En glimt av ljus
När solen kommer fram och det börjar bli vår, så känner jag hur endorfinerna i min kropp börjar nå min hjärna. Jag tänker att om mitt liv ändå är hopplöst, så kan jag väl ändå ha kul medans jag väntar på döden? Åka till Sweden Rock med fina vänner, åka upp till Bohuslän med min vackra pojkvän och company, åka ner till Malmö och umgås med ytterligare fina vänner, gå på Malmöfestivalen och umgås med mina fina vänner här i småland. Sen ska jag planera och lägga undan pengar till min Japanresa som jag har bestämt mig för att boka nästa år, och även då komma iväg. Jag längtar. Jag måste ha saker och se fram emot har jag kommit på. Annars kan jag inte leva. Annars står jag inte ut med trasigheten. Denna trasiga värld. Jag måste ha solglimtar.
Jag blev stolt över mig själv idag. Jag har varit i skolan alla de lektioner jag ska vara på denna veckan. Ändå om det är få. Men det är en seger för mig. Och idag har jag även lyckats plugga till engelskaprovet jag har imorgon, jag har städat och tvättat. Hunnit med rätt mycket. Sen har jag lagt upp en ekonomiplan till mig själv eftersom jag är så slösaktig med pengar annars. Sedan funderar jag och ringa min psykolog/behandlare. Hon nämnde förra gången något om att de kan betala för en sjukgymnast som jag får gå till en gång i veckan, som ger mig massage (eftersom jag förtränger så mycket och lider även av posttraumatisk stress så jag ofta får migrän), så får jag det. Hon tror att det kanske kan hjälpa. Kämpar fortfarande med att få benso, men det känns rätt så lönlöst nu. Läkarna är idioter som leker med folks liv och vägrar att lyssna.
"Man kan inte lita på någon som tror att man är galen".
