neuroleptika & klubb neon
Mina vanföretällningar och halluinationer har blivit värre. Mycket värre. Som värst är vanföreställningarna. Det har gått ett tag sedan jag skrev det förra inlägget, och det var efter det som allt blev värre, efter den flashback jag fick. Den kvällen så hörde jag mummel i trappan, kände att någon tog tag i mina fötter, såg min pojkväns ansikte förvridas till en man med elaka ögon och svart mustasch, en ond mentalvårdare från 1920-talet som skulle ge mig insulinchocker. Han skrattade åt mig ett elakt skratt. Min pojkväns kropp halverades sedan och delades mitt itu så att inälvorna var utanför kroppen, och varje rörelse han tog försökte han döda mig med. Människor med stora sprutor stod bakom mig och ville stråla in mardrömmar från min nacke slutligen till min hjärna. Jag kände hur det stack till varje gång dom stoppade nålarna i mig. Min pojkväns röst sa att det var bara i mitt huvud som det var så, och att jag skulle försöka att tänka på något annat och somna om. HÖR HAN INTE HUR DOM PRATAR? SER HAN INTE ATT DOM STRÅLAR MARDRÖMMAR IN I MITT HUVUD MED DERAS SPRUTOR? Varför GÖR han ingenting?, tänkte jag. När detta började var klockan 4 på morgonen, och höll på enda tills klockan 6 då vi båda skulle gå upp. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Dagen efter när jag kom till skolan (detta var i fredags förra veckan), så gick jag till skolsköterskan för att jag inte visste vart jag skulle vända mig eller ta vägen. Någon måste rädda mig.
________________
- "Hej Malin! Jag måste bara säga att alla lärare är så imponerade av dig hur stark du är. Att du verkar mer vuxen nu och att du klarar av skolan trots ditt mående. Dom tror och tycker att du ser ut att må bättre. Det verkar så."
- *tänker* VAFAN HAR DOM FÅTT DET IFRÅN? JAG ÄR MYCKET VÄRRE. ÄR DOM BLINDA?!
"Okej, men då har dom fel. För jag mår mycket sämre. Det är det jag kommer för att prata med dig om.."
- "Okej..."
- "Kan du mycket om sjukdomar och så? Psykiska sjukdomar?"
- "Ja, en del kan jag ju..."
- "Jag har ju diagnosen Borderlinepersonlighetsstörning.."
- "Men Malin, hur många ungdomar känner igen sig i den diagnostiken? Du kanske inte ens har det.."
- "Jag är ganska säker på att jag har det. Jag har ju haft vanföreställningar innan...Men inte såhär omfattande. Det har blivit värre.
- *leendet försvinner från sjuksköterskans ansikte*. "Jaha...berätta.."
- "Jag ser saker, kan inte sova på nätterna p.g.a rösterna. Och människorna som sprutar mardrömmar i mig.
- "Jag måste ringa psyk Malin för att se vad jag ska göra". *ringer*. "Malin, dom säger att du ska komma in genast och träffa en läkare".
___________
Jag åker in till psyk och pratar med en läkare som heter Fredrik. Han ställer frågor till mig och jag får berätta om förra natten. Han går ut och pratar med en överläkare och kommer in till mig sedan igen. Han berättar för mig att det kan röra sig om en psykossjukdom, och om det är fallet så måste dom ge mig neuroleptika (antipsykotiska). Han sa att det var ovanligt att psykossjukdomar t.ex schitzofreni utvecklas så sent eftersom hjärnan är färdigutvecklad. Han sa att över helgen skulle jag ta min sömnmedicin eftersom psykoserna kan också bero på sömnbrist. Och om psykoserna fortsätter så får dom utreda mig igen om jag har någon psykossjukdom. Nu har helgen gått och det har inte blivit bättre. Läkaren kanske ringer mig idag och kollar upp mig. Men eftersom jag har möte på torsdag med min nya behandlare Louise så behöver jag nog ingen akuttid. Jag väntar tills torsdag.
Idag har jag möte med min handläggare på soss. Skriva på kontraktet på lägenheten och så. Jag ska flytta in nästa vecka. Är rädd. Otroligt rädd för ensamheten. På fredag så ska jag åka ner till Malmö, och på lördagen ska det vara förfest hos Emma, och sedan drar vi och människorna iväg till Klubb Neon. Jag längtar efter att få andas frihetsluft.
Dagen efter när jag kom till skolan (detta var i fredags förra veckan), så gick jag till skolsköterskan för att jag inte visste vart jag skulle vända mig eller ta vägen. Någon måste rädda mig.
________________
- "Hej Malin! Jag måste bara säga att alla lärare är så imponerade av dig hur stark du är. Att du verkar mer vuxen nu och att du klarar av skolan trots ditt mående. Dom tror och tycker att du ser ut att må bättre. Det verkar så."
- *tänker* VAFAN HAR DOM FÅTT DET IFRÅN? JAG ÄR MYCKET VÄRRE. ÄR DOM BLINDA?!
"Okej, men då har dom fel. För jag mår mycket sämre. Det är det jag kommer för att prata med dig om.."
- "Okej..."
- "Kan du mycket om sjukdomar och så? Psykiska sjukdomar?"
- "Ja, en del kan jag ju..."
- "Jag har ju diagnosen Borderlinepersonlighetsstörning.."
- "Men Malin, hur många ungdomar känner igen sig i den diagnostiken? Du kanske inte ens har det.."
- "Jag är ganska säker på att jag har det. Jag har ju haft vanföreställningar innan...Men inte såhär omfattande. Det har blivit värre.
- *leendet försvinner från sjuksköterskans ansikte*. "Jaha...berätta.."
- "Jag ser saker, kan inte sova på nätterna p.g.a rösterna. Och människorna som sprutar mardrömmar i mig.
- "Jag måste ringa psyk Malin för att se vad jag ska göra". *ringer*. "Malin, dom säger att du ska komma in genast och träffa en läkare".
___________
Jag åker in till psyk och pratar med en läkare som heter Fredrik. Han ställer frågor till mig och jag får berätta om förra natten. Han går ut och pratar med en överläkare och kommer in till mig sedan igen. Han berättar för mig att det kan röra sig om en psykossjukdom, och om det är fallet så måste dom ge mig neuroleptika (antipsykotiska). Han sa att det var ovanligt att psykossjukdomar t.ex schitzofreni utvecklas så sent eftersom hjärnan är färdigutvecklad. Han sa att över helgen skulle jag ta min sömnmedicin eftersom psykoserna kan också bero på sömnbrist. Och om psykoserna fortsätter så får dom utreda mig igen om jag har någon psykossjukdom. Nu har helgen gått och det har inte blivit bättre. Läkaren kanske ringer mig idag och kollar upp mig. Men eftersom jag har möte på torsdag med min nya behandlare Louise så behöver jag nog ingen akuttid. Jag väntar tills torsdag.
Idag har jag möte med min handläggare på soss. Skriva på kontraktet på lägenheten och så. Jag ska flytta in nästa vecka. Är rädd. Otroligt rädd för ensamheten. På fredag så ska jag åka ner till Malmö, och på lördagen ska det vara förfest hos Emma, och sedan drar vi och människorna iväg till Klubb Neon. Jag längtar efter att få andas frihetsluft.
Ett ögonblick i det eviga förflutna
Jag mår illa. Jag ligger i sängen och läser maniskt en bok om min problematik. Boken handlar om Borderline, vad det är och hur det är att leva med det. En psykologisk bok. Jag kommer på mig själv med att läsa meningarna i boken och samtidigt inte förstå vad det är jag läser. Jag läser orden och ljudet av min röst som läser meningarna ekar i min hjärna. Inte som förståndiga ord, utan som osammanhängande ord som är huller om buller. Ingen levande människa skulle förstå vad jag menade om jag uttalade orden högt. Men i min hjärna låter der logiskt. Osammanhängande är ofta sammanhängande för mig. Samtidigt som de oförståliga meningarna läses upp i mitt medvetande, hamnar jag i någon slags overklighet. Jag är plötsligt tillbaka i mitt förflutna. Min kropp som ligger i sängen ligger kvar, det är min själ som färdas genom rummet och i väg genom en lång tunnel. Jag ser min kropp ligga i sängen och läsa, men jag och min kropp är inte i samspel längre. Jag är inte min kropp.
Jag färdas tillbaka i tiden. Året är 1998 och mamma, jag och lillebror är på flygplatsen och väntar på flyget till spanien som är försenat. Det är obehagligt varmt på flygplatsen, och min sjuåriga kropp som inte fått i sig vätska på ett tag klarar inte av värmeböjlan. Jag börjar gråta få smått panik. Mamma som sitter ner på en väntstol på flygplatsen har ett plastglas av Whiskey i handen och tittar irriterat åt mitt håll. "Mamma det är varmt! Mamma jag vill ha något att dricka. Mamma jag har ont i huvudet!", skriker jag med panik i rösten. Mamma tittar på mig denna gången med svart i blicken, tar mig hårt i armen så att hennes naglar tränger igenom min hud. "Nu kommer du med mig!", ryter hon med ursinne i rösten. Vi kommer in på flygplatsens toalett. Hon lämnar min 2 åriga lillabror vid handfaten och släpar med mig in i ett litet bås. Jag känner rädslan i bröstet och jag vet att nu kommer något hemsk att hända. Mamma slänger plastglaset som det fortfarande är Whiskey i hårt i golvet och tar sedan ett hårt grepp i mitt hår och slår mitt huvud hårt i toaletten. Det svartnar till framför mina ögon och jag blir yr, hinner inte reagera förens nästa slag kommer. Mamma tar sin hand som jag känner är våt av Whiskey och slår mig rätt över kinden. Hon höjer handen igen, men denna gången knyter hon näven och slår våldsamt i bakhuvudet på mig. Jag är fortfarande yr efter det första slaget, men nu känner jag smärtan. När mamma upptäcker blodet på toalettväggen från det första slaget, så stannar hon upp. "SLUTA MAMMA SLUTA!", tar jag mig kraft till att skrika. Jag ser mamma stanna upp och stirra med ursinniga ögon på mig. Hon tar tag i mitt ansikte med båda händerna och går nära mig. Hennes ansikte är bara några centimeter ifrån mitt, och jag kan känna spritlukten från hennes andedräkt. "Om du säger detta till någon...då dödar jag dig nästa gång", säger hon med ett stadigt lägre tonläge. Hon går ut från toaletten, lyfter upp min 2 åriga lillebror som är förstenad av skräck, och lämnar toaletten. Jag samlar min kraft och balanserar ut från toaletten. Jag går fram till handfatet och tar en titt på mig i speglen. Jag ser mitt eget ansikte som nu har en blå/lila nyans på kinderna, mitt bakhuvud blöder och mitt hår är rufsigt. Jag kan inte gråta. Jag tvättar mitt ansikte och går ut från toaletten.
Plötsligt flyger min själ iväg till en annan tidsepok. Längre tillbaka i tiden. Nu är året 1996 då jag är 5 år. Och jag ligger på en träbänk. "Nu ska du vara en snäll flicka och ligga still, detta kommer vara över innan du vet om det". X (nära familjemedlem) våldtar mig på bänken och jag kan känna en intensiv smärta. Men jag skiker inte. Jag känner ingenting förutom smärta. Jag tänker i mitt huvud att det snart är över. X sa att det snart är över. Jag tycker det känns som timmar. När han är klar så torkar han blodet ifrån mina ben, sätter på mig min rosa hjälm och han cyklar iväg med mig.
Jag är tillbaka i min kropp, ligger i sängen med boken i handen och halva boken är "utläst" omedvetet. Jag börjar skaka och nyper mig själv för att känna att jag är här. Tillbaka i verkligheten. Tillbaka i min tidsepok. Jag är här.. jag är här..
Nu mår jag illa. Vill skära bort mina minnen, vill inte minnas. Försvinn. Försvinn.
Jag färdas tillbaka i tiden. Året är 1998 och mamma, jag och lillebror är på flygplatsen och väntar på flyget till spanien som är försenat. Det är obehagligt varmt på flygplatsen, och min sjuåriga kropp som inte fått i sig vätska på ett tag klarar inte av värmeböjlan. Jag börjar gråta få smått panik. Mamma som sitter ner på en väntstol på flygplatsen har ett plastglas av Whiskey i handen och tittar irriterat åt mitt håll. "Mamma det är varmt! Mamma jag vill ha något att dricka. Mamma jag har ont i huvudet!", skriker jag med panik i rösten. Mamma tittar på mig denna gången med svart i blicken, tar mig hårt i armen så att hennes naglar tränger igenom min hud. "Nu kommer du med mig!", ryter hon med ursinne i rösten. Vi kommer in på flygplatsens toalett. Hon lämnar min 2 åriga lillabror vid handfaten och släpar med mig in i ett litet bås. Jag känner rädslan i bröstet och jag vet att nu kommer något hemsk att hända. Mamma slänger plastglaset som det fortfarande är Whiskey i hårt i golvet och tar sedan ett hårt grepp i mitt hår och slår mitt huvud hårt i toaletten. Det svartnar till framför mina ögon och jag blir yr, hinner inte reagera förens nästa slag kommer. Mamma tar sin hand som jag känner är våt av Whiskey och slår mig rätt över kinden. Hon höjer handen igen, men denna gången knyter hon näven och slår våldsamt i bakhuvudet på mig. Jag är fortfarande yr efter det första slaget, men nu känner jag smärtan. När mamma upptäcker blodet på toalettväggen från det första slaget, så stannar hon upp. "SLUTA MAMMA SLUTA!", tar jag mig kraft till att skrika. Jag ser mamma stanna upp och stirra med ursinniga ögon på mig. Hon tar tag i mitt ansikte med båda händerna och går nära mig. Hennes ansikte är bara några centimeter ifrån mitt, och jag kan känna spritlukten från hennes andedräkt. "Om du säger detta till någon...då dödar jag dig nästa gång", säger hon med ett stadigt lägre tonläge. Hon går ut från toaletten, lyfter upp min 2 åriga lillebror som är förstenad av skräck, och lämnar toaletten. Jag samlar min kraft och balanserar ut från toaletten. Jag går fram till handfatet och tar en titt på mig i speglen. Jag ser mitt eget ansikte som nu har en blå/lila nyans på kinderna, mitt bakhuvud blöder och mitt hår är rufsigt. Jag kan inte gråta. Jag tvättar mitt ansikte och går ut från toaletten.
Plötsligt flyger min själ iväg till en annan tidsepok. Längre tillbaka i tiden. Nu är året 1996 då jag är 5 år. Och jag ligger på en träbänk. "Nu ska du vara en snäll flicka och ligga still, detta kommer vara över innan du vet om det". X (nära familjemedlem) våldtar mig på bänken och jag kan känna en intensiv smärta. Men jag skiker inte. Jag känner ingenting förutom smärta. Jag tänker i mitt huvud att det snart är över. X sa att det snart är över. Jag tycker det känns som timmar. När han är klar så torkar han blodet ifrån mina ben, sätter på mig min rosa hjälm och han cyklar iväg med mig.
Jag är tillbaka i min kropp, ligger i sängen med boken i handen och halva boken är "utläst" omedvetet. Jag börjar skaka och nyper mig själv för att känna att jag är här. Tillbaka i verkligheten. Tillbaka i min tidsepok. Jag är här.. jag är här..
Nu mår jag illa. Vill skära bort mina minnen, vill inte minnas. Försvinn. Försvinn.
River en vacker dröm
River en vacker dröm, som titeln på en fin låt. Det kanske är det jag gör? River en vacker dröm. Men en dröm är i slutändan bara en dröm, och drömmar kanske man behöver för att kunna känna hopp eller för att kunna se någon slags framtid. Men i slutändan är drömmen vara en föreställning, en föreställning om hur du önskar att det skulle kunna vara. För utan drömmar, så ser du livet mer än blåögt. Du ser livet som det verkligen är - ingen romantisering av verkligheten. Livet har inga lyckliga slut och inget är som i sagorna där "dom levde lyckliga i alla sina dagar". livet bara är. Och om man får allt det man drömmer om, blir man olycklig då? Skulle du vilja ha allt du drömmer om, skulle du? Då har du redan allt, du har inga drömmar och önskningar kvar - för du har redan allt. Livet skulle få en enformig nyans och du skulle sluta uppskatta de små sakerna som kanske skulle göra dig lycklig innan. Det kan vara ett leende av någon främling, en kyss av den du älskar eller bara att någon fin vän finns där hos dig. Om du har allt du drömt om, vad lever du för då? För om drömmarna ger hopp och kraft och får dig att vilja leva ännu en dag - vill du verkligen ha allt du drömmer om då? Stå där utan några drömmar kvar. Men om man inte har fått det man drömmer om och ens drömmar vissnade och försvann någonstans påvägen. Vad ska man leva för? Om ens drömmar är döda och du känner inget hopp, vad ska du leva för? Och där står man, och ser livet med vidöppna ögon. Ingen romantisering av det, och nu har du växt upp - så nu är den naiva tankarna om att allt kommer att bli bra i slutändan, bara borta.
Jag hade aldrig några naiva tankar om att allt skulle bli bra när jag var liten. Jag hade sett så mycket av allt elände som livet hade gett mig, så jag var tvungen att växa upp snabbt för att överleva. Men jag hade mina drömmar. Jag minns att jag brukade titta upp mot månen efter att ha sett "Sailor Moon" på tv. Jag minns att jag önskade att jag egentligen var en prinsessa som kom ifrån månen, att jag hade magiska krafter som jag kunde bekämpa all världens ondska med. Kanske skulle någon lägga märke till mig då och kanske skulle någon älska mig? Att då kanske någon pojke maskerat i svart med en röd ros i sin hand, skulle ta mig ifrån allt elände. Ta mig till en plats där det bara var han och jag. Det dagdrömde jag mycket om. Jag behövde de drömmarna för att överleva, ändå om det bara var fantasidrömmar, och ingen som helst realism i dom. Men jag önskar att man kunde leva i en dröm. Att allt var som i sagorna där "dom levde lyckliga i alla sina dagar".
man måste genom skam
man måste genom drömmar
man måste dö några gånger innan man kan leva
jag var tvungen att förändra nånting
du hade just lämnat mig
jag vakna upp och höll om en dunk gin
men i drömmen jag just drömt höll jag om dig
och jag såg min ungdom
trampa gasen i botten
och sen köra rakt in i en bergvägg
man måste dö några gånger innan man kan leva
Jag hade aldrig några naiva tankar om att allt skulle bli bra när jag var liten. Jag hade sett så mycket av allt elände som livet hade gett mig, så jag var tvungen att växa upp snabbt för att överleva. Men jag hade mina drömmar. Jag minns att jag brukade titta upp mot månen efter att ha sett "Sailor Moon" på tv. Jag minns att jag önskade att jag egentligen var en prinsessa som kom ifrån månen, att jag hade magiska krafter som jag kunde bekämpa all världens ondska med. Kanske skulle någon lägga märke till mig då och kanske skulle någon älska mig? Att då kanske någon pojke maskerat i svart med en röd ros i sin hand, skulle ta mig ifrån allt elände. Ta mig till en plats där det bara var han och jag. Det dagdrömde jag mycket om. Jag behövde de drömmarna för att överleva, ändå om det bara var fantasidrömmar, och ingen som helst realism i dom. Men jag önskar att man kunde leva i en dröm. Att allt var som i sagorna där "dom levde lyckliga i alla sina dagar".
man måste genom skam
man måste genom drömmar
man måste dö några gånger innan man kan leva
jag var tvungen att förändra nånting
du hade just lämnat mig
jag vakna upp och höll om en dunk gin
men i drömmen jag just drömt höll jag om dig
och jag såg min ungdom
trampa gasen i botten
och sen köra rakt in i en bergvägg
man måste dö några gånger innan man kan leva
"I know what it's like to want to die. How it hurts to smile. How you try to fit in but you can't. How you hurt yourself on the outside to try to kill the things on the inside"
Jag hade nationellt prov i svenska idag. Eller, övning inför det nationella provet som kommer sen, men det blir fortfarande betygsatt fast det är en övning. Jag bestämde mig för att gå in för det. Jag höjde min sockernivå i blodet med en massa Red bull innan provet. Jag drack två stycken på tio minuter, och jag trodde att jag skulle klara det för att jag hade druckit ett par Red bull. Hur dum får man vara? Hur DUM får man vara så att man tror att ett par energidryckor kan skingra mina tankar och göra mig mer fokuserad? Det gör ju det, men det finns inget bot mot dessa tankar jag har nu. Det enda som skulle hjälpa nu skulle vara någon form av morfinpreparat. Men jag håller inte på med droger. Visst har jag testat, men det har aldrig varit min grej. Det enda som jag blir väldigt glad av att få när jag är sjuk är hostmedicin, den har en slags lugnande effekt. men det är ju inte drogbaserat direkt.
Det jag ville komma till nu iallefall är att jag misslyckades totalt på "provet". Man skulle sitta minst i två timmar och "provet" varade mellan 08:30 - 13:30, och jag satt i en kvart. Tills 08:45. När jag först kom in i klassrummet kände jag av det, att jag skulle bryta ihop. Att jag skulle misslyckas. Jag fick pappret precis som alla andra. Jag läste igenom vad vi hade för altenativ att skriva om (vi skulle skriva en argumenterande uppsats eller en utredande uppsats). Medans jag läste igenom altenativen så kom alla tankar. Kränkande tankar, "dumma" tankar, ångesten, huvudvärken (jag har migrän), och illamåendet. Jag försökte skjuta bort tankarna och fokusera på ämnet jag skulle skriva om. Jag skrev rubriken, och sedan blev huvudvärken, ångesten och illamåendet så kraftig så jag kände att jag inte kunde klara av det jag skulle göra, så jag lämnade pappret blankt med meningen: "kom ihåg att du är värdelös Malin". Jag har inget minne av att jag skrev det, det bara var där när jag öppnade ögonen. Jag gick fram till läraren och lämnade det blanka pappret med rubriken och meningen på. "Ska du inte skriva mer Malin?", "Jag kan inte, jag kan inte skriva..", "Gå ut och gå runt skolan lite och kom tillbaka sen?", "Nej, jag kan inte". Sedan gick jag ut, sprang in på toaletten och spydde. Sprängande huvudvärk och ångesten värker i kroppen. Jag tänkte ringa honom och be han hämta mig, men jag ville inte vara till besvär. Jag gick till bilden istället och målade på min tavla, men jag kunde inte få fram någon inspiration.
Så nu sitter jag här med huvudvärk, illamående och ångest. Överväger fortfarande att ringa hem till honom och be honom att hämta mig, men rösten i huvudet säger att jag bara är till besvär, att han redan har slösat tillräckligt med tid på mig. Att jag bara är till besvär. Jag är så himla besviken på mig själv just nu. Ska jag leva såhär? Är det här att leva? Jag klarar ju inte ens att skriva en simpel uppsats. Det som stör mig mest med allt detta, är att jag KAN det här. Jag är duktig på svenska och engelska, och mitt betyg ligger (fortfarande hoppas jag) på VG-nivå eller MVG-nivå, är inte så säker, men jag är duktig på det. Jag KAN det här. Om jag inte hade dessa tankar och ångesten så skulle jag skrivit det och fått ett bra betyg. Nu får jag ingenting. Ingenting. Och jag är världelös. När jag är som mest ledsen, när jag har som mest ångest i kroppen..när jag mår som sämst - då av någon anledning visar jag omvärlden tvärtom till vad jag egentligen känner. Omedvetet. Det bara blir så. Och jag kan inte hjälpa det. Det är ju nästan patetiskt. Varför gör jag så? Nu slutar jag nog och skriva, det blir för mycket. Jag har för mycket i huvudet, det blir för mycket - jag slutar nu. Jag slutar. Jag har tre timmar kvar i skolan tills bussen går. Får stå ut. Kanske kolla vidare på "Girl Interrupted".
Det jag ville komma till nu iallefall är att jag misslyckades totalt på "provet". Man skulle sitta minst i två timmar och "provet" varade mellan 08:30 - 13:30, och jag satt i en kvart. Tills 08:45. När jag först kom in i klassrummet kände jag av det, att jag skulle bryta ihop. Att jag skulle misslyckas. Jag fick pappret precis som alla andra. Jag läste igenom vad vi hade för altenativ att skriva om (vi skulle skriva en argumenterande uppsats eller en utredande uppsats). Medans jag läste igenom altenativen så kom alla tankar. Kränkande tankar, "dumma" tankar, ångesten, huvudvärken (jag har migrän), och illamåendet. Jag försökte skjuta bort tankarna och fokusera på ämnet jag skulle skriva om. Jag skrev rubriken, och sedan blev huvudvärken, ångesten och illamåendet så kraftig så jag kände att jag inte kunde klara av det jag skulle göra, så jag lämnade pappret blankt med meningen: "kom ihåg att du är värdelös Malin". Jag har inget minne av att jag skrev det, det bara var där när jag öppnade ögonen. Jag gick fram till läraren och lämnade det blanka pappret med rubriken och meningen på. "Ska du inte skriva mer Malin?", "Jag kan inte, jag kan inte skriva..", "Gå ut och gå runt skolan lite och kom tillbaka sen?", "Nej, jag kan inte". Sedan gick jag ut, sprang in på toaletten och spydde. Sprängande huvudvärk och ångesten värker i kroppen. Jag tänkte ringa honom och be han hämta mig, men jag ville inte vara till besvär. Jag gick till bilden istället och målade på min tavla, men jag kunde inte få fram någon inspiration.
Så nu sitter jag här med huvudvärk, illamående och ångest. Överväger fortfarande att ringa hem till honom och be honom att hämta mig, men rösten i huvudet säger att jag bara är till besvär, att han redan har slösat tillräckligt med tid på mig. Att jag bara är till besvär. Jag är så himla besviken på mig själv just nu. Ska jag leva såhär? Är det här att leva? Jag klarar ju inte ens att skriva en simpel uppsats. Det som stör mig mest med allt detta, är att jag KAN det här. Jag är duktig på svenska och engelska, och mitt betyg ligger (fortfarande hoppas jag) på VG-nivå eller MVG-nivå, är inte så säker, men jag är duktig på det. Jag KAN det här. Om jag inte hade dessa tankar och ångesten så skulle jag skrivit det och fått ett bra betyg. Nu får jag ingenting. Ingenting. Och jag är världelös. När jag är som mest ledsen, när jag har som mest ångest i kroppen..när jag mår som sämst - då av någon anledning visar jag omvärlden tvärtom till vad jag egentligen känner. Omedvetet. Det bara blir så. Och jag kan inte hjälpa det. Det är ju nästan patetiskt. Varför gör jag så? Nu slutar jag nog och skriva, det blir för mycket. Jag har för mycket i huvudet, det blir för mycket - jag slutar nu. Jag slutar. Jag har tre timmar kvar i skolan tills bussen går. Får stå ut. Kanske kolla vidare på "Girl Interrupted".
fullständig meningslöshet
Dagarna går, och det har redan gått snart två veckor. Två veckor känns som en evighet. Men jag känner inget längre. Jag känner inget längre. Det Svarta har slukat mig nu, och jag antar att det vann över mig tillslut. Eller, jag antar att det alltid har varit så, jag har bara levt i någon sjuklig förnekelse om att jag kanske var stark nog att stå emot det. Jag har lagt ner stridsyxan och gett upp hoppet om lyckan. Varför hoppas på något som inte ens kommer att hända? Så från och med nu så släpper jag all kontroll, jag ger upp försöket i att försöka kontrollera mitt eller någon annans liv. Jag lägger mig ner, utslagen och beredd att bli besegrad. Eller var jag redan det? Sa jag det? Om jag sa det antar jag att det är så. Mina känslor, mina starka känslor - mina känslovågor - min ökade känslighet för saker som inte andra känner, den har nog dött. Eftersom jag inte känner något. Jag som trodde för en stund att jag hade denna starka känsligheten berodde på att jag hade ett stort hjärta. Men så var nog inte fallet. Eller.. känner jag något? Har jag kvar den känsloheten, alla känslorna, bara att jag kanske förnekar dom? Låtsas som om dom inte finns där. Förtränger allt. Jag är nog rätt så skicklig på sånt. Det och att förneka det uppenbara som jag i så många år har gjort. Och det uppenbara är det bara jag som vet hemligheten om. Strimlad lök. Man gråter fast man gör allt för att undvika det, man känner inget, man känner bara smärtan, men man gråter ändå, fast man inte vill.
Jag avskyr alla dessa krav. Att leva ett struktuerat liv med gränser och begränsningar. Linjer och rader att följa, regler med andra ord att följa. Normer att följa, fast man är en helt annan person än en person som hör hemma i normerna. Jag vill leva på mitt sätt. Men vad är mitt sätt? Jag vet inte ens hur man lever. Så hur kan jag sitta här och skriva att jag vill leva på mitt sätt när jag inte ens vet hur man lever. Vilken idioti. Jag vill bara ta bort allt ansvar från mina axlar och alla krav som ställs på mig. Alla förväntningar, allt som människor förväntar sig av mig. Jag bryter snart ryggen så mycket som jag har på mina axlar. Det blir för tungt.
Varför förstår ingen? Det är ju helt uppenbart. Det uppenbara är.. jag säger det nu eftersom alla andra blundar för det. Det uppenbara är att jag inte hör hemma här. Jag är inte en del av världen, jag hör inte hemma här. Så varför hamnade jag i denna verkligheten, i denna dimensionen när jag inte hör hemma här. Jag är inte som er. Så det måste ha blivit något fel i kosmos eller i eran livscykel. Jag förstår det inte.
fullständig meningslöshet.
You can tell from the lines on her face, you can see that she's been there. Probably been moved on from everyplace, cause she didn't fit in there
Jag kan knappt sova på nätterna. Jag har en så fruktansvärd ångest över vad som ska hända nu. Det är hemskt att inte ha något hem, någonstans att ta vägen. Jag vet att jag inte kan bo hos honom och hans familj föralltid, men om sanningen ska fram så känns det som om hans familj är den enda familj jag har kvar. Jag gick till kuratorn idag i hopp om att hon kunde hjälpa mig på något sätt. Ifrån hennes rum så testade jag att ringa min socialtant om hon kanske kunde ge mig ett "akutboende" sålänge tills någon lägenhet blir ledig. Men hon var på frukost, så hennes sekreterare sa att hon skulle be henne ringa mig så snabbt som möjligt. Kuratorn sa även att hon kanske kunde skicka iväg ett mejl till min sosstant om min situation just nu. Kuratorn var helt bestört över min händelse, jag tror hon tyckte synd om mig. Men jag behöver ingens medlidande, jag behöver akut hjälp nu. Jag vill inte sluta upp på gatan.
Nu har det gått några timmar sedan jag skrev ovanstående. Nu har det eventuellt löst sig med lägenheten, och jag kan eventuellt flytta in den 1 januari. Men jag ska fråga hans föräldrar om jag kan stanna hos dom tills dess om dom får matpengar. Jag vet inte vart jag sk ta vägen annars. Och han verkar verkligen avsky att jag kanske måste stanna hos dom tills dess. Vad ska jag göra?
Nu har det gått några timmar sedan jag skrev ovanstående. Nu har det eventuellt löst sig med lägenheten, och jag kan eventuellt flytta in den 1 januari. Men jag ska fråga hans föräldrar om jag kan stanna hos dom tills dess om dom får matpengar. Jag vet inte vart jag sk ta vägen annars. Och han verkar verkligen avsky att jag kanske måste stanna hos dom tills dess. Vad ska jag göra?
I never meant to make you sorry for loving me
I tisdags slängde mamma ut mig. Kallade mig "Hora" och sa dumma saker om dom jag älskar. Nu är jag hos honom för tillfället. Jag vet mycket väl att jag inte kan stanna där. Men nu är jag hemlös och allt, något jag aldrig trodde skulle hända mig. Det känns som om jag är inne i en ny epok i mitt liv. Epoken heter "Operation Överlevnad" och är hemsk. Jag vet att jag inte kan återvända hem, aldrig någonsin. Så nu måste jag fundera på vart jag ska ta vägen och hur jag ska överleva. Jag har ingen familj längre. Jag har ingen.
Jag kom till Skåne för några timmar sedan. Det kändes både befriande att åka, men samtidigt så blir jag stressad av att åka bort nu när det är så mycket som behövs ordnas upp. Fast eftersom jag har haft en traumatisk uppväxt så blir jag förvånadsvärt lugn i kaosartade situationer. I såna tillfällen som nu kan jag önska att jag blundade för verkligheten och var religös. Att ha en "gud" att vända sig till. Någongång kommer jag nog se tillbaka och läsa detta - tänka: "Vad otroligt jobbigt jag hade det då".
Jag kom till Skåne för några timmar sedan. Det kändes både befriande att åka, men samtidigt så blir jag stressad av att åka bort nu när det är så mycket som behövs ordnas upp. Fast eftersom jag har haft en traumatisk uppväxt så blir jag förvånadsvärt lugn i kaosartade situationer. I såna tillfällen som nu kan jag önska att jag blundade för verkligheten och var religös. Att ha en "gud" att vända sig till. Någongång kommer jag nog se tillbaka och läsa detta - tänka: "Vad otroligt jobbigt jag hade det då".
