- life on the borderline

Jag har en dålig dag idag. Jag vill hoppa av en grupp som vi har här som heter "ett sundare liv". Anledningen är att jag kan redan allt det där, och det är bara onödigt att slösa min tid på något jag redan kan. Sen ska jag träffa min behandlare Kajsa idag med, och det är redan påfrestande nog..

Så alla på behandlingshemmet som undrar varför jag inte är med på "må bra-gruppen", "ett sundare liv-gruppen" och ibland inte kommer upp till morgonsamlingen:

Må Bra gruppen: jag har DBT gruppen direkt efter Må Bra, så det blir för påfrestande för mig att gå båda. DBT:n tar tillräckligt med energi.

Ett sundare liv: jag kan redan det mesta och känner att det är slöseri av min tid när jag redan kan allt om hälsa osv.

Morgonsamlingarna: de senaste dagarna har jag haft hemsk migrän, och det har jag väldigt ofta. Läkarna misstänker en tumör så jag väntar fortfarande på remissen från röntgen/neurologen.

Att folk inte kan lära sig att sköta sig själva.. Skitsamma, jag har en hemsk dag för jag ska träffa Kajsa idag, har vaknat på fel sida, ingen har tid för mig och min pojkvän ska åka till Sthlm/Gbg i fem dagar idag med sin vän, och jag dör av oro.

Fuck everything.

Just idag orkar jag inte kämpa. Just ikväll. Jag kommer bli okej. Men kommer aldrig bli hel. För allt är för trasigt. Jag kommer att lära mig leva med trasigheten, men aldrig bli av med den.

Personal: jag såg sig gråta genom fönstret. Är det hjärtat som är sönder?

Jag: Ja. Hjärtat är sönder. Kan jag få min vid behovsmedicin?...

Rödgråten. Har gråtit i timmar. Jag är ensam. Trasig. Så jag tar upp kampen om livet imorgon istället.

Jag blir så ångestfylld. Ångestfylld av alla fina vänner som ger efter sin sjukdom och inte kämpar till det yttersta. Vänner som halvt gett upp. Jag har kommit långt, och jag begär inte att alla ska ta åt sig behandlingen lika snabbt som jag. Men om jag klarar det, så gör ni det också. Jag bara önskar att alla mina vänner mådde bra. Att jag kunde laga er på något sätt. Men ni kan bara laga er själva i slutändan. Och jag står inte ut med att vissa av er är nära på att ge upp. Ångest.

Jag skulle vilja skriva en självbiografi. Men jag minns inte så mycket. Jag minns händelser, ögonblick. Men det jag minns är inte sammanhängande. Det är rörigt i händelseförloppet. Det beror nog på att jag har blivit en expert på att förtränga. Så minnen dyker ofta upp i flashbacks för mig.

Jag har nog alltid vetat att jag varit annorlunda. Att det var något som inte stämde. När jag var barn tänkte jag inte så mycket på det. Mitt huvudmål var då att överleva dagen. Att överleva. När jag kom upp i tonåren så utvecklades min sjukdom. Det var då jag gick sönder fullständigt. Jag har alltid varit trasig, men det var då jag verkligen gick sönder. Jag började leva destruktivt och gjorde många försök till att ta livet av mig. Jag var lamslagen av smärtan och trasigheten. Trasig blev min identitet.

Nu är jag 20 år, och har valt livet. Jag har valt att leva. Jag kommer alltid vara trasig, men nu är jag i läkningsprocessen. Det kommer aldrig försvinna. Det kommer alltid vara ett ärr där som kommer påminna mig om all smärta och trasighet jag gått igenom. Men det kommer också att påminna mig om att jag har överlevt. Att jag varje dag väljer livet.

Det skulle min självbiografi handla om. Att falla, att vara död - och sedan återuppstå och välja livet och att överleva

Nu är jag äntligen tillbaka på Mossle. Känner tyvärr att jag börjar bli sjuk, vilket är väldigt synd. Orkar inte med det, och har ingen tid för det heller. Fick hem en räkning i helgen på 1200:- på Inkasso som måste betalas in nästa gång jag får pengar. Perfekt att det kommer nu till jul! Heja..

Imorgon så ska jag ringa till Inkasso och sedan har jag ansvaret för maten här, och efter ska jag gymma. Det är en befrielse att träna.

Dagens ordspråk:
"Det är sjukt överskattat att GE bort julklappar. Och det är sjukt underskattat att FÅ julklappar".

/ Mella

Jag är så glad att ni har börjat kommentera igen, och jag blir så glad av att läsa era fina kommentarer!

Nu ligger jag i min lägenhet på 16 kvm under täcket i mörkret. Första natten på länge och jag försöker köra lite Mindfulnessövningar så jag inte tänker på hur rädd jag verkligen är. Medan jag ligger här funderade jag på en sak. Ny när jag inte har festat på ett tag och bor på Behandlingshem, så har vänner slutat att höra av sig. Har ni glömt mig? Var tog mina vänner i vägen? Jag saknar er...

Lite sammanfattning om dagen:
Jag sov ju hos mormor från igår till idag. Sedan har jag hjälpt lillebrorsan att beställa en iPhone som jag står på. Efter det träffade jag Sejb och vi åkte hem och packade hennes grejer för hon ska flytta till en annan lägenhet. Det var underbart att få träffa henne, har inte träffat henne på ett tag. Wille och hans flickväns pappa kon förbi mig nu ikväll, så vi gick en promenad och pratade. Det var trevligt. Imorgon åker jag tillbaka till Mossle. Ska bli skönt verkligen.

Jag har lärt mig mycket denna veckan. Och gjort framsteg, så jag tror att jag har rätt att känna mig stolt över mig själv. Jag har t ex lärt mig att bekräfta andras känslor (som är väldigt viktigt i alla relationer). Jag fick inte så mycket bekräftelse när jag växte upp, så jag har bara sökt bekräftelse, aldrig gett. Och jag märkte att ordspråket "om du ger trefaldigt så får du tiofaldigt tillbaka" eller något, men det stämmer. Jag har även börjat lära mig att analysera mina egna känslor. När jag är arg så frågar jag alltid mig själv: "är jag verkligen arg nu eller är jag egentligen ledsen?". Så ibland när jag är arg (oftast), så brukar jag egentligen vara ledsen, rädd eller orolig. Men det har alltid varit lättare för mig att vara arg än att hantera någon annan känsla. För ilskan är den lättaste känslan att hantera.

Så fråga dig själv ibland: "känner jag verkligen det jag känner eller är det något annat som gömmer sig bakom?". Försök också att ge dina nära och kära bekräftelse på deras känslor och visa förståelse och var lugn. Det lönar sig i slutändan. Dessa framsteg skulle jag aldrig klara utan DBT:n. Så tack.

Idag har det varit en fin dag. Jag ber om ursäkt för det senaste inlägget. Men. Jag skrev ju att jag skulle återuppstå idag och det gjorde jag. Jag mådde bättre idag och har haft en fin dag.

Idag på Mossle har vi veckohandlat, jag har varit ute och gått med Merima (vår elevpraktikant). Hon är verkligen underbar när man lärt känna henne. Och hon är bara ett år äldre än jag så vi kommer jättebra överens och har mycket att prata om. Jag har även spelat bordpingis med Jimmy (skötare) & Wille. Det var kul. Så dagen gick snabbt. Imorgon ska jag till min sjukgymnast och få klassisk massage och knäcka ryggen (livrädd) och sen ska jag på DBT-gruppterapin.

Nu planerar jag att sticka lite på min halsduk som snart är klar och sedan sova. Godnatt alla fina.

Svart. Tårar i halsen. Ett sugande hål i magen. Hjärtstillestånd. Andningsuppehåll. Ett streck. Pip. Dödförklaring. Bry er inte. Det är min sjukdom som vunnit över mig ikväll. Imorgon när jag vaknar har jag nog återuppstått igen. Ge mig bara natten.

Dom säger att jag är stark. Att jag jobbar på så bra, att jag har en sådan sjukdomsinsikt som dom aldrig sett förr. Att jag är intelligent. Dom säger att jag är stark...

Men vissa dagar. Som idag. Är jag inte något av de nämnda sakerna. Om det hade varit några månader bakåt eller mer, så skulle jag inte tveka med att snitta upp armarna. Så känner jag idag. Att bara snitta. Men nej, jag är "starkare" nu så jag ägnar den första natten ensam på länge i min lilla lägenhet med att sticka på min halsduk, leka med min nya iphone och sitta på datorn och försöka ta kontakt med sen länge förlorade vänner.

Det finns inget positivt med mitt liv idag. Inte med mitt liv och inte med mig. Allting är svart. Jag är i "Det svarta hålet" nu. Jag vill bara att morgondagen ska komma så att jag kan åka tillbaka till behandlingshemmet så jag kan träffa Lina, Wille, Anna & Sara. Min familj. Dom är en del av min familj. Jag saknar dom.

If I leave this world tonight
I know I'd have so much left to say
But...
I've already disappeared...





Jag saknar dej.