So many ways to be hurting inside - and the pain keeps us awake
Det känns som om jag slösar bort mitt liv. Eller...jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag gör inget meningsfullt med det. Allt känns som himla hopplöst så jag tänker: "Vad är meningen med att göra det? Är det värt att göra det när jag vet att jag bara kommer vara lycklig för sekunden när jag är på ständig jakt efter evig lycka?". Men jag vet även att om jag inte tar chanser, gör misstag och vågar sätta saker på spel - så kan jag gå miste om saker. Rädslan av att bli övergiven har utvecklats till en fobi nästan. Så jag sätter upp murar. Jag har börjat stänga ute människor igen. Människor jag älskar. Bara för att skydda mig själv. "Om jag kommer för nära gör det ännu ondare att förlora dom sen", tänker jag.
Allting kunde varit annorlunda. Om jag inte hade upplevt dom saker jag har gjort eller om jag inte hade haft den uppväxten som jag hade - så hade jag kanske mått bra. Vågat vara lycklig. Ilskan börjar växa till hat, mest till mina föräldrar. För omedvetet klandrar jag dom för min barndom. För allt dom har gjort mot mig. För mitt förflutna har format mig till den jag är idag. Och hatet blandas med kärlek, för samtidigt älskar jag dom. Men man kan inte förändra sitt förflutna. Mitt förflutna har både gjort mig stark och samtidigt så har det påverkat mig väldigt negativt. För jag har en enorm seperationsångest, jag bygger upp murar, jag släpper inte in folk för nära inpå, dåligt självförtroende, en ständig rädsla för att bli övergiven och tron på att ingen kan älska mig. För jag älskar inte mig själv. Då är det svårt att tro att någon annan kan göra det.
Jag tänkte innan...Att allt människor gör. Som att resa, ta olika berusningsmedel, festa, skriver musik, ta fotografier, laga mat, plugga till något de vill bli o.s.v, o.s.v... Är bara en distration eller en flyktväg. En flyktväg från sanningen. Vissa tror på Gud och säger: "Han där uppe kanske har en större plan för mig". Eller tror att det finns något större än vad vi är, och att vi kommer bli lyckliga i slutändan. Den bittra sanningen jag pratar om nu är: Vi är bara simpla människor. Det finns ingen Gud som beslutar vårt öde. Ingen skyddsängel som vakar över vår axel. Vi bara är. Vi gör våra val och vi väljer själva hur vi ska leva. Saker som vi inte ville skulle hända sker, och det blir inte alltid som vi har tänkt oss. Vi har själva våra liv i våra händer. När man har insett det blir allt bara helt enkelt meningslöst.
Jag känner mig otroligt negativ och cynisk just nu. Jag kanske bara har kommit in i någon sorts depression, vad vet jag? Jag sitter ju inte och skriver nu att alla jag älskar är meningslösa för mig och att jag inte behöver dom, för att allt är ändå meningslöst. Det är dom jag älskar som får mig att fortfarande stanna vid liv. Som får mig att fortfarande vilja leva. Det är dom få lyckliga stunderna jag har, som får mig att värdesätta mitt liv. Ibland önskar jag att jag också hade en tro, en tro på någon högre makt som får mig att tänka: "Han skapade mig för att Han har en stor plan för mig, en plan som gör mig lycklig".
Hm, jag tror nog jag får be att prova ännu en antideppressiv medicin. Jag tror seriöst att jag har kommit in i någon slags depression eftersom jag känner så likgiltigt inför allt. Jag vill må bra. Och jag är den enda som kan hjälpa mig. Man kan bara hjälpa sig själv i slutändan. Andra människor kan bara finnas där för att stödja en, men det är bara du själv som kan hjälpa just Dig.
