Lager 157
Idag lyckades jag komma till skolan. Eller, jag missade en lektion men det var en seger för mig. Jag pratade med min mentor och hon trodde det skulle gå att gå halvdagar. Jag ska prata med rektorn på måndag om det. Idag har jag varit duktigt också. För när vi var på Lager 157 så köpte jag bara den svarta tröjan som jag kom dit för att köpa, och en väldigt snygg jeansskjorta. Jag såg ett par..väldigt, VÄLDIGT snygga jeans som för övrigt satt perfekt på mig som kostade 400. Jag var så nära på att köpa dom. Men jag gjorde det inte. För det skulle jag inte ha råd med denna månad. Men den känslan av att inte kunna köpa det som.. jag VERKLIGEN VERKLIGEN ville ha..var hemsk. Speciellt när dom satt så himla snyggt och var så billiga. Men jag lät mitt förnuft styra denna gången. Något som jag inte brukar göra. Det var jobbigt att gå därifrån utan de jeansen. Väldigt ångestfyllt. För att citera en annan tjejs blogg som också har Borderline: "Så är det att vara emotionellt instabil". Men nu när det har gått ett tag så är jag väldigt stolt över mig själv.
När jag skulle färga håret nu ikväll, så öppnade jag den ena förpackningen och märkte att i den ena så var det fel märke dom hade lagt i. Jag hade köpt märket Viva och inuti den ena förpackningen var det märket Mood i. Jag fick totalpanik. Jag kunde inte andas. Vem i helvete lägger i en Mood hårfärg i en Viva förpackning?! Jag började nästan gråta, när jag hade planerat att färga håret ikväll. Och när jag tappar kontrollen över saker och ting och inget går som förväntat får jag panikångest. Det är hemskt. Men jag är så envis så jag färgade mitt hår med ena RIKTIGA Viva förpackningen och nu håller jag på att färga mitt löshår med den andra Viva SOM det var Moodfärg i. Hoppas bara det blir likadan färg. Annars för jag panik.
Imorgon är det Rockväll och jag ska ha kul har jag bestämt. Lite nervös är jag. Men det ska nog gå bra. Om allt går som planerat. Som sagt. att tappa kontrollen är inte riktigt min grej..
Imorgon ska jag även klippa mig, vilket jag innerligt hoppas på kommer bli som jag tänkt. Jag är så rädd att se emo ut istället för "rock/sleazig ut.. Fast imorgon blir det nog inte så mycket Sleaze. Jag har inte inhandlat så mycket nya kläder än. Jag ska ha på min min svarta, tajta långärmade tröja som går ner till låren (den ser mer ut som en långärmad klänning när man har på den, en med dragkedja. Sen ska jag ha nätstayups till och klackar. Så jag kommer nog se mer emo ut än rockig. Haha, nej men vi får se. Hoppas bara på att bli extemt snygg!
Förändring
Jag tror inte att jag har nämnt detta här innan på bloggen. Men jag ska förändras (i utseendeväg). Jag har alltid älskat själva Sleazestilen & musiken. Så varför har jag inte den stilen redan? Jo, för att jag VAR rädd då för vad folk skulle tycka om mig. Sen har jag inte orkat ändra mig av någon anledning. Men nu känner jag att jag verkligen behöver det. Och även om jag inte är kapabel att känna glädje just nu så kan jag känna lite längtan till det.
Jag får pengar imorgon och på måndag. Så min plan är:
Fredag (imorgon)
- Klippning i en ny frisyr (eventuellt denna dagen)
- färga håret svart
- Inhandla lite kläder & accessoarer på Lager 157 (om jag hittar något)
Lördag
- Om klippningen ej blir av på fredagen så måste den bli av denna dagen
- Åka till värnamo och se om jag hittar de smyckena jag ville ha på PUSS
Torsdag - Fredag (nästa vecka i Malmö)
- Pierca näsvingen med KANYL (Sejb retar mig för jag råkar alltid säga nål), denna gången så jag kan ha en silverring
- Inhandla lite bandtröjor och annat fint
Mars-månad
-Tatuera mig hos Lollo (i Gvd)
____
Hoppas på det bästa verkligen. Jag känner att jag verkligen behöver förändras. Jag tröttnar så snabbt på mig själv. I morgon så MÅSTE jag verkligen komma till skolan, för då har jag möte med min mentor om min skolgång. Jag ska fråga henne om jag får gå endast halvdagar och ta bort vissa ämnen, för annars kommer jag inte orka. På lördag är det någon slags rockkväll i Gislaved där min pojkvän ska spela. Det var längesen jag var med och tittade på när dom spelade. Jag har undvikit att festa och titta på när dom spelar. Det blir så stelt när vi festar tillsammans. Sen så känner jag mig alltid så övergiven av honom när han har så många "fans" och vänner så han inte har tid att snacka med mig någongång. Men jag ska dit med mina vänner så jag förbereder mig mentalt att vi inte ska festa tillsammans. Så jag ska försöka undvika honom den kvällen tills vi ska hem, eftersom han ska följa och sova hos mig då. Det låter så taskigt. Men jag måste skydda mig själv på något vis. Äsch.
På tal om den nya stilen.. kommer antagligen blanda lite rock & sleaze och lite av annat. En av mina inspirationskällor är Kat Von D som jag praktiskt taget är kär i. Hon är otroligt vacker! Hon ligger nog på.. Top 2 eller tre av tre, på listan av dom vackraste kvinnorna enligt mig. På första plats kommer SÅKLART Marilyn Monroe. På andra plats kommer Kat Von D och på tredje plats Dita Von Teese. Fast jag är lite osäker på om Dita kommer på tredje eller andra plats i toplistan..Hm. Får fundera lite på det.
Dagens låt: Skid Row - Youth Gone Wild
____________________
Lite bilder som jag bjuder på inför min nya look
Denna frisyren FUNDERAR jag på. Kanske inte exakt likadant. Men lite uppklippt och lite smått lugg oså:
And I cried out: "Heaven save me.."
Jag är så trött på alla. Alla som inte förstår. Psyk som inte vill hjälpa mig med rätt medicin. Skolan som jag misslyckas med totalt. Ångesten som har blivit hundra gånger värre. Det bara brast. Jag vet inte vad jag ska göra mer. Jag vill bara ge upp nu. Eller har jag gett upp?
Jag smsade min pojkvän tusen gånger att jag behövde honom hos mig nu. Att det var riktigt illa nu. När han ringde grät jag och sa samma sak. Men han svarade att han skulle jobba imorgon, att det var sent och att han skulle sova. Jag förstod honom. En del av mig. Men samtidigt så kände en del av mig att han inte bryr sig ett jävla skit. Att jag lika bra kunde ligga på mitt golv och ha skurit upp handlederna och ringt och sagt: "Janne, jag behöver dig. Kom hit. Jag dör snart". Och han skulle säga samma sak: "Det är sent, jag måste upp imorgon och jobba". Det kändes som ett slag i magen. Och en annan del kände när jag tänkte det: "Men du förtjänar inte att han ens kommer! Du ska lida!"
Jag berättade äntligen för honom om behandlingshemmet. Han sa att han tyckte jag skulle ta platsen där. Det enda som han bekymrade sig över (som han sa) var hur vi skulle säga det till hans föräldrar. Hur vi skulle gå bakom ryggen på dom. Och han berättade även att det skrämmer honom att jag är så sjuk. Så sjuk att jag behöver vara på ett behandlingshem, och det skrämde honom också att jag är så sjuk - och jag lever som jag gör nu. Att han inte vet vad jag kan hitta på för något dumt (skada mig själv). Jag hatar mig själv för att jag har dragit in honom i detta. Helvete.
Jag går sönder. Just i denna stunden så går jag sönder. Men ingen ser mig. Jag sitter och lyssnar på Darkness med Desturbed. Niklas favoritlåt som spelades på hans begravning. Nu förstår jag honom. Varför han valde denna låten. Varför han tog livet av sig. Han orkade helt enkelt inte. Nu förstår jag dig Niklas. Och jag tycker att texten i låten..är så träffande. Man kanske ska ha den på min begravning också. Tycker alla ska lyssna på den och LYSSNA på texten. Det är värt det.
(Snälla hjälp mig någon. Snälla.. rädda mig. Rädda mig..!)
Crash crash, burn let it all burn. This hurricane's chasing us all underground
Jag gick inte upp imorse heller till skolan. Jag somnade vid åtta imorse och sov till tio. När jag vaknade så vaknade jag med en hemsk ångest. Av ren impuls så tog jag kanske 1 till 2 tabletter av varje medicin jag har sparat (dvs Abilify, Lithium, Lamotragin, Theralen, Atarax, Flouxetin). Sen gick åkte jag till skolan. I skolan så gick jag av någon anledning in till sjuksköterskan och satte mig i stolen. Tittade allvarligt på henne och jag minns att jag hörde mig själv säga: "Detta kommer att låta galet. Men jag läste någonstans att om man tog 200 tabletter Lithium, och det har jag hemma - så kan man dö av hjärtstillestånd för att dom påverkar hjärtat. Är det sant?". Sjuksköterskorna (det var två st), stirrade på mig förskräckt och sa: "Jadu.. jag är inte så insatt i det där..men..funderar du på att göra det nu?". Jag hörde mig åter prata utan att jag kunde kontrollera det: "Nej. Jag vill bara ha en säker död om det skulle behövas. Den tryggheten, om jag inte orkar mer. Så vill jag garanterat veta att hjärtat stannar om jag skulle ta dom". Sedan satt jag och pratade med sjuksköterskorna ett tag. Jag berättade allt om att jag inte får rätt medicin och att jag inte kommer överleva om jag inte får den osv. Sen berättade jag att jag mixat lite tabletter innan jag kom till skolan. Och då ringde den ena sjuksköterskan till psyk och sa att hon hade en elev hos sig som mådde "VÄLDIGT DÅLIGT". Och berättade om tabletterna jag tagit. Psyk tyckte att jag skulle in till akuten så dom fick undersöka mig. Sedan skulle jag kanske få träffa en jourläkare.
Sjuksköterskan, jag och Sejb åkte taxi in till Värnamo sjukhus som skolan betalade. De tog mitt EKG, Undersökte hjärta, puls, blodtryck osv. Efter ca en timma så sa läkaren att det inte var någon fara men att de ville behålla mig över natten för observation. (Läkaren tyckte också att jag borde få rätt medicin och mer hjälp). Men som sagt, jag stannade inte där trots läkarens rekommentation. Jag avskyr sjukhus, och jag hade inga grejer med mig eller någon förberedelse för någon övernattning. Mitt kontrollbehov hindrade mig, för jag måste alltid förbereda mig för minsta lilla psykiskt och praktiskt. Sen pratade läkaren om att om jag ville så kunde de lägga in mig på psyk imorgon (på avdelning 20). Men aldrig i hela mitt liv! Jag ska ha rätt medicin, och ingen jävla inläggning.
På hemvägen så åkte jag buss hem med skolsköterskan. Jag berättade för henne att min psykolog hade sagt att det kanske skulle vara bra för mig att vara på ett behandlingshem ett tag tills jag blir bättre. Skolsköterskan tyckte det lät som en bra idé, men det tycker nog inte jag. Imorgon så ska jag ringa jourläkaren om min medicin IGEN, och min psykolog om en ny tid helst i veckan.
Nu sitter jag här och dör en aning. Jag är orolig. Jag skickade ett sms till min pojkvän och sa innan att jag var påväg in till akuten. Och han svarade: "Men vafan..:(. Vad har hänt nu? <3". Sen svarade jag: "Berättar senare". Sen när jag skulle åka hem så skickade jag ett sms och berättade att jag var påväg hem och att jag inte ville stanna på akuten över natten. Och han svarade inte. Och nu skickade jag sms igen och frågade om han var sur. Han svarade inte. Och han brukar svara. Jag får panikångest. Panik panik panik.
Snälla du, kan du hjälpa mig att fly?
__
P.s
Min pojkvän svarade nyss, han skrev att han repade fortfarande. (De repar antagligen längre idag efterom dom har spelning på lördag) Lättnad..
Jag vill inte dö, men jag vill inte leva.
Jag kom inte iväg till skolan när klockan ringde imorse. Jag har varit sömnlös hela natten och samtidigt varit i en dvala. Jag minns ingenting. Det är som ett stort vakuum. Jag minns svagt att jag skickade ett sms till min pojkvän, och jag tittade imorse vad jag hade skrivit. I smset stod det: "Jag dör nu". Och vid sex imorse skickade han sms till mig och svarade: "Malin, är du vaken?". Sen skickade han när jag hade svarat att jag var det: "Det första jag läser på morgonen är att du dör..Fan vad du skrämmer mig :(, har du kunnat sova något?".
Jag visste inte vad jag skulle svara mer än förlåt och att jag inte hade kunnat sova. Jag känner mig så otroligt dålig och värdelös när jag säger till honom att jag mår dåligt när han mår dåligt nu också (pga att jag trycker ner honom och att det är stressigt med hans jobb). Men samtidigt tycker jag att jag ska kunna berätta sånt för honom. Och på samma gång så tänker jag att jag ska hålla allt för mig själv så att han mår bra. Jag offrar mig själv. Förlåt älskling för jag är så värdelös.
Jag somnade tillslut vid sju imorse och sov tills tio. Då gick jag upp och städade lägenheten och snodde en annans tvättid. (Ingen var där, så jag smugglade in en maskin. Som tur var märkte ingen det. Men jag kände rädsla hela tiden att någon skulle komma på mig). Snart ska jag ta bussen till skolan och gå på Psykologi B lektionen. Min läkare som skulle ringa vid elva idag har inte ringt mig än. Dom kommer aldrig ihåg att ringa mig fast det är viktigt. Det gällde ju min medicin.. Helvete. Det gäller min överlevnad.
Jag vill inte dö, och jag vill inte leva.
______
22:57
Nu sitter jag i min säng tillsammans med Sejb. Jag nästan dör, för jag vet att ångesten har tagit över mig. Ångesten har vunnit. Och jag förlorade. Min läkare ringde idag och sa att han inte tänker skriva ut Xanor eller någon annan bensodiazepin till mig. Min värld gick i kras och allt hopp försvann med hans ord. Nu finns ingen annan utväg. Jag måste självmedicinera. Så jag tänker beställa Helsingörspillerna nästa vecka (bantningspiller med efedrin i som är ångestdämpande). Läkaren sa att jag skulle börja med en antidepressiv medicin istället som heter Cipralex. Tror inte ett dugg att den kommer att funka. Men jag bryr mig inte längre, så jag testar antagligen den. Jag kommer nog inte kunna sova inatt heller, så inatt blir det självmedicinering med alkohol. Jag orkar inte mer ändå.
-
Jag ska försöka att sova. Jag borde sova. Men ångesten kryper, nej, SLÅR med en hammare inuti min kropp. Jag borde ha sovit för en timma sen, SOVIT. För imorgon är det skola. Och jag ska klara av den sista tiden nu med full närvaro och bra betyg. Jag har ångest över att när jag inte somnar i tid så vet jag att jag antagligen kommer att vara trött imorgon och skita i allt. Och morgonångesten ska vi inte prata om. Jag avskyr att vara "stark". Men jag har tänk lite på det. Jag är nog mer av en överlevare än stark. För stark är man väl när man bekämpar sin sjukdom och kan leva som normala människor UTAN ångesten? En överlevare är man när man står ut med ångesten dag ut och dag in men fortfarande lever. Jag funderar fram och tillbaka på det. Då säger jag såhär: jag hatar att vara en överlevare. Det lättaste skulle vara att gå in i badrummet, svälja ner alla förpackningar tabletter jag har sparat på och dricka upp resten av alkoholen. Om jag inte dör så skulle jag kunna skära upp handlederna, det skulle kanske vara den säkraste döden. Nej men, jag är ju stark. Jag SKA jag överleva. Jävla Borderlineskit. Jag skulle göra vad som helst för att bli av med sjukdomshelvetet. Den förstör mitt liv.
00.01
Ska stänga av datorn nu och försöka somna. Imorgon ringer läkaren och ska besluta om han skriver ut tabletterna (Xanor eller någon annan Bensodiazepin), som är nödvändiga för min överlevnad. Han håller mitt liv i sina händer. (Du är världelös, Mella. Du är så jävla världelös).
00.03
Fuck you Borderline.
Mitt hjärta är ditt att förstöra
Det känns som om jag faller.
Jag känner adrenalinet i kroppen som rusar.
Och jag faller, om och om igen.
Varför kan jag inte stoppa fallet?
Jag känner rädslan.
Jag vet att jag kommer förlora något snart.
Och förlusten kommer att bli svår.
Jag vet inte om jag kommer överleva den.
Det spelar ingen roll hur många andetag jag tagit.
För jag kan fortfarande inte andas.
200211
Igår var jag på förfest först hos Fidde. Sen drog vi vidare till parken där det inte var så himla mycket folk. Och då drog vi vidare till Higgins där det blev betydligt trevligare. Konstigt nog drack jag inte alls mycket. Inte om man jämför hur mycket jag brukar dricka. Så jag höll mig lagom nykter hela kvällen. Jag var bara allmänt lullig. När jag satt där på Higgins med flera fina personer runt om mig, kunde jag inte hjälpa mig att ändå känna mig ensam. Det kändes som om världen snurrade fast jag stod still. Som om människorna rörde sig i världens tempo medans jag var kvar på samma ställe utan att röra mig.
Jag kom hem vid ett-tiden. Och jag somnade vid halv två-två ungefär. Idag är jag inte bakfull, bara trött. Vet inte heller vad jag ska göra. Jag känner hur ångesten börjar bita sig in i min själ, så jag måste göra något som är avledande.
Behandlingshem (?)
Jag.. vet inte vad jag ska göra. Om jag kunde förklara hur.. jag känner med ord. Så.. Nej förresten. Det går inte förklara i ord. Det är omöjligt. Men jag kan säga såhär: Att andas gör ont. Att gå upp på morgonen gör ont. Att le fast jag går sönder gör ont. Allting gör ont. & Jag väljer åter det snabba livet. Fester, alkohol, konstant vakenhet, piller (inte droger) etc. Och jag kan inte gråta längre. Det är som om all smärta förlamar min kropp. Jag försöker verkligen, för jag hoppas att tårarna ska lätta på smärtan en liten stund. Men det är praktiskt taget en omöjlighet för mig. Och jag har aldrig haft problem med att gråta. Någonsin. Det bästa jag kan åstakomma är max två tårar kanske. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag dör här, varför ser ingen..? Om jag inte hade personer jag älskar att förlora, så skulle jag antagligen gå tillbaka till självskadebeteendet igen (skärandet). Men jag vågar inte riskera att förlora personer för det.
Förstår ingen? Snart är det kanske försent.
destruction
(och kanske någon annan).
Mina dagar präglas av en ständig flykt från ångesten.
Ifrån smärtan som äter upp mig innefrån.
Självdestruktiv? Ja.
Är det bra? För stunden. Men absolut inte i längden.
Men det är inte det jag är ute efter heller.
Psyk vill inte hjälpa mig och ge mig rätt medicin.
Så jag känner inget hopp. Inget hopp om en räddning längre.
Det enda som får mig att vilja hoppas, är kärleken.
Kärleken till mina vänner & min underbara pojkvän.
Utan dom hade jag nog aldrig överlevt. Så tack.
sömnlösa nätter
Sömnlösa nätter.
Jag har fortfarande den där konstanta ångesten i kroppen.
Det enda som räddar mig och avleder mig ett litet ögonblick är mina fina vänner.
Natten spenderades hos Sejb. Och det var skönt att inte vara ensam för en sekund.
Man får lite hjälp på traven med att andas. Så man inte glömmer.
Nu sitter jag ensam i min lägenhet igen och snart ska jag iväg och träffa min pojkvän.
Jag har inget att säga egentligen, vill bara känna att allt är bra. Om allt är bra..
Imorgon är det fest hos Sejb och sedan drar vi vidare till Higgins.
Jag längtar - men endå inte. Vill inte tänka en viss tanke och jag vill inte tänka på en viss person.
Men jag ska förtränga min oro,
och fokusera på att vara närvarande och njuta av att vara med underbara människor.
Det är knappt så jag står ut med all denna smärta. Men jag kämpar varje dag med att överleva.
Även om det bara är för ett litet ögonblick
trasdockan
Nu är jag hemma i A-storp hos Sejb. Jag har denna konstanta ångesten i kroppen så jag dör flera gånger om. Men Sejb gav mig lite hostmedicin som jag hoppas på ska verka snart. Och utöver det dricker jag en aning.. Får se om jag orkar med skolan imorgon. Längtar bara tills fredag (men samtidigt inte..). Det jag längtar efter är att dricka, ha kul med mina vänner och glömma hela världen runt omkring. Så Malin, ta på dig den kortaste svarta klänningen du har, nät stayupsen och ett par höga klackar - och tillslut en röd målad mun. Så ser ingen vem du verkligen är.. För dom är du bara ett objekt. Du betyder ingenting.
And I think you should know this, you deserve much better than me. (This can't be the end...)
Att jag mådde psykiskt dåligt och bar allt inom mig själv lärde jag mig att leva med. Men att se min pojkvän bryta ihop. Han som alltid var så stark. Att se honom gråta och bryta ihop fullständigt. Tappa fotfästet. Gå sönder. DET är ohanterligt. Att veta att jag är en dålig storasyster och förebild till min älskade lillebror. DET är ohanterligt. Att veta att mina vänner oroar sig till döds för mig. DET är ohanterligt.
Jag vet vad jag måste göra. Men ändå frågar jag ut i det tomma intet: "Vad ska jag göra?". Just nu ber jag till.. änglarna. Inte till Gud. Till änglarna eller något annat magiskt väsen. Jag ber om en räddning. En magisk formel som får mig att må bra. Får mig att känna frid. En formel så jag aldrig kan såra någon igen med mitt mående. Snälla rädda mig. RÄDDA MIG. RÄDDA MIG. RÄDDA MIG. SNÄLLA NÅGON?!
feels like I've lost something, somewhere.
Mår jag bra? Nej.
Det känns som om jag har förlorat någonting, någonstans. Det känns som om jag har gått sönder, som om något har brustit inom mig. Och när jag väl kommer till tanken vad det kan vara som gör att jag känner såhär - så kommer jag inte fram till svaret. För jag vet inte själv. Jag känner mig så skör. Så ömtålig. Som att bägaren redan har runnit över, fast samtidigt känns det som om sista droppen inte är nådd än. Jag har inte nått Likgiltigheten än, så jag tror inte jag är i riskzonen att avsluta något än. Men ibland tänker jag: "Ska jag leva med denna ångesten, denna smärtan i hela mitt liv?". Då får man den känslan av att det är lika bra att avsluta allt. Men det är något som håller mig kvar. Något som jag inte kan lämna.
"Jag förstår inte att jag ligger här och diskuterar med min flickvän om hon ska stanna kvar i livet eller inte. Då har jag slösat bort två år på att försöka få ett liv med dig".
Denna meningen med Hans röst ekar hela tiden i mitt huvud. Och det är Han som håller mig kvar. Han som gör så att jag vill hoppas, hoppas på en ljus framtid & en framtida lycka. Jag kan inte lämna Honom. Det enda som hindrar mig från att fullständigt ge mig an Döden.
Jag vet att man inte borde skriva så. För man ska inte leva för någon annan. Man måste kunna leva för sig själv. Och det kanske låter som om jag kommer att ge mig själv till Döden om Han någonsin skulle lämna mig. Men det kan jag inte svara på. Hur ska jag kunna veta?
Mitt mående den senaste tiden har gått ut mycket över skolan. Jag kommer inte upp ur sängen när klockan ringer på morgonen. Jag är bara så trött... Förra veckan gick jag bara på en lektion UNDER HELA VECKAN. Och nu är det måndag, och jag kom inte upp ur sängen idag heller. Jag har redan missat två lektioner. Men jag planerar att komma på dom två sista efter lunch. Försöker...
020211
En ganska meningslös bild för de oförstående. Men för mig symboliserar den det eviga kaoset som alltid lever inom mig. Och därför har jag givit den just namnet - "Det eviga kaoset".
Det yttre svarta symboliserar smärtan, ångesten, tvivlandet & sorgen. Men som är hanterbart och som man alltid kan måla en mask över - men som är svårt att få bort. Längre in till det inre kommer det blåa. Det blåa symboliserar vad jag jämför mitt inre med. Själva Kaoset. Som en orkan i havet. Som en kraftig undervattensström.
Och nu till kärnan. Kärnan av mitt inre. Runt kärnan cirkulerar en svart/blå sköld. Skölden skyddar mot allt jag vill ge, och allt jag vet att jag kan vara. Det är det röda, som man kan sammanfatta symbolisera all lycka och kärlek som jag vet jag har att ge. Det gula partiet står för "Hopp". Trots all denna ständiga ångesten, minnen och smärtan..så kommer det alltid vara något inom mig som står upp. Något som fortsätter att hoppas på en bättre verklighet. slutändan finns det endast en svart prick. Det betyder att jag alltid kommer att känna denna ständiga ångesten. Men en dag kanske jag kan hantera den. Göra den uthärdig att leva med.
Borderline
_____
Jag är utskiven. Nämnde jag det? Eller det har nog dom flesta förstått. Jag känner ingenting. Jag känner bara denna.. tomheten. Smärtan som förtär hela min kropp. Jag har slutat att tro på en bättringsväg. Jag bryr mig inte ens längre. Jag bara lever nu. Jag lever för tillfälligt att göra andra glada. Att vara den personen dom vill att jag ska vara. Världens bästa flickvän, världens bästa kompis. Aldrig att Malin ska visas. Aldrig. Hon har jag gömt. Hon är kaoset. Måste gömma kaoset.
