- life on the borderline

Tror människor tror nu att det är slut mellan mig och min pojkvän p.ga av det jag skrev i det förra inlägget. Men så är inte fallet. Men det var jävligt nära. Men vi pratade en del igår, och idag när jag vaknade kändes det lite bättre. Kanske beror på att jag har tagit en del hostmedicin nu så jag känner mig lugn.

Börjar oroa mig för att soc inte ska sätta in pengar till mig nu, för min soctant är galen, seriöst. Hon sätter in olika belopp varje månad när hon har lovat att sätta in tusen extra på kontot per månad. Och nu verkar hon inte sätta in något alls. Det betyder att när jag får in min studiebidrag imorgon så har jag bara 1050 kr, och av dom pengarna ska jag lägga undan till festivalcampingen som kostar 450:- - vilket betyder att jag bara har 600 kr kvar, och dom ska räcka till nya skor, mascara, alkohol till festivalen samt mat. Kommer aldrig klara mig känns det som. Helvete. Måste fråga någon fin människa här nere om jag får jobba eller göra något så jag kan tjäna lite mer pengar, eller så får jag fråga mamma om hon kan hjälpa mig lite. För av pappa förväntar jag mig ingenting. Han super bara, och han har börjat röka på med..så honom skiter jag fullständigt i.

Det är fint väder ute idag, och det känns som om jag slösar bort dagen med att sitta inne framför datorn. Men alla mina vänner i princip är i skolan. Så har inget för mig. Damn it. Har planerat en strandfest tills på fredag och lagt ut ett evangemang på facebook. Ser en aning fram emot det!

Jag är ett skal. Min insida finns inte, likaså gör inte hjärtat. Det är ett hål i mitt bröst där mitt hjärta brukade sitta. Det gör fysiskt ont. FYSISKT ont i bröstet. Och gråten sitter i halsen, och som en stor klump i bröstet. Jag vet inte vad som hände. Det låter så litet, så betydelselöst om jag skulle skriva vad som har hänt. Men mitt hjärta är krossat, sönder. Han är inte här, när han ínte är här så är inte jag här. Jag existerar inte. Jag existerar bara när han håller sina armar runt om mig. Och jag har förlorat allt. Förstört. Jag existerar inte längre. Jag finns inte längre. Om han inte är hos mig, så existerar jag inte.

Jag var ute igår, var med mina finaste vänner. Jag skrattade, jag skämtade, dansade och log. Men jag kände ingenting. Ingenting. Ytlig glädje som jag inte kände. Jag är ett skal. Ett tomt skal. Jag har ingen själ längre. Hur ska jag.. hur ska jag leva mitt liv utan honom? Jag har byggt min framtid runt honom och om honom. Han och Jag. Som det skulle vara. Som det SKA vara. Allting som har betytt något för mig, betyder inget om jag inte har honom. Jag har gått och förberett mig på att förlora honom, för att mildra chocken när väl den dagen kommer då han lämnar mig. För att skydda mig själv från att bli förstörd. Men när det väl kom, när det väl kommer till kritan och det var nära att förlora honom, då inser jag att allt jävla bråk, alla skitsaker och alla murar jag byggt upp för att skydda mig själv från att bli sårad - inte betydde någonting. Han betyder mer än allt. Och jag.. skulle göra vad som helst för att få tillbaka oss. Det vi hade. Få tillbaka han.

Jag vågar inte röra mig en millimeter i sängen. Ifrån sängen. För jag är rädd att jag går sönder då. Jag är trasig, men om jag rör mig så kanske det gör ännu ondare. Så jag vågar inte röra mig. Vad ska jag göra nu? Vad ska jag göra? Noll livslust. Ingen livslust. Det gör för ont.

I could have been someone
Well so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you
I kept them with me babe
I put them with my own
Can't make it all alone
I've built my dreams around you



(Mest gör det ont i hjärtat. Det är outhärdligt.)

Det känns så konstigt. Jag har inte pratat med min pojkvän sen det där.."bråket" igår. Fast jag sa i och för sig att jag skulle rädda honom. Från mig. Att jag skulle hålla mig undan. Och jag skickade ett sms där det stod: "Svara inte på detta, för jag vet att jag egentligen inte borde skriva. Men jag ville bara önska dig lycka till ikväll på spelningen". Han svarade inte. Men det skulle jag inte förväntat mig eftersom jag skrev att han inte skulle svara. Men jag saknar honom så det gör ont. Men jag måste.. måste tänka framåt nu. Jag ska försöka göra saker som inte får mig att tänka på honom, så jag saknar honom. Vara med fina vänner, göra saker, njuta av underbara skåne. Fast jag vet ändå att jag saknar honom. För det värker i mitt hjärta.

Nu är jag äntligen i skåne iallefall. Ikväll planerar jag att eventuellt kanske dra till Lund på fest, eller bara stanna här och umgås med Emma, som kommer om en stund. Kanske dricka lite. Imorgon ska jag grilla med Emma, Lilly & Hanna i Svedala. Längtar en aning. Jag älskar mina vänner.

Ska försöka fota mycket nu och lägga ut på facebook och bloggen. Känns dock som om jag inte har så många läsare kvar här. Skriver jag ointressanta saker?

P.s. Jag hatar att vara sjuk. Jag hatar att ha Borderline. Om jag inte hade det så skulle jag ha kommit långt, varit högutbildad nu och inte misslyckats med kärleken. Jävla idiot.

Idag har det gått.. väldigt snabbt och varit sjukt stressigt. Jag skulle egentligen ha följt med Sejb till Jönköping, men jag kände att jag hade för mycket att göra för att hinna med det. Så på förmiddagen åkte jag till mamma så vi kunde införskaffa en väska till det gigantiska tältet jag ska släpa med mig till Sweden Rock och Malmö. Det tog flera timmar att hitta en tillräckligt stor väska. Vi var inne på Rusta, Second Handaffären (där förälskade jag mig i en Japansk lampa, så jag köpte den till mitt tak). Vi hittade tilllslut tältväskan på Team Sportia. Sen så skulle jag lösa ut biljetten till Malmö, och då fick jag fel bokningsnummer minst sex gånger. Så jag yrade fram och tillbaka mellan mammas hus och centrum. Fyfan. Men efter några timmar så fixade det sig, var tvungen att beställa en ny biljett TILL Malmö, för det var den som inte hade kommit in i datasystemet. Så jag är helt slut idag. Jag som planerade att plugga idag.. Och nu är det försent. Får börja imorgonkväll hos pappa.

Nu är allting färdigpackat och jag tror inte jag har glömt något. Är lite orolig om jag verkligen kommer orka bära allt på tåget imorgon. Mina armar kommer att dö.

(Jag har en sån hemsk seperationsångest. Jag kommer inte hem till Småland förrens om tre veckor. Och jag är så orolig för vad som kommer hända när min pojkvän ska spela på Headbangers night. Dör nästan).


Min ÄLSKADE lampa





Min stora packning, detta plus all alkohol jag ska ha med mig. Usch

Jag har ingen bra dag. Det är en ångestdag, fast stadiet på ångesten är bara medel/låg. Men ändå så den känns. Jag vet inte varför jag har ångesten, eller varför jag är orolig. Men det känns som om något kommer att hända. Något hemskt. Eller som att någon jag älskar kommer att lämna mig. Det är saker som jag BORDE göra, men jag hittar inte riktigt orken till att göra det nödvändiga. Imorgon ska jag på bio med min pojkvän och titta på "Pirates Of The Caribbean 4". Och på torsdag ska jag eventuellt följa med Sejb till Jönköping OCH på fredag ska jag andas frihetsluft i mitt älskade Malmö.

Igår var det tatueringsdagen. Det gjorde ont, ja! Men det var mest linjerna/konturerna som gjorde ont. Skuggorna var inte så farliga. Tatueringen tog ca 3-4 timmar (tror jag?). Men det var värt smärtan. Det blev precis som jag hade tänkt mig, och nu vill jag bara göra fler och fler! Beroende om något. Satt och tänkte på hur lika självskadebeteende är med tatuerande. Det måste vara någon slags självskadebeteende egentligen. För vissa då. För man får ut samma sak av det. Man torterar kroppen så det gör ont (som skärning), och det man får ut av det är smärtan/adrenalinkicken/självstympningen. Det enda som skiljer är egentligen att det blir ett snyggt märke. Något att fundera över.. Kanske därför jag vill utsätta mig själv igen för det. Adrenalinkicken gick inte att beskriva. Underbart.

(Nojar sjukt mycket över min vikt fortfarande. Det är det enda jag går och tänker på. Jag har sån ångest varje gång jag äter. Jag måste..MÅSTE gå ner.. Måste bli smal).

Bild på tatueringen iallefall:

Har du någonsin gått in i ett rum fullt med människor, men fastän du är omringad av de du älskar och övriga människor - så känner du dig ändå ensam? Det händer mig hela tiden. Hela tiden. Jag bär alltid på den där ensamhetskänslan. Den där övergivenhetskänslan. Det är en av anledningarna till att jag inte gick på en 20 årsfest som skulle varit idag. Jag är absolut inte den som tackar nej till fester och idyll. Men jag valde att stanna hemma och plugga, för att ändå om jag skulle gå dit så skulle jag känna mig ensam. Men, jag tror jag valde rätt. Jag har massor att bli klar med till nästa vecka. Och idag klarade jag ut en engelskbok och recenssionen på den. Väldigt skönt. Tror att min pojkvän är på den festen fast han sa att han inte ville gå, att han skulle spela tvspel ikväll hemma. Men jag tror han gick dit ändå, fast han håller det hemligt för mig. Och hemlighetsmakeriet tar jag som ett svek. Inte att han går dit, men att han ljuger om att han INTE ska dit. Misstänksamt.. (Om han nu gick dit).  Ska försöka att inte flippa ut, ska försöka att INTE vara orolig.

Imorgon han hit iallefall på eftermiddagen, och då ska vi ha picknick. Men jag är seriöst inte så pepp på det om det visar sig att han ljög för mig. Men men, hoppas på det bästa (men är beredd på det värsta). På söndagen så blir det att jag åker till ett ställe utanför Hestra och tittar på när han ska spela piano på en konfa i kyrkan. Ska försöka hinna med lite pluggande på kvällen sen. OCH EN SAK TILL. Jag vet inte om jag nämnt det. Men på måndagkväll ska jag tatuera mig troligtvis! Äntligen. Ser fram emot det.

Jag tog hem en våg idag. Eller, jag fick låna mammas. Jag har sån ångest pga att jag har ätit nu, så imorgon börjar vägandet igen och mina matregler. Mellas diet. Jag måste klara det. Om jag äter så måste jag ju bestraffa mig själv på något sätt så jag lär mig. Någon som har ett elhalsband så att varje gång jag har något i munnen så ger det mig en stöt? Skulle vara bra. Idiotmella, du ska klara detta om du inte vill vara en fet hora.

Nu åker jag till tatueringsstudion Hell Yeah och planerar/beställer tid för min tatuering.
Bra låt för övrigt, har blivit lite kär i den. Och jag avgudar texten.

"No, this is not the time or the place for broken hearted
Cause this is the end of the rainbow
Where no one can be too sad
No, I don't wanna leave but I must keep moving ahead
Cause my life belongs to the other side
Behind the great ocean's waves"

Idag startade jag med en matddagbok. Jag ska skriver upp allt jag äter och hur många kalorier jag äter. Sen gjorde jag en kalorilista längst bak i boken där det står lite om hur mycket kalorier varje livsmedel innehåller. Jag mår så bra. Jag älskar den här känslan av kontroll. Och jag känner mig otroligt hälsosam. Idag powerwalkade jag även i en halvtimma plus att jag gjorde lite magträning hemma. Och jag vet att personer tycker att jag antagligen inte behöver gå ner i vikt eller att jag gör detta på ett otroligt farligt sätt. Men då kan jag klargöra en sak. 

1. Även om NI inte tycker jag behöver gå ner så tycker JAG det. Och huvudsaken är att jag ska bli nöjd med mig själv, för det är jag som måste leva med den här kroppen hela livet. Så det är MIN, och endast MIN åsikt som räknas.

2. Jag vet att vissa tycker att det är jättefarligt att gå ner i vikt på min metod. Men om jag skulle köra den "hälsosamma" metoden så skulle jag gå ner LÅNGSAMT eftersom jag redan är "normalviktig" enligt samhället. Och detta är det enda sättet att gå ner snabbt. Så det behöver ni inte heller kommentera. Jag vet att ni kanske vill väl, men det är min kropp och mitt liv. Alltså är det jag som bestämmer. Och om jag hade velat ha er kritik så skulle jag frågat om den. Skönt att man har fått det uppklarat. Så låt mig sköta mitt, så sköter ni ert. Och håll era åsikter för er själva.
_____

Just nu sitter jag och tittar på "Sveriges Mästerkock" och dricker grönt te (UTAN socker eller mjölk). Jag älskar verkligen matprogram! Matlagning och bakning är något som jag verkligen kan och är duktig på. Så jag suger åt mig all kunskap som en svamp. Jag har funderat lite på att utbilda mig till Barista istället. För att jag har kommit på att storkök är för stressigt för mig och Bagare är för tidskrävande. Jag vill ju verkligen bli Konditor, men med behandlingshemmet nu i höst och allt så är det en för avancerat utbildning för mitt mående idag. Så jag tänkte att eftersom jag har jobbat som Barista innan och ÄLSKADE det, så skadar det väl inte att skaffa en utbildning i det? Så det ska jag satsa på i första hand. Sen.. sen kan jag fundera på att vidareutbilda mig till Konditor.

Imorgon åker jag med tåget till soliga Halmstad och hälsar på Sofia i några dagar. Ska bli härligt! Hoppas bara på sol. Jag vet dock inte om jag kan blogga där eftersom jag nog kommer vara så upptagen med att njuta av "minisemestern". Men självklart kommer jag träna där med, men det är bra härligt! Kanske en joggingtur ner till havet? Om vädret tillåter förstås! Nej, nu resten av eftermiddagen/kvällen så ska jag fixa mina naglar som ser förjävliga ut, titta på Greys anatomy & plugga lite + skriva min utredning av Engelska B boken.

Malmöhelgen var fantastisk. Förutom det fakta att min pappa super ihjäl sig & andra händelser, men annars var den fin. Jag har varit utan internet nu i två dagar, men idag kom dom och fixade det.

Jag märker att jag börjar sakta komma tillbaka till mina "anorexiatankar". Fakta är att jag har varit vårdlös med maten och ätit saker jag inte borde. Och jag ser att jag lagt på mig. Och förnuftet säger att jag borde bara äta nyttigt och träna mer så fixar det sig. Men jag vet att om jag följer förnuftet så kommer det gå långsamt. Mina anorexiatankar säger att jag måste skriva upp strikta regler som jag måste följa till hundra procent. Så jag skre v en lista.

1. Drick mängder med vatten
2. Inget socker
3. Motionera 2-4 timmar per dag + träna till "Platt mage" DVDN.
4. Minimala potioner mat. (Med det menas max 50 gram mat och mindre per dag.
5. Drick grönt te UTAN socker.
6. Ingen mjölk

Jag led av anorexia/bulimi när jag var 13-15 år och bodde i skåne. Det blev så illa att jag åkte in på sjukhuset några gånger pga närings/vätskebrist och fick dropp. Men ingen hjälpte mig, dom blundade, gav mig dropp och skickade hem mig. När jag känner dessa krav och dessa bekanta tankar komma så är de svåra att motstå. Och jag tänker "att leva på "anorexiadieten" blir toppen, för jag mår bra och jag rasar ner i vikt". Alla dessa känslor av att inte duga. Men imorgon börjar jag. Jag VET att det inte är rätt. Men jag måste verkligen gå ner i vikt SNABBT! Och det funkar inte SNABBT med en hälsosam diet och träning på redan en normal tjej som jag. Så måste ta till drastiska metoder. Jag vill inte vara normal. Jag vill väga 55 kg och bli modellsmal. Hatar kurvor. Fyfan.

Over and out om det.
Jag var hos rektorn igår och bad om att få plugga på distans resten av terminen. Och det gick bra. Så jag gör det jag ska. Och igårkväll kom min pojkvän hit. Vi hade nog den mysigaste stunden på länge. Vi satt ute i den ljummiga luften och drack öl och pratade. Kändes som om vi slungades bak i tiden och det var vår första dejt eller något. Och det var underbart. På torsdag ska jag eventuellt åka till Halmstad och hälsa på älskade Sofia och idag så ska jag försöka läsa ut böckerna i Engelska B och skriva en sammanfattning av dom. Ganska intressant. Blir lätt sådär maniskt. Love it.