- life on the borderline

Läkarna från kirurgen skrev ut mig idag. De hittade ingenting på Gastroskopin igår (som för övrigt var en traumatisk upplevelse. Resulterade i att jag försökte dra ut slangen, fem läkare fick hålla fast i mig och jag grät hysteriskt i 1 timma, TROTS den HÖGSTA dosen lugnande medel. Fick så mycket så de var beredda att ge syrgas/hjärt-lungräddning om jag skulle sluta andas). Men iallefall, de hittade ingenting och har ingen aning om vad det kan vara. Så de skicckade hem mig på "prov" med Tradolan som smärtlindring. Om det blir värre så ska dom öppna upp mig och göra en titthålsoperation och se om dom hittar något. Så jag har återbesök hos kirurgläkaren om 2 veckor, och under dessa två veckor så ska jag leva på en Laktosfri kost. Så jag köpte hem sojamjölk/sojayoghurt och laktosfritt smör osv. Hoppas jag blir bättre.. Tradolanen har verkat men jag har fått order om att ta det lugnt. Jobb blir det inget med denna veckan. Och på Torsdag skrivs jag ut från b-hemmet, så jag ska packa mina grejer imorgon. Känns som om jag har missat massa saker nu när jag varit inlagd.

På fredag så ska jag och pojkvännen till Halmstad. Hoppas min mage vill sammarbeta med mig då. Vi ska fira midsommar med hans bröder plus flickvänner vid stranden (tror jag han sa). INGEN ALKOHOL FÖR MIG. Men jag SKA ha kul ändå! Punkt slut.







Utsikt från mitt rum på Kirurgavdelningen

En vecka på kirurgavdelningen, fram och tillbaka i ambulans. Höga morfindoser för smärtan.

Kort sagt: Har varit inlagd på sjukhuset sen i måndags för magsmärtor. Imorgon blir det förhoppningsvis en Gastroskopi. Vill hem. Vill inte ha ont, vill inte vara här.

Jag insjuknade natten till måndag vad jag minns. Jag vaknade vid ett-två på natten av att jag fick ett plötsligt illamående av något slag. Jag visste i bakhuvudet att det var magsjukan eftersom min mamma och lillebror hade haft det förra helgen. Så jag gick upp och spydde popcornkärnor och Mousakka (urrrrk!). Jag gick upp, ringde jobbet (bageriet då, eftersom dom hälsar konditoriet när någon är sjuk). Så jag spydde och så 14 timmar framåt. Inte en blunds sömn. Mest feberyrningar. Mamma kom och hämtade mig eftersom man inte får vara kvar på b-hemmet om man har en luftburen sjukdom. Så jag åkte hem till mamma, sov, hade kramper i njurarna (dom på b-hemmet tänkte först ringa akuten/ambulans eftersom jag skrek av smärta i njurarna). Men iallefall, nu ligger jag här i mammas säng - ett dygn senare och har ont i hela kroppen - hög feber och kan knappt äta. Jag har slutat att spy som tur är. Men smärtan tar död på mig. Gör ont i varenda muskel.

Well well, nu ska jag sluta att klaga.

Jag oroar mig för så mycket när jag är sjuk. Blir mer sårbar då. Blir paranoid. Usch. Ska försöka titta lite på L-word och äta lite Piggillinglass.


Saker jag vill HA som jag inte får/kan äta:

Jag hatar verkligen att vänta på folk. För jag börjar inbilla mig att massa kan ha hänt. Inbillar mig så sjukt extremt med. Att personen har dött och (om det är ens partner) - att den ska göra slut med en och sitter vid en vägkant med bilen och funderar ut hur personen ska göra det etc etc. Helt sjukt. Känns lite bättre med ångesten nu när jag tagit Lephetonen. Dricker även kaffe nu. Så jag älskar halva världen nu. Blir sådär "medgörlig" av kaffe och hostmedicin. Jävla drug addict.

Håller på att bygga upp någon form av bild av hur jag vill att min lägenhet ska se ut när jag flyttar in i den om 1 månad. Jag vet vilka tre färger jag ska ha iallefall. Men dom tänker jag inte avslöja än, vill att det ska bli en överraskning. Men hela sommaren kommer gå åt att designa/inreda lägenheten. Kommer bli kul för mig, men inte för min plånbok. Hoppas jag får beviljat det där Bostadstillägget av försäkringskassan bara.. Men det kommer säkert bli bra. Och jag har lovat mig själv en sak.. som jag (tror jag) nämnde i något av mina föregående inlägg.. Att jag INTE ska ta saker och ting på delbetalning. Aldrig mer. Eller.. kanske någon gång i framtiden. Men inte nu. Vill inte bygga upp en massa skulder som jag inte klarar av att betala sen. Och vill absolut aldrig hamna hos Kronofogden. Fyfan.

Jag måste försöka gå framåt. Tänka framåt hela tiden och träna på den där Acceptansen som vi tränar/har tränat på så mycket i DBT:n. Googlade acceptans av någon anledning nyss och jag älskar bara betydelsen av ordet. 

Acceptans
Acceptans handlar om att välja att både se och stå ut med verkligheten, hur plägsam den än kan vara utan att undvika, fly, försvränga eller döma den – hur jobbigt det än kan vara. Med verklighet menar man både den yttre verkligheten runt omkring, som exempelvis anhöriga, bekanta, vänner och ovänner och den inre verkligheten som kan vara olika tankar och känslor.

Accepterande förhållningssätt
Att ha ett accepterande förhållningssätt innebär inte att man måste avstå från att försöka förändra en situation, utan att sluta upp med att föra krig mot sig själv och sin tillvaro. Acceptans är, hur paradoxalt det än kan låta, inte att sitta passiv utan att aktivt handla i enlighet med sina mål och värderingar.

Så himla klokt det är. Med Acceptans menar man inte att man behöver gilla verkligenheten. Utan bara Acceptera den som den är. Det behöver inte betyda att du gillar en situation eller verkligheten du lever i, men att du accepterar den, och utgår därifrån. Det handlar lite om att släppa det där kontrollbehovet. Jag hade väldigt svårt med Acceptans i början av behandlingen, och kan fortfarande ha det. Men jag lär mig.

Whatever, ska fortsätta vänta på min käraste och klunka tusen koppar kaffe till.

Feeling broken
Barely holding on
But there’s just something so strong
Somewhere inside me
And I am down but I’ll get up again
Don’t count me out just yet