- life on the borderline

Jag kämpar ännu en dag. Jag överlever ännu en dag. Fast det är knappt jag kan leva, så ont det gör. Jag kan knappt andas. Det tar emot. Och jag märker hur människor slutar älska mig, tröttna på mig. Men vad förväntar jag mig egentligen? Jag tror inte jag hör hemma i denna världen. Jag är för annorlunda, för.. jag kan inte sätta ord på det. Men det känns att jag inte hör hemma. Någonstans. (Det finns bara en plats jag kan känna mig trygg på, och en plats där jag känner mig hemma. I min kärleks famn). Men där kan jag inte till bringa en evighet. Jag måste lära mig att vara trygg i mig själv. Och om jag fäster mig vid en person för mycket, så gör det ännu ondare att förlora personen sen. Men jag tror det redan är för sent.


Jag känner hur.. jag skulle kunna gråta. En stor boll i bröstet som gör ont. Jag är rädd, rädd för att åka hem. Jag vill bara fly, från allt. Jag har aldrig varit bra på avsked. Min grej är bara att sticka, lämna allt på en gång. Jag klarar inte av fler avsked. Det känns som om jag inte har någon. Jag känner mig så otroligt ensam. Jag har människor. Men när jag är ensam känner jag att jag inte har det.


Nu sitter jag i min pappas lägenhet ensam. I ett mörkt rum. Vågar dock inte gråta, för han kommer hem när som helst. Vad ska jag göra? Jag.. kan inte leva såhär. Att må såhär. Det förflutna besöker mig konstant. Och nuet drabbas. Min framtid går jag och oroar mig för konstant. Jag hoppas på det bästa men förväntar mig det värsta.
Hjälp mig.

(I try to hold on but it hurts to much)