- life on the borderline

Just nu. Just i denna sekund. Är jag förmögen att känna mer än hopplöshet. Just i denna sekund känner jag både saknad, kärlek till dom jag älskar, stolthet för jag fortfarande är vid liv, sorg för dom jag förlorat, sorg för dom jag kan förlora, längtan..Jag kan känna igen. Likgiltigheten och känslan att allt är meningslöst är borta, för sekunden. För minuterna. Jag hoppas innerligt att det varar. Men jag vet att jag snart kommer att vara nere på noll igen. Men jag njuter av att jag kan känna mer än hopplöshet, meningslöshet, likgiltighet och smärta. Men som sagt, jag kommer sjunka till noll igen. Jag vet det. För detta har hänt innan. Men nu ska jag fånga känslan, ta in den, njuta av den för stunden - som en knarkare njuter av ruset eller som en alkoholist njuter av kicken.


Igårkväll träffade jag Sejb. Vi satte oss på en filt på en gräsplätt, rökte och pratade mycket. Senare på kvällen bestämde vi oss för att dra hem till Lollo som hade fest. Janne var där. Fick chansen att prata med honom lite. Under kvällen där så drog jag mig undan väldigt mycket. Jag slöt mig helt. Janne följde med mig hem sen och han somnade rätt snabbt. Och min ångest kom rätt snabbt också. Jag kunde inte ligga kvar bredvid honom för jag kunde knappt andas. Jag satte mig vid datorn och skrev det föregående inlägget, lyssnade på musik och grät så jag fick huvudvärk. När jag har sån ångest brukar jag ibland inte kunna tåla ömhet. Inte kunna bli omhållen eller ligga nära någon. Jag vill vara själv. Men jag tvingade mig själv att lägga mig bredvid Janne. Och genom att ligga i hans famn, hålla om honom och lyssna till hans andetag - försvann min ångest sakta. Jag minns att jag tröstade/lugnade mig själv genom att tänka att "imorgon kunde jag straffa mig själv genom att inte äta eller att framkalla blåmärken. Jag somnade några timmar senare, och då hade det redan börjat att ljusna.


Imorse så vaknade jag av att jag inte alls mådde bra. Igen. Meningslösheten, likgilitgheten..kom med dubbla slag. Men det blev bättre när Janne höll om mig ett tag innan vi gick upp. Han åkte hem vid ett tiden. Resten av dagen har jag spenderat framför tv:n och sen sov jag lite också. Ikväll sitter jag här och lyssnar på musik med mening. Musik jag kan relatera till. Funderar på att gå en runda och hitta en plats där jag kan skriva och röka. Ensam.



(If you should ever lose your heart
To that someone you wanted all your life
And if that someone fails to part
Any meaning from a meaningless goodbye
If it's a dream I wouldn't know if it's worth dreaming
And if it's a lie I'd say they're are hard to recognise
But if I'm the one to give you all the answers
I'd say some day at least it's worth a try)

Det känns som om jag slösar bort mitt liv. Eller...jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag gör inget meningsfullt med det. Allt känns som himla hopplöst så jag tänker: "Vad är meningen med att göra det? Är det värt att göra det när jag vet att jag bara kommer vara lycklig för sekunden när jag är på ständig jakt efter evig lycka?". Men jag vet även att om jag inte tar chanser, gör misstag och vågar sätta saker på spel - så kan jag gå miste om saker. Rädslan av att bli övergiven har utvecklats till en fobi nästan. Så jag sätter upp murar. Jag har börjat stänga ute människor igen. Människor jag älskar. Bara för att skydda mig själv. "Om jag kommer för nära gör det ännu ondare att förlora dom sen", tänker jag.


Allting kunde varit annorlunda. Om jag inte hade upplevt dom saker jag har gjort eller om jag inte hade haft den uppväxten som jag hade - så hade jag kanske mått bra. Vågat vara lycklig. Ilskan börjar växa till hat, mest till mina föräldrar. För omedvetet klandrar jag dom för min barndom. För allt dom har gjort mot mig. För mitt förflutna har format mig till den jag är idag. Och hatet blandas med kärlek, för samtidigt älskar jag dom. Men man kan inte förändra sitt förflutna. Mitt förflutna har både gjort mig stark och samtidigt så har det påverkat mig väldigt negativt. För jag har en enorm seperationsångest, jag bygger upp murar, jag släpper inte in folk för nära inpå, dåligt självförtroende, en ständig rädsla för att bli övergiven och tron på att ingen kan älska mig. För jag älskar inte mig själv. Då är det svårt att tro att någon annan kan göra det.


Jag tänkte innan...Att allt människor gör. Som att resa, ta olika berusningsmedel, festa, skriver musik, ta fotografier, laga mat, plugga till något de vill bli o.s.v, o.s.v... Är bara en distration eller en flyktväg. En flyktväg från sanningen. Vissa tror på Gud och säger: "Han där uppe kanske har en större plan för mig". Eller tror att det finns något större än vad vi är, och att vi kommer bli lyckliga i slutändan. Den bittra sanningen jag pratar om nu är: Vi är bara simpla människor. Det finns ingen Gud som beslutar vårt öde. Ingen skyddsängel som vakar över vår axel. Vi bara är. Vi gör våra val och vi väljer själva hur vi ska leva. Saker som vi inte ville skulle hända sker, och det blir inte alltid som vi har tänkt oss. Vi har själva våra liv i våra händer. När man har insett det blir allt bara helt enkelt meningslöst.


Jag känner mig otroligt negativ och cynisk just nu. Jag kanske bara har kommit in i någon sorts depression, vad vet jag? Jag sitter ju inte och skriver nu att alla jag älskar är meningslösa för mig och att jag inte behöver dom, för att allt är ändå meningslöst. Det är dom jag älskar som får mig att fortfarande stanna vid liv. Som får mig att fortfarande vilja leva. Det är dom få lyckliga stunderna jag har, som får mig att värdesätta mitt liv. Ibland önskar jag att jag också hade en tro, en tro på någon högre makt som får mig att tänka: "Han skapade mig för att Han har en stor plan för mig, en plan som gör mig lycklig".


Hm, jag tror nog jag får be att prova ännu en antideppressiv medicin. Jag tror seriöst att jag har kommit in i någon slags depression eftersom jag känner så likgiltigt inför allt. Jag vill må bra. Och jag är den enda som kan hjälpa mig. Man kan bara hjälpa sig själv i slutändan. Andra människor kan bara finnas där för att stödja en, men det är bara du själv som kan hjälpa just Dig.

Dagbok från psykakuten/avdelning 20

8/7 - Torsdag

Psykakytmott. Jönköping. Orsak: Hemlighetstämplad. Jag kom in ganska snabbt. Fick vänta i högst en kvart i väntrummet, och 1 ½ timma i ett avskilt vänterum på läkaren. Skakade i hela kroppen av ångest. Läkaren bedömde att jag skulle läggas in på psykakuten för observation i en natt, och sedan bestämma därefter. Väl inne på avdelningen så var det sorgligaste nog att jag kunde alla rutiner och procedurer utantill, för att jag har varit inlagd så pass många gånger, så personalen hann inte säga ett ord för att jag gjorde det jag skulle utan att dom behövt säga något. Jag fick senare Theralen och Imovane för att kunna sova.


9/7- Fredag

Minns inte när jag vaknade. När jag gick upp åt jag frukost som bestod av ett halvt glas yougurt och te. När jag skulle gå på en undersökning av hjärtat (EKG) så kände jag att jag började koka, svettas kraftigt. Det kändes som om huvudet bokstavligen fattade eld. Sedan kom ett kraftigt illamående och det vitnade framför ögonen. Jag minns att jag sa till personalen som gick fram och tog emot mig: "Vad har ni lagt i frukosten? Har ni lagt något i frukosten?!", så svimmade jag. Jag vaknade upp på en kall bår när dom tog blodprov på mig. Det visade sig att jag hade fått ett kraftigt blodsockerfall p.g.a att jag inte ätit/sovit som jag skulle på ett par dagar. På psykakuten träffade jag två tjejer och en kille (vi kan kalla dom vid deras första bokstav i namnet: M, N och L. M (ena tjejen) var inlagd för överdos, L (den andra tjejen) för att hon genomgick en ECT behandling. L hade dom mest uppskurna armarna jag någonsin sett. Och N (killen) för att ha blandat alkohol och droger, i försök att ta livet av sig. Kom rätt bra överens med N. Vi pratade rätt mycket. Satt och kedjerökte den mesta tiden. När jag hade pratat med läkaren kom hon fram till att jag skulle förflyttas till Avdelning 20 i Värnamo. Innan jag åkte gav dom mig 3 st 25 mg Atarax.


Avdelning 20

Pratade med läkaren som var nära att sätta LVU på mig, men det gjorde han inte om jag stannade frivilligt. Jag fick Tillsynsgrad nr 3 som innebär att jag inte får gå ut utan en skötare med mig, och det är sällan dom vill eller har tid, så det finns inte så mycket att göra på avdelningen. Men jag känner ingen direkt tristess, för att ångesten tar över. Efter kvällsmaten vid fem gick jag och lade mig i sängen och stirrade in i väggen och var helt totalt borta i tre timmar ungefär. Jag hörde långt borta att sjuksköterskorna och skötarna försökte få kontakt med mig. Hörde att dom skakade i mig och frågade: Ska du inte ut och dricka lite te? Ska du inte ut och titta på lite tv? Vet någon att du mår som du gör?..". Jag minns att jag svarade, men minns inte vad jag sa. På avdelningen har jag bekantat mig med två tjejer (L och A) och en medelålders man som vi kan kalla R. A är inlagd för otaliga självmordsförsök och nu hade hon LTP (typ som LVU). L hade skurit upp pulsådern, och hade samma Tillsynhetsgrad som jag. L kommer jag bäst överens med. När vi inte sitter och pratar och dricker te, så spelar vi kort. Jag vet inte vad jag känner. Förutom den rotande ångesten.


10/7 - Lördag

Vaknade vid 9 tiden, åt lite frukost. Låg i sängen tills lunch. Vid halv fyra kom Janne och hälsade på. Vi gick ut , för han tycker inte om sjukhus, (jag får gå ut med en anhörig). Befriad kände jag mig när jag träffade honom. Men jag märkte att han var ledsen för att jag var där. Vid fem skildes vi åt, och nu är jag ledsen. Spenderar dagarna med att ligga i sängen i timtal, orkar inte...

På kvällen satt jag i en timma och försökte räkna ut vad det var för dag, vilken dag jag kom till jönköping och hur länge jag hade varit där. Jag var tvungen att fråga tillslut. Jag brukar alltid kunna hålla reda på dagarna ju. Nu är klockan 21.00 och jag har fått ångestdämpande. Men jag känner hur det har rotat sig fast. Jag blir aldrig fri.

11/7 - Söndag

Personalen väckte mig vid 8 på morgonen. Men sömntabletterna från igårkväll hade slagit ur mig så pass mycket så jag hade ingen ork att gå upp. Jag sov fram tills lunchen. Gick och lade mig igen efter jag hade ätit lite. Vid två gick jag upp och bad om ångestdämpande och drack te. Blev erbjuden att pröva på NADA-behandling (en typ av akupunktur) tillsammans med R. Vid tre frågade jag och L om vi fick gå till affären med Gugge (en skötare) och handla lite grejer. Det var inte särskilt skönt att komma ut, det var äckligt varmt. Jag och L köpte en liter jordgubbar och delade på. Jag kollade samtidigt min mobil när jag var ute. 10 nya sms. Kändes bra att folk bryr sig. Det känns som om mitt liv är långt borta just nu. Ändå om jag inte varit inlagd så känns det som om.. dagarna jag varit inlagd på känns som det enda livet jag har/haft. Människor känns så långt borta. Imorgon ska jag träffa läkaren. Vet inte om jag är redo att bli utskriven igen. Vet inte. Ingenting.

Efter att ha fått två doser Theralen och Imovane på kvällen bestämde jag mig för att duscha. När jag kom in på rummet, låg en gammal kvinna i den andra sängen. Upptäckte rätt snabbt att det enda hon i princip gör är och äter apelsiner, så nu stinker hela rummet apelsin. Fick reda på att hon är senil. Eftersom jag är så osäker om jag är redo att skrivas ut imorgon ska jag låta läkaren ta beslutet åt mig om jag är redo eller inte. 

 

11/7 - Måndag

Kvinnan som är senil som jag delar rum med, skrek och grät hela natten. Larmade på personalen konstant gjorde hon också. Så jag har inte fått en blund inatt trots sömnmedicinerna. Hade läkartid nyss. Han ville att jag skulle stanna kvar i några dagar till. Men jag sa att jag ville bli utskriven. Men om det blir värre så fick jag lova läkaren att komma tillbaka.


Nu sitter jag hemma. Har uppdaterat det mesta nu. Jag är rädd. Rädd för ångesten. Känns som om den sitter och lurar. Känns som om den kommer komma med dubbel effekt. Jag ska försöka distrahera mig med film, sms och musik. Te och kedjerökning är inte en så dålig idé heller. Men jag vill inte vara ensam.

Through the wind and the rain
She stands hard as a stone
In a world that she can't rise above
But her dreams give her wings
And she flies to a place where she's loved
______



Jag har precis kommit hem från Gnosjö. Känns inte bra att vara ensam nu. Jag har "dygnat" i två nätter nu, och inte ens om jag har varit vaken över 50 timmar känner jag mig trött. Det kanske beror på min nya medicin också, en vanlig biverkning är sömnproblematik. Jag vet faktiskt inte mer vad jag ska säga/skriva här nu. Känner mig bara så tom. Eller, full med känslor men inget som kan förklaras i ord (förutom texten där uppe som är väldigt tilltalande just nu). Och ingen förstår. Imorgon ska jag träffa Josse (och Sejb med hoppas jag). Känns bra att vara ute bland folk. Det är något som har förändrats. När jag mådde dåligt förr så isolerade jag mig hemma. Nu när jag mår dåligt vill jag bara ut och träffa människor. Jag är nog en ganska komplicerad människa.