- life on the borderline

Varför ska jag ha så...jävla svårt att lita på människor? Jag vet redan svaret till varför jag inte gör det. Men jag vägrar ge mina föräldrar skulden även om det var deras fel att jag växte upp i ett alkoholiserat hem med löften. Löften som aldrig hölls. Tillslut slutade jag att tro på dom, och i den sekunden slutade jag att lita på mänskligheten. Men jag har förlåtit dom, tror jag. Dom gjorde så gott dom kunde med att jag skulle ha det bra, även om det dom trodde var bäst för mig inte var det alls. Alla dessa svek från det förflutna och även i nutiden. Men man ger personen chans efter chans, fast man vet innerst inne att man kommer att bli besviken igen. Kanske är det någon sorts omedveten självbestraffning man utsätter sig själv för. "Lita aldrig på någon, se aldrig fram emot något, förvänta dig aldrig något. Tänk alltid det värsta. På det sättet blir du aldrig besviken."



Jag vet inte vad jag ska tro om det citatet jag lärde mig vid ung ålder, och levde därefter. Jag vet inte om jag tror på det fortfarande. För om man inte litar på någon, aldrig ser fram emot något eller aldrig förväntar sig något, så förlorar man allt. Drömmar, hoppet, kärleken. Allt man har kvar är hatet, sorgen, besvikelsen, rädslan. Hatet är det farligaste giftet. Det förgör en. Om du känner stor sorg inom dig, så kan det omedvetet komma ut i hat istället för i sorg som leder till tårar. För att hat för människan, är en mycket lättare känsla att hantera än sorg. Jag har ett mycket bra exempel på det. Häromdan bråkade jag med min styvpappa om en rätt så löjlig sak. Han skrek på mig, och jag skrek på honom. Tillslut slängde jag igen hans dörr till rummet med en sån stor smäll så att dörren kunde gått sönder. Sen sprang jag in på rummet och stängde dörren efter mig. Men när jag hade fått ut min ilska, mitt hat. Så allt som återstod var smärtan. Jag grät minst i någon timma efter det att jag hade slagit igen dörren. Ilska och hat är fasaden du bygger upp när din kropp och din hjärna känner att den inte kan hantera din sorg. Så du förtränger sorgen och bygger upp en mur av hat och ilska. Så...sålänge du har förmågan att gråta, att känna sorg. Så har du stora chanser att jobba med det och bli av med det lättare. Låt inte hatet och ilskan ta över.


Jag vet inte vad jag vill få ut av mitt liv. Jag drömmer om det dom flesta drömmer om. Förlova sig, gifta sig, skaffa barn, hund och hus. Att få ett jobb som jag verkligen trivs med, med en genuint bra lön. Att ha ett lyckat förhållade. Att vara lycklig. Att få kärlek. Men samtidigt tänker jag: kommer jag att stanna i Gislaved resten av mitt liv? Kommer jag aldrig få resa runt i världen och se mig omkring? Alla dessa beslut, alla dessa val man måste göra. Hur vet man att man gör rätt val och inte det felaktiga valet som kommer att förstöra hela ditt liv?
Och det där avtrycket man vill lämna kvar efter sitt liv för att bli ihågkommen. Att ha gjort något betydelsefullt. Är det där avtrycket verkligen så viktigt?

Jag vet inte. Jag vet ingenting förutom en sak. Att jag vill ha kärleken.

Jag såg det senaste avsnittet av Grey's Anatomy igår, som gick i repris. Där tog dom upp något som fick mig att tänka till lite. Är att följa sin dröm viktigare än kärleken? Drömmar, som finns av alla olika slag. Drömmar om att bli läkare, en skicklig advokat, resa jorden runt, bli Au Pair i ett annat land, bli en rockstjärna, en musiker. You name it. Men är drömmarna viktigare än kärleken? När du väl har kommit så långt och har uppfyllt din dröm, och förlorat eller lämnat kvar kärleken bara för att uppfylla din dröm. Så kanske du en dag inser när du kommer hem: " Jag har ingen att komma hem till. Ingen kärlek att komma hem till". Och då upptäcker du att du är ensam - du sitter där ensam med din dröm i sällskap. Men ingen kärlek. Jag säger absolut inte att det är fel att följa sina drömmar. Jag är bara lite kluven i frågan. Vad väger mest? Kärleken eller drömmarna? Om valet stod mellan dom alternativen - skulle jag utan tvekan välja kärleken. Men då kan jag inte hjälpa att undra...Varför kan man inte behålla kakan och samtidigt äta den? Folk påstår att det är omöjligt. Men vad är det omöjliga med att behålla kärleken och samtidigt följa sin dröm? Kan man verkligen få allt?  

Ja, jag försöker verkligen. Lära mig av mina misstag, göra det bästa av situationen. Jag har gått igenom så mycket, och jag känner att jag har blivit härdad..stark. Men så har jag också tänkt, eller resonerat: Man blir bara mer förstörd av alla saker man har gått igenom, det är en lögn att man blir starkare. Man blir mer komplicerad, svår att förstå sig på och får men för livet. Att tiden läker alla sår är också en lögn. Tiden läker inga sår, det lämnar alltid kvar ett stort skrikande ärr, som alltid kommer att finnas där. Men jag kan delvis hålla med om att det blir lättare att andas med tiden, man tänker inte så mycket på det tillslut. Men minnena finns alltid kvar. Nej, jag ska inte vara en pessimist. Jag tror att allt blir bra tillslut, hur svårt det än verkar vara. Hur svårt det än är att andas - så tar man sig igenom det omedvetet. Det är otroligt hur mycket en människa klarar - som man aldrig tror. "Jag kommer aldrig att ta mig igenom det här", men jo, det gör du. Du tar dig igenom dagarna omedvetet, du bara lever.

Jag lovade mig själv för några månader att jag aldrig skulle börja blogga igen, men på något sätt dras jag hit.
Jag måste skriva av mig, kanske hjälpa människor som befinner sig i samma situation. Som kan ha hjälp genom den här bloggen. Så jag struntar i vad folk säger. Nu skriver jag här, vare sig folk vill det eller inte.

Snart är det vår. Jag mår bättre när solen sticker fram bland molnen, och lyser upp mitt ansikte.
Det har varit mycket..kaos i mitt liv. Jag har gjort många, många misstag. Men jag lär mig av dom.
Jag har inte bestämt mig om jag ska skriva personers namn i bloggen. Vill inte lämna ut någon,
men vi får se hur jag gör.

Om 3 och en halv vecka åker jag ner till skåne igen. Ska bli skönt att träffa alla.
Jag känner nu att jag verkligen vill till skåne. Men så fort jag sätter mig på tåget får jag seperationsångest.
Jag vill bara tillbaka till småland, för det är HEMMA för mig. Det är nog tack vare Janne jag känner så.
Han får mig att vilja stanna kvar här. Han är anledningen. Tillbaka till skåneresan, som sagt.. och när jag kommer ner till skåne och träffar alla - så känner jag att jag inte passar in längre. Jag är inte en av dom. Jag har förändrats. Alla vet vem jag är. Och alla tyckte om mig när jag var "emo" och klädde mig endast i svart, hade svart hår och skar mig. Då passade jag in. Nu kan dom inte acceptera att jag mår bättre, att jag är en annan Mella. Det gör ont. Att folk inte kan acceptera mig som jag är nu.

Jag vet inte om jag hör hemma här heller. När jag flyttade hit hade jag också svart hår, svarta kläder, trasiga nätstrumpbyxor och skar mig. Då var jag omtyckt mycket av ett gäng här på skolan som alltid är med varandra. Men när jag förändrades, så slutade dom ringa, skriva och prata med mig. Nu får man bara ett hastigt leende och en vink när man går förbi dom.


Ska jag verkligen gå tillbaka till den gamla stilen jag hade? Bara för att bli accepterad? Och omtyckt? Jag vet inte. Jag trivs i den stilen jag har nu. Rött hår, delvis svarta kläder och inte så mycket svart smink som innan. Jag är ju fortfarande samma person. Eller..är jag? Ja, det kanske jag är. Men en del av mig har mognat, förändrats. Tar mer saker på allvar - och inte ser livet som en lek. Han - förändrade mig nog till det bättre. När jag träffade honom förändrades hela mitt liv. Och jag mår bra. Visst finns det vissa dagar som jag bara vill lägga mig ner i sängen och sluta andas. Men som jag sa innan: man tar sig igenom det.


Nu ska jag sluta skriva, tror inte någon har orkat läsa vad jag har att skriva direkt. Men tack till er som orkade - som som ska följa denna bloggen. Kommentarer uppskattas!