- life on the borderline

Idag var jag på arbetsförmedlingen och skrev in mig. Känner mig allmänt duktig. Fast nu kom den där ångesten, den där välbekanta känslan av fullständig skräck, smärta och panik. Om jag skulle analysera mig själv beror det mycket på framtiden. Kommer jag få ett sommarjobb? Hur SKA det gå på Sweden rock med min ångest, folkskräck, utseendefixerande och rädslan för att jämföra mig själv med andra och gå att tro att min pojkvän går och kollar/flirtar med andra snygga rockbrudar? Hur kommer det gå med det jag har kvar att göra i skolan, kommer jag hinna? Kommer jag få de betyg som jag förtjänar? Hur ska det gå med pengar i sommar om jag INTE får jobb? Hur blir mitt liv när jag flyttar till Mossle Behandlingshem i september? Hur kommer det gå med att åka till Bulgarien? Plus mina mattankar och ångesten jag har varje gång jag äter.

Jag har så mycket. Och på detta så kom inte min pojkvän förbi idag när jag förväntade mig att han skulle göra det. Men det var inte hans fel. Det var mitt. Jag skickade ett sms till honom och frågade om han ville komma förbi och ta en fika sen för jag hade bakat chokladrutor. Han svarade inte (för han repade), men jag antog av någon anledning att han inte hade något att göra efter repet. Så jag tänkte: "Men klart att han kommer förbi!". Så jag städade hela huset så det skulle vara fint tills han kom (var/är hos mamma nu). Sen så satte jag på kaffe och gjorde mig fin och var allmänt förväntansfull för att träffa honom. Men sen skickade han ett svar att han inte hann för han hade mycket att göra. Och jag blev helt.. nerbruten. Först blev jag ledsen och besviken. Sen gick det över till ilska på honom att han inte kom (blir automatiskt arg när det kommer känslor som är svåra att hantera för mig, som t ex besvikelse och sorg). Sen nu känner jag mig bara gråtfärdig. Men det var fel av mig att förvänta mig något när jag inte visste. Jag bara antog. Idiot. Så är det att leva med Borderline. Man kan bli helt knäckt och ångestfylld så man vill ta livet av sig av en sån här liten sak. Så är det att vara emotionellt instabil. Fuck you Borderline.

En annan jobbig grej är att min pojkvän frågade mig om jag och han kunde gå och se ett band i Värnamo på lördag som heter Dynasty (eller något sånt). Och jag fick ren panik. Tankarna rusar i huvudet och jag bygger upp skräckscenarior som KAN hända, i mitt huvud. Jag är så rädd att det kommer finnas snygga tjejer där så han tittar på dom, vilket resulterar i att jag blir helt förstörd, jämför mig och känner att han inte älskar mig och allt blir kaos. Eller att han träffar (som han alltid gör eftersom han känner hela småland), jättemånga han känner så att jag blir osynlig och inte finns helt enkelt. Och det får mig att känna mig så betydelselös. Så värdelös. Som en gammal trasa som man har slängt bort. Helvete. Men jag måste gå, eller jag vill.. men jag är rädd. Extremt rädd. Men jag måste övervinna det. Annars kommer det aldrig bli bättre. Men tänk om det slår tvärtom? Att jag förvärrar hela situationen genom att utsätta mig själv för saker jag vet att jag kanske inte kommer att klara av?

Gud, det känns som om jag.. bara pratar om min pojkvän nu. Men han är en bra människa. En underbar pojkvän. Och jag vet att mina jävla skräckscenarior i huvudet inte stämmer eller kommer hända, för han skulle NOG aldrig vara otrogen mot mig (?). Det är återligen mina sjukdomstankar som spökar. Hjärnspöken. Som förvrider min verklighetsuppfattning och mina tankar. Jävla sjukdom. Det är en jävla sjukdom att leva med. Det borde finnas en burk i varje affär där det står "Skänk en peng till alla som lider av Borderline eller någon annan form av psykisk sjukdom och stöd förskningen så att dom kan tillfriskna och få ett bättre liv".