- life on the borderline

Idag fyller jag 21 år. Känner ingenting. Jag var sjuk i feber och smärta hela onsdagen och halva dagen idag, men nu har det lugnat sig. Mår bara sämre och sämre. Tror att de antidepressiva kan ha lite med det att göra också. Jag vet inte vad denna.. depressionen, denna ångesten har kommit ifrån. Demonen satte sina klor i mig, sen PANG - så är jag fast igen. Jag är på gränsen till att falla. Jag vill bara sova bort livet. Orkar inte ta tag i saker, och jag känner mig oälskad av alla. Känner att jag inte betyder tillräckligt. Förlåt. Det kanske är demonen som pratar. Jag vet inte vart Malin försvann, men jag ska försöka att finna henne igen. Mot alla odds. Nästan mot alla odds...

Hon var nog inte så stark som hon trodde.

Det där förra "lyckoinlägget" var rent skitsnack. Inte om det med min bästa vän, men just rubriken "lycklig" var skitsnack.

Jag slåss med min självrespekt och "relationen", som det heter i DBT:n. Fast det där med självrespekten kanske bara är ren stolthet från min sida. När det väl kommer till kritan tror jag att relationen kommer att vara viktigast. Men.. jag vill inte bli behandlad som en smutsig disktrasa heller. Varför ska allting vara så svårt? Önskar att någon kunnat prata åt mig, hjälpa mig på något sätt. Vill inte vara nere på nivå noll igen.

Har försökt att gå ut och gå långpromenader med hundarna, titta på bra filmer.. distrahera mig från den intensiva inre smärtan på något sätt. Men allt jag gör är inte... JAG är inte medvetet närvarande. Jag är levande död. Om inte de andra hade lurats av vetskapen att mitt hjärta pumpar ut blod fortfarande, så skulle dom ha planerat min begravning vid det här laget.

Idag ska jag laga maten åt mamma här hemma hos henne, sen så ska jag packa och åka tillbaka till b-hemmet. Där kan jag känna mig trygg av att det är personal dygnet runt som kan se till att jag kanske inte går under eller något. Och om det går riktigt illa så kan dom säkert avvara en säng åt mig på psykavdelningen. Jag behöver bli omhändertagen nu. Det kändes mycket bättre när jag var hos Sejb. Inte för att hon behövde ta hand om mig, utan för att hon fanns där och att jag hade henne där. Allting kändes bättre. Men hon har också ett liv, och jag kunde inte stanna hos henne i en evighet.

Jag glömmer vem jag är varje gång någon/något får mig att falla. Förståndet försvinner och smärtan lamslår mig.

Min bästa vän är... underbar. Jag är så lycklig! Jag kommer klara mig genom allt. Hon får mig att tro. Hon får mig att hoppas. Jag ÄLSKAR dig Sabina Tiger.

Rubriken säger allt mina vänner. Kanske var det p ga min samhällslärare i skolan idag att jag insåg detta. Hans otrevliga sätt att ignorera mig och vägra att hjälpa mig komma igång med vad vi arbetar med efter jag missat mycket pga Cypernresan, kanske väckte något inom mig. Nu måste jag sluta upp med att larva mig och ta och börja leva mitt liv, göra det JAG VILL. Följa MINA drömmar. Hittade en yrkesförberedande utbilning i Borås där man läser b la Konditori A, B, sen Bageri A, B och Livsmedelsämnen A & B kurser. För dom kurserna måste jag ha behörighet i innan jag kommer in på Konditorhögskolan i Göteborg. Den yrkesförberedande utbildningen i Borås är på 2 terminer, DVS 1 år. Perfekt. Sista anmälningsdagen är 15 Maj, så jag ska ringa till Försäkringskassan och fråga vad dom anser om detta eftersom jag är sjukskriven. Och sen måste jag prata med rektorn Eva på skolan och höra vad hon säger. Jag ska kämpa till mitt mål iallefall, och det är INGEN som kan ta det ifrån mig. För jag kommer lyckas.

Jag är så färväntansfull på något sätt. Försökt att få tag i kursböcker och kollat på biblioteket efter konditorläroböcker, men det är ont om det.. Får nog kolla in Tradera lite där..



Underbara, underbara konstverk!

Dagen har gått jättesnabbt. Jag firade Påsken hos mormor med middag osv. Sen har jag hunnit med att baka Vaniljbullar och städat mammas hus. Packat till Cypern har jag också gjort. För vi åker ju i övermorgon. Ska bli skönt att ta en paus från allt här hemma i Sverige. Alla människor, allt kaos.. allt.

Mår inte så värst bra. De bidragande faktorerna till det är att:

1. Jag håller på att trappa ner på min medicin (Cipralex)

2. Jag har hållt igång hela dagen så jag är helt död nu.

3. Jag fick ett pm från min farbror på Facebook som skrev något i stil med att det bara var 4 kr på hans busskort som jag lånade av han när jag var i Malmö senast. Och när han hade lånat ut det till mig så var det 500:- på kortet. Och sen slutade meddelandet med "Schysst MALIN, verkligen schysst", typ.. Och jag VET att jag bara har åkt för ca 100 kr på det kortet så det är inte jag som slösat dom pengarna. Men jag orkar verkligen inte svara på det meddelandet. Även om jag vet att det inte är jag som har slösat upp dom 500:- så känner jag mig dålig, skamsen,.. som en dålig människa.

4. Jag ringde Janne nyss och jag berättade att jag gått NER 4 KG SEN JAG SLUTADE MED SOCKRET! Och han tyckte det var bra, men på något sätt fick han det att låta som om jag var tjock och att han ville att jag skulle gå ner i vikt. Sen drev han med att jag inte hade ett körkort, och då blev jag ledsen eftersom jag inte förstår när folk är ironiska ibland.. Så det blev kaos.

Så, jag mår inte så bra. Ska gå och lägga mig TIDIGT ikväll så det blir morgon snabbt. Vill bara ha måndag så jag kan åka iväg. Känner för att gråta med... men jag är en person som gömmer tårarna på en mörk plats inom mig. Har lärt mig att tårar är svaghet sen barnsben och att jag alltid ska vara den som tar hand om människor och ska vara den starka, och det har satt sina spår.

Men men, för att "må bättre" så har jag tänkt att titta på söta klipp på youtube och sen göra ansiktsbehandling osv.






Lite att dö för: