- life on the borderline

Jag är medveten om att jag är dålig på att uppdatera. Men just nu så har jag fullt upp att hålla ångesten borta och FÖRSÖKER ta tag i mitt liv (ändå om det inte går så bra). Nu går jag bara i skolan på halvtid och är sjukskriven (på psyks rekommendation). Det är knappt så jag klarar av skolan nu på halvtid, så hur ska jag någonsin kunna klara det på heltid? Just nu läser jag bara Svenska B, Engelska B & Fotografi C. Resten av ämnena läser jag upp på komvux efter sommaren. Samtidigt så vill psyk att jag ska in på behandlinghem. Men vi får se hur det blir med det. I helgen, eller.. dom senaste helgerna och veckodagarna har jag bara festat. Levt det snabba livet. Jag har mått någolunda bra av det. Men jag kan inte fortsätta festa så pga min ekonomi. Det går inte. Jag har levt på makaroner i snart två veckor. Det funkar inte. Jag vet ju.. att jag måste bearbeta mina trauman och allt. Men jag är rädd. Jag är jävligt rädd för att jag ska bryta ihop och må värre än vad jag redan gör. Jag är rädd att jag kommer att gå under då. Fan. Allt jag vill ha är dom där magiska pillerna. Jag tror jag ska fixa dom själv. Ta vid behov sådär. När jag behöver det. Jag kommer inte överleva annars. Det finns ingen hjälp förutom kemikalier & sprit.

Det känns som om jag försätter min omedvetet i situationer som jag vet att jag kommer få ångest av sen. Göra dumma saker som får min att dö inombord. Bara för att straffa mig själv. Jag är min egen värsta fiende. Och jag önskar att bara någon kunde rädda mig ifrån mig själv.