Levande död.

Det där förra "lyckoinlägget" var rent skitsnack. Inte om det med min bästa vän, men just rubriken "lycklig" var skitsnack.

Jag slåss med min självrespekt och "relationen", som det heter i DBT:n. Fast det där med självrespekten kanske bara är ren stolthet från min sida. När det väl kommer till kritan tror jag att relationen kommer att vara viktigast. Men.. jag vill inte bli behandlad som en smutsig disktrasa heller. Varför ska allting vara så svårt? Önskar att någon kunnat prata åt mig, hjälpa mig på något sätt. Vill inte vara nere på nivå noll igen.

Har försökt att gå ut och gå långpromenader med hundarna, titta på bra filmer.. distrahera mig från den intensiva inre smärtan på något sätt. Men allt jag gör är inte... JAG är inte medvetet närvarande. Jag är levande död. Om inte de andra hade lurats av vetskapen att mitt hjärta pumpar ut blod fortfarande, så skulle dom ha planerat min begravning vid det här laget.

Idag ska jag laga maten åt mamma här hemma hos henne, sen så ska jag packa och åka tillbaka till b-hemmet. Där kan jag känna mig trygg av att det är personal dygnet runt som kan se till att jag kanske inte går under eller något. Och om det går riktigt illa så kan dom säkert avvara en säng åt mig på psykavdelningen. Jag behöver bli omhändertagen nu. Det kändes mycket bättre när jag var hos Sejb. Inte för att hon behövde ta hand om mig, utan för att hon fanns där och att jag hade henne där. Allting kändes bättre. Men hon har också ett liv, och jag kunde inte stanna hos henne i en evighet.

Jag glömmer vem jag är varje gång någon/något får mig att falla. Förståndet försvinner och smärtan lamslår mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0