- life on the borderline

Borderline-personlighetsstörning (ungefärlig betydelse: gränsland):

Det främsta problemet för dessa personer är deras emotionella instabilitet och svårigheten att reglera sina känslor. De känslomässiga problemen leder till svårigheter att bete sig på ett fungerande sätt, vilket i sin tur leder till relationsproblem och svårigheter att skapa en stabil självkänsla.

Patienter med Borderline-personlighetsstörning har stor samsjuklighet - de är för det mesta allvarligt deprimerade och lider ofta av andra psykiska problem som posttraumatisk stresstörning, social fobi, ätstörningar, tvångssyndrom och panikångest. Deras liv präglas av desperation. De blir lätt missförstådda och uppfattas som besvärliga och manipulativa av sin omgivning.

Symptom:

1. Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
2. Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering, har ett extremt svartvitt tänkande.
3. Uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla
4. Visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil).
5. Uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester, suicidhot, eller självskadande handlingar
6. Är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
7. Känner en kronisk tomhetskänsla och ångest
8. Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
9. Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom.                  
   
   

Personer med borderline har ofta ett mönster av instabila sociala relationer. Medan de kan utveckla intensiva - men stormiga - förhållanden, är deras attityd till familj, vänner och partner ofta instabila. Synen på andra kan växla snabbt mellan absolut idealisering och total nedvärdering. På så sätt kan ett intensivt förhållande, med stor tillit, snabbt uppstå. Men när separation hotar, inbillad eller verklig, kan förtroendet mycket snabbt övergå i ilska eller ett totalt avsägande av relationen. Detta kan förvåna den person som drabbas, eftersom de ofta har svårt att förstå vad personen upplever som ett hot om separering. Denna rädsla för att bli övergiven kan ha att göra med personens svårighet att knyta känslomässiga band med närstående, något som särskilt visar sig då den viktiga personen inte är direkt fysiskt närvarande. Frånvaron av denna närhet skapar en känsla av tomhet, och att vara värdelös. Om personen känner sig övergiven eller sviken kan risk för självmordsförsök eller annat självdestruktivt beteende inträda.

En patient med borderline-störning uppvisar ofta ett impulsivt beteende när det gäller pengar, mat och sex. Borderline-störning uppträder ofta tillsammans med andra psykiatriska problem, särskilt bipolära sjukdomar, depression, ADHD, ångestsjukdomar, fobier, missbruk, ätstörningar och andra personlighetsstörningar.

Statistik visar att 10-20% av alla borderlinepatienter dör som ett resultat av självmord. Risken ökar ytterligare när andra diagnoser uppträder hos samma patient, som till exempel borderline-störning och ADHD. Om en patient har borderline-störning i kombination med missbruk är risken för självmord så hög som 60%. Närstående till en patient som diagnostiserats med denna störning har rätt till klar och tydlig information, så att de kan stötta personen. Riskfaktorerna kan reduceras genom en korrekt ställd diagnos och därmed följande behandling, ofta med familjen inblandad. Den som lider av borderline-störning behöver ett starkt kontaktnät runt sig för att ge stöd. Detta är dock inte det lättaste, eftersom personen ofta har stora svårigheter i nära relationer, vilket sätter stor press på de närstående som ofta blir drabbade av/indragna i personens sinnesstämning, utåtagerande och destruktiva beteende.

Borderline personlighetsstörning konstateras tre gånger så ofta hos kvinnor som hos män. Vad det beror på är inte känt. Vissa forskare menar att många män med diagnosen antisocial personlighetsstörning egentligen har en borderlinestörning.
____

Själv skulle jag säga att efter att ha läst igenom detta så låter inte Borderline särskilt jobbigt kanske för vissa att leva med. Med det är ett helvete. En kamp varje dag för att överleva. Att leva med en konstant, kronisk ångest. Man kan inte förklara hur det är att leva med, man måste vara där för att förstå själv. Jag önskar verkligen att människor som dömer oss som lider av denna sjukdom, och de som inte förstår - skulle försöka att leva en dag med Borderline. Jag tror ärligt talat inte dom skulle överleva det.

Igår var jag förresten hos min psykolog och fick min behandlingsplan. Sedan pratade vi mer om Behandlingshemmet. Jag kommer antagligen in på hemmet i höst. Nackdelen enligt min psykolog var att Behandlingshemmet har stängt varje helg och sommar, och då måste jag vara hemma. Och hon tror inte jag kommer klara av det. Men det tror jag. Absolut. Tycker det är skönt att det är så. Jag tror jag behöver det här. Så jag får riktig hjälp. Intensiv terapi. Vi får se hur det blir.

Idag är det även ett STRÅLANDE väder ute. Jag tror jag ska gå ut och sätta min lite i solen. Försöka få bort ångesten lite med lite vårvärme och solstrålar.






(jag skrattade när jag läste igenom det. Jag vet inte varför. Det är inte roligt någonstans. Men det känns så konstigt att läsa om sig själv)

När solen kommer fram och det börjar bli vår, så känner jag hur endorfinerna i min kropp börjar nå min hjärna. Jag tänker att om mitt liv ändå är hopplöst, så kan jag väl ändå ha kul medans jag väntar på döden? Åka till Sweden Rock med fina vänner, åka upp till Bohuslän med min vackra pojkvän och company, åka ner till Malmö och umgås med ytterligare fina vänner, gå på Malmöfestivalen och umgås med mina fina vänner här i småland. Sen ska jag planera och lägga undan pengar till min Japanresa som jag har bestämt mig för att boka nästa år, och även då komma iväg. Jag längtar. Jag måste ha saker och se fram emot har jag kommit på. Annars kan jag inte leva. Annars står jag inte ut med trasigheten. Denna trasiga värld. Jag måste ha solglimtar.

Jag blev stolt över mig själv idag. Jag har varit i skolan alla de lektioner jag ska vara på denna veckan. Ändå om det är få. Men det är en seger för mig. Och idag har jag även lyckats plugga till engelskaprovet jag har imorgon, jag har städat och tvättat. Hunnit med rätt mycket. Sen har jag lagt upp en ekonomiplan till mig själv eftersom jag är så slösaktig med pengar annars. Sedan funderar jag och ringa min psykolog/behandlare. Hon nämnde förra gången något om att de kan betala för en sjukgymnast som jag får gå till en gång i veckan, som ger mig massage (eftersom jag förtränger så mycket och lider även av posttraumatisk stress så jag ofta får migrän), så får jag det. Hon tror att det kanske kan hjälpa. Kämpar fortfarande med att få benso, men det känns rätt så lönlöst nu. Läkarna är idioter som leker med folks liv och vägrar att lyssna.

"Man kan inte lita på någon som tror att man är galen".

Jag är medveten om att jag är dålig på att uppdatera. Men just nu så har jag fullt upp att hålla ångesten borta och FÖRSÖKER ta tag i mitt liv (ändå om det inte går så bra). Nu går jag bara i skolan på halvtid och är sjukskriven (på psyks rekommendation). Det är knappt så jag klarar av skolan nu på halvtid, så hur ska jag någonsin kunna klara det på heltid? Just nu läser jag bara Svenska B, Engelska B & Fotografi C. Resten av ämnena läser jag upp på komvux efter sommaren. Samtidigt så vill psyk att jag ska in på behandlinghem. Men vi får se hur det blir med det. I helgen, eller.. dom senaste helgerna och veckodagarna har jag bara festat. Levt det snabba livet. Jag har mått någolunda bra av det. Men jag kan inte fortsätta festa så pga min ekonomi. Det går inte. Jag har levt på makaroner i snart två veckor. Det funkar inte. Jag vet ju.. att jag måste bearbeta mina trauman och allt. Men jag är rädd. Jag är jävligt rädd för att jag ska bryta ihop och må värre än vad jag redan gör. Jag är rädd att jag kommer att gå under då. Fan. Allt jag vill ha är dom där magiska pillerna. Jag tror jag ska fixa dom själv. Ta vid behov sådär. När jag behöver det. Jag kommer inte överleva annars. Det finns ingen hjälp förutom kemikalier & sprit.

Det känns som om jag försätter min omedvetet i situationer som jag vet att jag kommer få ångest av sen. Göra dumma saker som får min att dö inombord. Bara för att straffa mig själv. Jag är min egen värsta fiende. Och jag önskar att bara någon kunde rädda mig ifrån mig själv.

Jag vet inte vart jag ville komma med denna så kallade "förändringen" egentligen. Vad trodde jag? Att min pojkvän skulle älska mig mer om jag förändrades? Att mina vänner skulle..tycka om mig mer? Att jag skulle må bättre på insidan om jag förändrade vem jag var på utsidan. Jag säger inte att jag ändrade mig för någon annans skull. Men jag vet inte varför jag gjorde det egentligen. Jag fortsätter att jämföra mig med andra tjejer och försätter mig själv i situationer där jag känner mig totalt jävla värdelös. Som en röst i mitt huvud som upprepar: "Han vill ha henne, du är ingenting jämfört med henne. Han har dig bara som reserv tills han får något bättre". Eller: "Dom är med dig bara för att dom tycker synd om dig". Eller det klassiska: "Vem kan älska en sådan som du? Du kommer aldrig att vara tillräcklig för någon".

Och när den rösten kommer bryter den ner mig totalt. Jag ramlar ner i den svarta avgrunden och det finns inget någon kan säga till mig som hjälper, för jag är inne i det svarta. I intet. Men det kanske är sant. Jag kanske är värdelös. Jag ÄR värdelös. Det spelar ingen roll om ni säger motsatsen för jag vet sanningen. Det är nog bäst att ni lämnar mig nu. Janne, lämna mig. Alla mina vänner, lämna mig. Jag förtjänar det inte. Ni älskar mig inte. Det är bara en illusion. Jag är värdelös.




The feeling sometimes, wishing you were someone else
Feeling as though you never belong

What I do know is, to us the world is different
As we are to the world, but I guess you would know that

I don't want you to change for all the hurt that you feel
This world is just illusion always trying to change you