någons liv, istället för att en person skulle vara räddaren av hennes. Hon ville inte ha det så. Hon ville vara självständig. Kunna leva utan känslor. För hon hade lärt sig tidigt att om man litade på någon, om man tillät sig själv att verkligen älska - så skulle hon bli övergiven och sviken. Gå sönder på nytt. Men vad fanns det att gå sönder mera än vad som redan gått sönder av henne? Att älska, det misstaget hade hon begått om och om igen. Och i denna stund älskar hon. Men innebörden av att verkligen älska, är präglad av rädsla. Och en ständig ångest som har slagit sin rot i hennes själ.
__

Jag känner likgiltighet. Och likgiltighetskänslan är inte bra. Den är livsfarlig i min värd. Innebörden av likgiltighetskänslan är tystlåtenhet, beslutsam impulsivitet & en rotlös tomhetskänsla. Då jag hamnar i en värld där inte destruktiviteten ens kan rädda mig. Allt känns så..meninglöst. Det känns som om ingen kan hjälpa mig. Det känns som om jag är för trasig. När man har slagit sönder en glas så hårt så att det går sönder i tusen småbitar - är det omöjligt att få glaset helt igen. Och jag är glaset i detta sammanhang. Jag är glaset. Mella är tyst, och det skrämmer mig. Hon säger inte ens åt mig hur lite jag betyder, eller hur jag ska leva. Hon är min destruktivitet. Är hon död nu? Varför säger hon inget? Anledningen till att hon är tyst kanske beror på att Hon och Malin är överens för en gång skull. Båda känner likgiltigheten. Och det gör mig ännu mer rädd.

En sak som Mella annars kommenterar mycket, det är hur mycket jag behöver gå ner i vikt. Och jag kämpar, jag kämpar verkligen med att inte äta. Jag känner mig bara äcklad när jag tittar på mig i spegeln. Men vad Mella säger spelar egentligen ingen roll. Malin känner ändå ingen aptit. Bara likgiltighet. Likgiltighet. Ångest. Det är vad vi är.
__

Förlåt, jag kände bara för att bara skriva av mig. Jag vet inte.. Jag är medveten om att folk kan läsa detta och tro att jag skriver för att få uppmärksamhet. Men för att vara ärlig. Den tanken kom inte ens i mitt huvud när jag skrev/skriver detta. Jag bara skrev... Jag vet inte. Allt jag vet är att jag förstör för alla. Får människor jag älskar olyckliga. Så förlåt. Det är inte min mening. Det bästa rådet jag kan ge er är att lämna mig, för jag kommer smitta er med min trasighet också.

When every day hurts
And tears keep on falling, we're letting you go
The shadows are calling
One last goodbye
We're all here beside you
Your soul will fade like a rose in the dark, but your memory remains

Night after night, living a dream
Finally feeling my blood again
The notes in that song
Kept my heart beating strong all the way
I can see clearly now
I'm tired of constantly sleeping

Göteborgsresan var väl bra antar jag. Eller inte speciellt. Men vill inte gå in på detaljer. Jag såg skolan iallefall, vilket var syftet med resan. Den var underbar. Stora ytor, och jag kände mig hemma direkt.

På tal om annat. Jag vet ingenting. Eller.. jag vet inte. Jag tror jag har tappat greppet om allt. Jag har inte kontroll längre. Jag mår inte bra. Jag mår värre än någonsin. Jag kan inte hantera min ångest längre. Jag kan bara bryta ihop och inte hålla något inom mig längre. Min fasad har spuckit. Jag måste återfå kontrollen, annars kommer jag inte att överleva. Som tur var ska jag till psykologen på torsdag. Jag måste rakt ut säga till henne att hon får lägga in mig eller hjälpa mig snabbt på något annat sätt. Jag måste ta mig upp snabbt. Inte ens vad jag skriver nu kan göra hur jag mår rättvisa. Man kan inte förklara ångest eller sorg. Man kan bara känna den. För att fullständigt förstå måste man vara där själv. När jag mår så som jag gör nu, det går så mycket ut över de jag älskar. De senaste helgerna när jag har varit med min pojkvän så pga av min ångest så börjar jag överanalysera allt och tror att han ska lämna mig hela tiden. Och sedan börjar jag klaga på mig själv om att jag är tjock, ful, en dåligt flickvän & totalt värdelös. Sen ska jag alltid låtsas som om jag inte har några känslor - att jag bara tar allt på lek. Att inget betyder något. Ett exempel på det är vad som hände denna helgen. Klockan var in på natten och jag fick en ångestattack och sa att vi inte skulle blanda in så mycket känslor när vi har sex (?!). Sen efter det så tog jag papper och penna och skrev ner en hel A4 sida där det endast stod: "Glöm inte bort att du är världelös" osv. Jag är ju.. sjuk. Det är sjukligt. Inte normalt. Inte okej. Och jag ser hur min pojkvän mår dåligt av det. Jag tror att han har börjat bli olycklig med mig. Och jag vill inte göra honom olycklig. Jag får ännu mer ångest över att han är olycklig med mig och känner mig ännu mer värdelös. Jag vet inte hur jag ska göra just nu.

Det kanske beror på det att jag har så höga krav på mig själv. Krav på att jag måste vara perfekt hela tiden. Och dom kraven gör så att allt blir ännu mer fel, och jag blir så..stel och tyst. Jag är så rädd att jag inte ska vara perfekt. Och dessa jämförelse med alla. ALLA. Som är perfekta i mina ögon. Men jag måste.. jag vet inte vad jag ska göra. Allt jag vet är att jag MÅSTE återfå kontrollen. Annars kommer jag förlora alla jag älskar.

Nu har jag suttit i 4 timmar och ändrat bloggdesignen till något mer finare (och tjejigare), läst en tjock bok om matkonst och samtidigt tittat på matlagningsprogram. Ja, sån är jag. Lite annorlunda. Men jag älskar det. Medans jag designade om bloggen så snubblade jag in på en tjejs blogg i göteborg som nyss gått klart den utbildningen jag ska välja och som skulle plugga vidare nu till konditor (precis som jag med ska göra sen). Och på hennes blogg hade hon laddat upp bilder på sjukt fina tårtor som hon hade gjort. Och jag blev så imponerad, men samtidigt rädd. Ska alla i min blivande klass vara så otroligt duktiga? Så jag bestämde mig för att ta mig i kragen och låna hem massor med bageri/konditorböcker och börja att träna och göra såna hightec-tårtor. Jag vill så gärna lära mig! Det är ju en ren konstform att kunna göra såna tårtor. Så nu ska jag satsa på att också plugga utanför skolan med det.

På fredag åker jag äntligen iväg till Göteborg & tittar på min förhoppningsvis blivande skola (Burgårdens utbildningscentrum). Jag måste bara komma in på den skolan. Jag bara måste. Jag vet inte vad jag gör annars. Jag måste verkligen ringa till han som ansvarar för utbildningen imorgon och höra med honom om han har svar på alla mina frågor. Men om jag nu inte skulle komma in måste jag verkligen ha en reservplan. Jag får nog ha ett möte med syon på min skola om det där..

Jag måste verkligen komma igång med mitt fotograferande. Men jag känner mig nästan aldrig snygg nog (när det gäller bilder på mig själv) och har aldrig någon inspiration när det gäller fotografiska bilder. Jag får helt enkelt leta fram det på något sätt. Men mitt liv är otroligt tråkigt. Kanske därför jag inte fotograferar så mycket. Inte allt, men det mesta. Jag gör ju inget om vardagarna förutom att gå i skolan. Och jag har knappt tid för kompisar för jag har så mycket att plugga. Den enda jag prioriterar efter skolan är min pojkvän. Gör det mig till en toffel? Men han är ju fullständigt underbar, vem kan klandra mig? Jag är fortfarande väldigt kär.

Jag slutar detta inlägget med att ladda upp lite bilder jag hittade på vackra tårtor som jag hoppas kunna skapa en dag. Enjoy!

  

 

 

Jag vet inte om jag har fått någon uppenbarelse. Jag menar inte något som har att göra med "Gud" eller så. Men en uppenbarelse om min framtid. Jag kom bara på en dag vad jag ville göra med mitt liv. Jag vill flytta till Göteborg och gå i en skola där. Jag vill utbilda mig till konditor. Jag har alltid älskat att baka och göra olika bakelser och tårtor. Alltid älskat att jobba inom cafébranschen (jag har jobbat inom den innan). Och det är exakt det jag vill göra. Så jag kollade upp om det fanns några skolor som man kunde utbilda sig till konditor på. Och tyvärr så måste man ha gått Hotell och Resturang linjen i gymnasiet. Jag gick ju det i en månad, men har ju inte hunnit få några betyg i några ämnen där p.g.a den korta tiden jag gick där. Så jag kollade om det fanns en typ av förberedande linje inför den riktiga konditorlinjen. Och det fanns det! Fast i Göteborg. Då går man 1 termin på den förberedande linjen (som är väldigt intensiv) oh läser alla ämnen man behöver för att komma in på konditorlinjen, t ex Bageri A -B och Konditori A-B etc. Efter den förberedande utbildningen så är man utbildad kallskänka eller Barista. Så efter den terminen på den förberedande skolan så söker jag mig vidare till den riktiga konditorlinjen som man läser på 1 år. Ett annat altenativ istället för i Göteborg var en utbildning i Finland. Där man gick i två år på en skola och efter det är man utbildad konditor direkt. Men jag vill helst bo i Sverige.

Det som är så jobbigt med det här är när man har ett förhållande som är rätt så seriöst. Jag tycker det är så jobbigt att bo så långt ifrån honom. Eller, det kommer att bli det. Man kan ju komma till Göteborg med tåg som tar ungefär två timmar. Men ändå. Bara tanken. Den är hemsk. Men samtidigt så känner jag att jag måste göra detta. Detta är ju min dröm. Jag vet att jag garanterat kan fullfölja min dröm om att bli konditor. Men jag har ju inga garantier på att mitt förhållande kommer att hålla. Så om det skulle ta slut så vill jag inte tänka att jag har gett upp min dröm för ännu en kille som har sårat mig. Och samtidigt är jag rädd för att vakna upp en dag i Göteborg som färdigutbildad konditor och tänka: "Var det värt det? Att förlora mitt livs kärlek på grund av en dum utbildning som visade sig inte alls vara som jag trodde". Att jag inser då att vara konditor inte var något för mig ändå fast jag har drömt om det.

En annan rädsla är att han ska träffa någon annan. Om han börjar plugga i jönköping eller.. träffar någon annan här i Gislaved när inte jag finns här. När jag är tusen mil ifrån honom (som det skulle kännas). Jag vet inte vad jag ska göra. Vad är det rätta valet att välja? Jag vill inte göra ett stort misstag som visar sig vara mitt LIVS misstag. Det självklara för alla som läser detta skulle antagligen vara att jag ska åka till Göteborg och utbilda mig till det jag har drömt om. Men det är inte så lätt. Det är inte lätt någonstans. Jag vill inte förlora honom. Jag vill verkligen ha en framtid med honom. Jag kan inte tänka mig en framtid UTAN honom. Helvete vad detta är jobbigt. Detta är nog det jobbigaste valet jag måste göra i mitt liv. Att stå vid ett vägskäl och välja mellan sin livs kärlek och det man har drömt om att bli (karriären). Har ni sett den filmen med Gwyneth paltrow som heter "View from the top". Hennes dröm är att bli flygvärdinna. Och medan hon utbildar sig träffar hon en helt underbar kille som är precis rätt för henne. Dom flyttar ihop, och en dag får hon ett brev om att hon har klarat utbildningen och får jobb som en flygvärdinna som flyger över hela världen. Hon väljer karriären och gör slut med sin pojkvän MOT SIN VILJA. Och medans tiden går och hon lever ut sin dröm inser hon med tiden att hon är ensam. Hon börjar inse att det inte var värt det. Att välja bort sin livs kärlek för en dröm. Filmen slutar iallefall med att hon åker tillbaka till hennes f.d kille och säger till honom: "Jag trodde att min dröm att jobba som flygvärdinna och åka runt i världen skulle göra mig lycklig. Men jag hade fel.. så fel. För jag saknade dig varje sekund. Och jag har nu insett att det är du som är min lycka". Sen blir dom tillsammans igen, och hon vidarutbildar sig samtidigt som pilot som bara flyger inom hennes land så att hon kan vara tillsammans med sin käraste OCH leva sin dröm om att flyga.

Det är ganska vackert. Jag önskar också att jag kunde välja både och. Det kan jag. Men.. det kommer att bli jobbigt. Men jag ska iallefall försöka behålla honom. Det känns som om jag kommer att dö om jag förlorar honom. Inte min kropp, men mitt hjärta och min själ kommer dö. Jag kan känna hur ont det kommer göra redan nu. Jag önskar att det fanns en närmare utbildning eller att han kunde flytta med mig. Men han har sin dröm (sitt band och bli kända med dom). Han kan inte lämna det. Och jag förstår honom fullständigt. Jag hatar detta. Jag hatar detta... Jag har gråtit mig till sömns och till och med gråtit flera gånger om dan. Jag bryter ihop hela tiden så fort jag tänker på det. Jag gråter till och med när jag skriver detta. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet vad jag måste göra, men jag vill inte flytta ifrån honom (men jag måste). Måste kärlek vara så himla svårt? Jag är helt förstörd. Jag önskar att jag var starkare.