- life on the borderline

Idag har det varit en fin dag. Jag ber om ursäkt för det senaste inlägget. Men. Jag skrev ju att jag skulle återuppstå idag och det gjorde jag. Jag mådde bättre idag och har haft en fin dag.

Idag på Mossle har vi veckohandlat, jag har varit ute och gått med Merima (vår elevpraktikant). Hon är verkligen underbar när man lärt känna henne. Och hon är bara ett år äldre än jag så vi kommer jättebra överens och har mycket att prata om. Jag har även spelat bordpingis med Jimmy (skötare) & Wille. Det var kul. Så dagen gick snabbt. Imorgon ska jag till min sjukgymnast och få klassisk massage och knäcka ryggen (livrädd) och sen ska jag på DBT-gruppterapin.

Nu planerar jag att sticka lite på min halsduk som snart är klar och sedan sova. Godnatt alla fina.

Svart. Tårar i halsen. Ett sugande hål i magen. Hjärtstillestånd. Andningsuppehåll. Ett streck. Pip. Dödförklaring. Bry er inte. Det är min sjukdom som vunnit över mig ikväll. Imorgon när jag vaknar har jag nog återuppstått igen. Ge mig bara natten.

Dom säger att jag är stark. Att jag jobbar på så bra, att jag har en sådan sjukdomsinsikt som dom aldrig sett förr. Att jag är intelligent. Dom säger att jag är stark...

Men vissa dagar. Som idag. Är jag inte något av de nämnda sakerna. Om det hade varit några månader bakåt eller mer, så skulle jag inte tveka med att snitta upp armarna. Så känner jag idag. Att bara snitta. Men nej, jag är "starkare" nu så jag ägnar den första natten ensam på länge i min lilla lägenhet med att sticka på min halsduk, leka med min nya iphone och sitta på datorn och försöka ta kontakt med sen länge förlorade vänner.

Det finns inget positivt med mitt liv idag. Inte med mitt liv och inte med mig. Allting är svart. Jag är i "Det svarta hålet" nu. Jag vill bara att morgondagen ska komma så att jag kan åka tillbaka till behandlingshemmet så jag kan träffa Lina, Wille, Anna & Sara. Min familj. Dom är en del av min familj. Jag saknar dom.

If I leave this world tonight
I know I'd have so much left to say
But...
I've already disappeared...





Jag saknar dej.

Äntligen! Jag var på besök på Mossle, och jag skrivs redan in på måndag. Är så jävla glad. Behandlingshem låter så hemskt, man kan säga att det är ett rehabliteringshem. Och det är hemtrevligt och fint. Och jag älskar redan stället och personalen. Den ena skötaren heter Pernilla (Pillan), och hon var underbar! Men vet ni vad som hände i affären när vi skulle handla efter vi varit på besök där? Då ringer chefen från Bernts konditori och säger att han läst mitt CV och han älskade det. Så han ville att jag skulle jobba där HELTID. Och jag bara: "FAAAAAN!" Fan att jag får jobb samtidigt som jag blev accepterad behandlingshemsplatsen. Men jag var tvungen att tacka nej. Och det var jobbigt. Jag tror livet utsatte mig för en utmaning. Jag blev erbjuden två livsvägar nu. Behandlingshem och få hjälp, eller ett fast jobb (och inte vilket jobb som helst, utan att drömjobb inom café och konditori). Helvete. Men jag valde definitivt rätt val, för jag behöver hjälp. Men det är SÅ frustrerandes! Jag flyttar iallefall dit på måndag, så det känns skönt. My new life can finally begin. Vägen mot friskhet.

Jag har insett att man inser att alla saker man krävde eller förväntade sig inte betyder ett dugg när man är nära att förlora en person. Jag ger en eloge till alla som är anhöriga till oss med Borderline. Jag vet att det är tufft av er att leva med oss. Att lära er hur vi fungerar och att stå ut med allt skit som våran sjukdom innebär. Jag vill även tillägna en extra stor eloge till min pojkvän. Min pojkvän som alltid stått vid min sida, for better AND for worse. Han har hjälpt mig upp när jag fallit, och även glatt sig med mig i de ångestfria stunderna. Han har varit min räddare och en underbar vän och pojkvän. Jag förstår inte hur han har stått ut med mig genom alla dessa åren och ändå stått kvar vid min sida. Och fastän jag kanske inte har varit världens bästa flickvän alla gånger, och utsätter honom för min sjukdom och allt som kommer med den, så försöker jag varje dag att bli bättre. Att vara den flickvännen han förtjänar. Och en dag, ska jag vara allt han behöver, och vara värd en sådan person som honom. Jag älskar dig.
_______

Jag har hört att folk pratar skit bakom min rygg. Att dom säger att jag har bloggen bara för att få uppmärksamhet och att jag är en dålig människa och flickvän. Och jag är så trött. Fast det börjar bli som vardagsmat för mig att höra det. Jag kommer förklara för sista gången för alla nu, och läs noga, för nu kopierar jag de exakta orden som står på min profil här på bloggen:

"Jag skapade denna bloggen för att hjälpa andra med min sjukdom. Jag har diagnosen Borderline personlighetsstörning (eller Emotionellt instabil personlighetsstörning som det nu för tiden heter).
 
I denna bloggen kommer ni få en inblick i mitt liv, och se livet ur min verklighet. Ur mina ögon. Jag kämpar varje dag med att överleva och försöker att leva i eran verklighet. Men ibland är det inte så lätt. Eftersom jag är så öppen i vad jag skriver, om mina tankar. Eftersom jag inte "förskönar" hur jag mår eller hur jag ser på livet. Så tror vissa att jag skriver för att få någon slags uppmärksamhet. Men det är verkligen inte därför. Utan tvärtom.

Mitt syfte med min blogg är att försöka att hjälpa andra som lider av samma psykiska sjukdom som jag har. Eller som har någon annan psykisk sjukdom. Att de kanske inte känner sig så ensamma, och att de vet att det är
någon därute som förstår och kanske får hjälp av det jag skrivit.

Men jag tar inte heller på mig något ansvar. Jag förskönar som sagt inte hur jag ser verkligheten och hur jag mår. Ni som vet att ni inte kommer att förstå eller vet att ni kommer tycka illa om det jag skriver, behöver inte läsa den. Till de som vill, får gärna göra det.

Jag kämpar varje dag för att överleva, att fungera som en normal individ i samhället. Och en dag ska jag lyckas. En dag ska jag också nå slutet av regnbågen".
__

Så nej, jag har inte bloggen för att få uppmärksamhet. Jag har den för att försöka hjälpa andra och inte bara dom med Borderline, utan även anhöriga och människor som inte förstår riktigt vad sjukdomen innebär. Så så är fallet. Och om ni som tycker illa om mig eller har något att säga eller fråga, så skriv till mig. Men skriv erat namn och så, så att jag kan svara mig. För annars kan ni ju inte förvänta er ett svar. Så säg/fråga det direkt till mig istället för att säga det till min pojkvän eller mina vänner eller andra för den delen. Okunskap är det farligaste som finns i denna värld.

Berätta om mer om hur det är att leva med borderline. Min pojkvän misstänker att jag har borderline, jag har tid om två veckor hos en läkare.
Det jag funderar över är att nästan alla diagnos-punkter stämmer in på mig (förutom att jag är impulsiv -skadar och hetsäter bara ibland, men är aldrig vårdslös med pengar-), men jag funderar över om man kan ha borderline och fortfarande klara av att plugga och sommarjobba, för det gör jag. Visst, jag har fått stanna hemma några gånger pga grym ångest, men för det mesta klarar jag av det. Vill ju inte ha borderline, så hoppas att det inte är det jag har. Men kan man klara av att jobba och gå i skolan när man har borderline?

Svar: Genom att ägna min tid mer åt att verkligen blogga om min sjukdom, så hoppas jag att människor som läser min blogg kan få någon slags inblick hur det är att leva med Borderline. Hur det är att leva med det går inte riktigt att förklara. Det finns ingen mening i världen som skulle kunna göra det rättvisa att förklara HUR det verkligen är att leva med den. Men jag ska försöka fundera på det och komma tillbaka med "svaret" i ett av mina kommande inlägg. Angående din/din pojkväns misstänksamhet om du har Borderline så kan jag säga att alla som har Borderline behöver inte ha ALLA diagnospunkter. Alla Borderlinepersoner är inte vårdlösa med pengar till exempel och alla hetsäter inte eller är impulsiva. Alla diagnospunkter stämmer inte heller in på mig. Det står till exempel att Borderlinepersonligheter har väldigt svårt att känna sympati för andra, vilket jag ABSOLUT inte har. Snarare tvärtom. Så allt behöver inte stämma in.

Jag klarade också av skolan galant i vissa perioder, och i vissa perioder klarade jag inte av den alls. Men självklart kan man klara av skola och jobb fastän man lider av sjukdomen. Det är väldigt individuellt för varje person som har sjukdomen. Jag hoppas det går bra för dig, och hoppas INNERLIGT inte att du har Borderline. För det är ett helvete att leva med. Och om du skulle av all förmodan ha det, så kämpa på. Sök hjälp och ta emot det. Och identifiera dig ALDRIG med sjukdomen. För sjukdomen är bara en del av dig, det avgör INTE vem du är. Jag är glad att du läser min blogg och om du har några fler frågor, skriv till mig. Lycka till tjejen!

Jag måste få ut en fråga som jag just satt och tänkte på. Jag är en sån person att jag måste ha total kontroll HELA tiden, annars får jag ångest. Om inte jag har kontroll hela tiden och inte har mina dagar och mitt liv eller min helg planerad så går hela min värld i kras. Om jag har planerat något att göra en helg eller en dag, och det visar sig några dagar/en dag innan att det inte blir av så rasar min värld. För jag måste ha KONTROLL hela tiden. Planera ut varje detalj. Annars är jag=ångest. Och jag+ångest=Kaos. Samtidigt så är jag väldigt impulsiv av mig och får impulser att göra grejer utan att tänka mig för.

Så min fråga är. Hur fan hänger kontrollbehovet & impulsiviteten ihop? Det är ju så motsägelsefullt. Om man skulle beskriva Borderline med något ord skulle det bli Motsägelsefullt. En motsägelsefull sjukdom. Så har någon något svar på det till mig? Eller är det bara så att det är så, utan någon förklaring?

Jag fick reda på för två timmar sedan att min pojkvän har varit med om en bilolycka påväg till jobbet imorse. Jag skulle ringa till honom och fråga vilken tid vi ska ha kräftskivan med våra vänner på lördag. Då sa han det. Det som träffade mig som ett skenande tåg. "Jag har krockat med min bil idag..". Jag hamnade i total chock och det enda jag kunde fråga honom var hur det var med bilen, om den var sönder nu osv. Det var inte alls det jag tänkte säga. Jag kunde inte tänka. Mitt hjärta stannade och jag slutade att andas. När han berättade hur det gick till så hörde jag knappt hälften för jag var så upptagen med att ta mig samman i huvudet och försöka hitta fotfästet igen. Det jag hörde var att han skulle göra en svag vänstersväng, att ratten inte ville svänga så bilen fortsatte rakt fram, att han fick vattenplan, snurrade över vägen, krockade med vägrelingen och snurrade till andra sidan vägen. Det enda jag kunde tänka på var att jag senast pratade med han i söndags och då lät jag sur och var snäsig åt honom för jag hade en dålig dag. Tänk om han hade dött idag, då skulle det snäsiga jag sa i söndags vara det SISTA jag sa åt honom. Han kunde vara död nu. Fyfan. Jag gråter. Vill bara hålla om honom nu och aldrig släppa honom. Jag tvingade honom att smsa mig när han kom till jobbet imorgon & när han kommer hem från jobbet imorgon. Ja, det är lite.. knäppt. Men jag måste veta att han lever. Jag kunde förlorat honom idag. Och jag skulle dött med honom.

Jag älskar dig.
Jag vill aldrig leva utan dig.
Du förändrade mitt liv.