Ett ögonblick i det eviga förflutna
Jag mår illa. Jag ligger i sängen och läser maniskt en bok om min problematik. Boken handlar om Borderline, vad det är och hur det är att leva med det. En psykologisk bok. Jag kommer på mig själv med att läsa meningarna i boken och samtidigt inte förstå vad det är jag läser. Jag läser orden och ljudet av min röst som läser meningarna ekar i min hjärna. Inte som förståndiga ord, utan som osammanhängande ord som är huller om buller. Ingen levande människa skulle förstå vad jag menade om jag uttalade orden högt. Men i min hjärna låter der logiskt. Osammanhängande är ofta sammanhängande för mig. Samtidigt som de oförståliga meningarna läses upp i mitt medvetande, hamnar jag i någon slags overklighet. Jag är plötsligt tillbaka i mitt förflutna. Min kropp som ligger i sängen ligger kvar, det är min själ som färdas genom rummet och i väg genom en lång tunnel. Jag ser min kropp ligga i sängen och läsa, men jag och min kropp är inte i samspel längre. Jag är inte min kropp.
Jag färdas tillbaka i tiden. Året är 1998 och mamma, jag och lillebror är på flygplatsen och väntar på flyget till spanien som är försenat. Det är obehagligt varmt på flygplatsen, och min sjuåriga kropp som inte fått i sig vätska på ett tag klarar inte av värmeböjlan. Jag börjar gråta få smått panik. Mamma som sitter ner på en väntstol på flygplatsen har ett plastglas av Whiskey i handen och tittar irriterat åt mitt håll. "Mamma det är varmt! Mamma jag vill ha något att dricka. Mamma jag har ont i huvudet!", skriker jag med panik i rösten. Mamma tittar på mig denna gången med svart i blicken, tar mig hårt i armen så att hennes naglar tränger igenom min hud. "Nu kommer du med mig!", ryter hon med ursinne i rösten. Vi kommer in på flygplatsens toalett. Hon lämnar min 2 åriga lillabror vid handfaten och släpar med mig in i ett litet bås. Jag känner rädslan i bröstet och jag vet att nu kommer något hemsk att hända. Mamma slänger plastglaset som det fortfarande är Whiskey i hårt i golvet och tar sedan ett hårt grepp i mitt hår och slår mitt huvud hårt i toaletten. Det svartnar till framför mina ögon och jag blir yr, hinner inte reagera förens nästa slag kommer. Mamma tar sin hand som jag känner är våt av Whiskey och slår mig rätt över kinden. Hon höjer handen igen, men denna gången knyter hon näven och slår våldsamt i bakhuvudet på mig. Jag är fortfarande yr efter det första slaget, men nu känner jag smärtan. När mamma upptäcker blodet på toalettväggen från det första slaget, så stannar hon upp. "SLUTA MAMMA SLUTA!", tar jag mig kraft till att skrika. Jag ser mamma stanna upp och stirra med ursinniga ögon på mig. Hon tar tag i mitt ansikte med båda händerna och går nära mig. Hennes ansikte är bara några centimeter ifrån mitt, och jag kan känna spritlukten från hennes andedräkt. "Om du säger detta till någon...då dödar jag dig nästa gång", säger hon med ett stadigt lägre tonläge. Hon går ut från toaletten, lyfter upp min 2 åriga lillebror som är förstenad av skräck, och lämnar toaletten. Jag samlar min kraft och balanserar ut från toaletten. Jag går fram till handfatet och tar en titt på mig i speglen. Jag ser mitt eget ansikte som nu har en blå/lila nyans på kinderna, mitt bakhuvud blöder och mitt hår är rufsigt. Jag kan inte gråta. Jag tvättar mitt ansikte och går ut från toaletten.
Plötsligt flyger min själ iväg till en annan tidsepok. Längre tillbaka i tiden. Nu är året 1996 då jag är 5 år. Och jag ligger på en träbänk. "Nu ska du vara en snäll flicka och ligga still, detta kommer vara över innan du vet om det". X (nära familjemedlem) våldtar mig på bänken och jag kan känna en intensiv smärta. Men jag skiker inte. Jag känner ingenting förutom smärta. Jag tänker i mitt huvud att det snart är över. X sa att det snart är över. Jag tycker det känns som timmar. När han är klar så torkar han blodet ifrån mina ben, sätter på mig min rosa hjälm och han cyklar iväg med mig.
Jag är tillbaka i min kropp, ligger i sängen med boken i handen och halva boken är "utläst" omedvetet. Jag börjar skaka och nyper mig själv för att känna att jag är här. Tillbaka i verkligheten. Tillbaka i min tidsepok. Jag är här.. jag är här..
Nu mår jag illa. Vill skära bort mina minnen, vill inte minnas. Försvinn. Försvinn.
Jag färdas tillbaka i tiden. Året är 1998 och mamma, jag och lillebror är på flygplatsen och väntar på flyget till spanien som är försenat. Det är obehagligt varmt på flygplatsen, och min sjuåriga kropp som inte fått i sig vätska på ett tag klarar inte av värmeböjlan. Jag börjar gråta få smått panik. Mamma som sitter ner på en väntstol på flygplatsen har ett plastglas av Whiskey i handen och tittar irriterat åt mitt håll. "Mamma det är varmt! Mamma jag vill ha något att dricka. Mamma jag har ont i huvudet!", skriker jag med panik i rösten. Mamma tittar på mig denna gången med svart i blicken, tar mig hårt i armen så att hennes naglar tränger igenom min hud. "Nu kommer du med mig!", ryter hon med ursinne i rösten. Vi kommer in på flygplatsens toalett. Hon lämnar min 2 åriga lillabror vid handfaten och släpar med mig in i ett litet bås. Jag känner rädslan i bröstet och jag vet att nu kommer något hemsk att hända. Mamma slänger plastglaset som det fortfarande är Whiskey i hårt i golvet och tar sedan ett hårt grepp i mitt hår och slår mitt huvud hårt i toaletten. Det svartnar till framför mina ögon och jag blir yr, hinner inte reagera förens nästa slag kommer. Mamma tar sin hand som jag känner är våt av Whiskey och slår mig rätt över kinden. Hon höjer handen igen, men denna gången knyter hon näven och slår våldsamt i bakhuvudet på mig. Jag är fortfarande yr efter det första slaget, men nu känner jag smärtan. När mamma upptäcker blodet på toalettväggen från det första slaget, så stannar hon upp. "SLUTA MAMMA SLUTA!", tar jag mig kraft till att skrika. Jag ser mamma stanna upp och stirra med ursinniga ögon på mig. Hon tar tag i mitt ansikte med båda händerna och går nära mig. Hennes ansikte är bara några centimeter ifrån mitt, och jag kan känna spritlukten från hennes andedräkt. "Om du säger detta till någon...då dödar jag dig nästa gång", säger hon med ett stadigt lägre tonläge. Hon går ut från toaletten, lyfter upp min 2 åriga lillebror som är förstenad av skräck, och lämnar toaletten. Jag samlar min kraft och balanserar ut från toaletten. Jag går fram till handfatet och tar en titt på mig i speglen. Jag ser mitt eget ansikte som nu har en blå/lila nyans på kinderna, mitt bakhuvud blöder och mitt hår är rufsigt. Jag kan inte gråta. Jag tvättar mitt ansikte och går ut från toaletten.
Plötsligt flyger min själ iväg till en annan tidsepok. Längre tillbaka i tiden. Nu är året 1996 då jag är 5 år. Och jag ligger på en träbänk. "Nu ska du vara en snäll flicka och ligga still, detta kommer vara över innan du vet om det". X (nära familjemedlem) våldtar mig på bänken och jag kan känna en intensiv smärta. Men jag skiker inte. Jag känner ingenting förutom smärta. Jag tänker i mitt huvud att det snart är över. X sa att det snart är över. Jag tycker det känns som timmar. När han är klar så torkar han blodet ifrån mina ben, sätter på mig min rosa hjälm och han cyklar iväg med mig.
Jag är tillbaka i min kropp, ligger i sängen med boken i handen och halva boken är "utläst" omedvetet. Jag börjar skaka och nyper mig själv för att känna att jag är här. Tillbaka i verkligheten. Tillbaka i min tidsepok. Jag är här.. jag är här..
Nu mår jag illa. Vill skära bort mina minnen, vill inte minnas. Försvinn. Försvinn.
Kommentarer
Postat av: Jessica. B
Malin, jag lovar dig, verkligen lovar att om du bara vill så finns jag. Du kan ringa och smsa när du vill, vi har inte varit med om samma saker. Men jag vet hur det känns att känna sig värdelös, oönskad och att inte ha någon att prata med.
Trackback
