Avdelning 20 -Dag 3

Hon kunde vara i ett rum fullt av människor, men även känna sig ensam. Blickarna som vilade på henne omvandlades endast till negativitet i hennes huvud. Hon kunde alltid hitta något som inte var fulländat på henne. Kanske var det bara några obetydliga saker som inte egentligen skulle ha någon betydelse för någon annan. Men för henne, betydde det allt. Hon ville för någon gång i sitt liv känna att hon passade in. Men snart började hon sakta inse att det skulle förbli en omöjlighet. Skulle hon någonsin kunna bli älskad tillräckligt av någon? Skulle hon någonsin få vara räddaren av någons liv, istället för att en person skulle vara räddaren av hennes. Hon ville inte ha det så. Hon ville vara självständig. Kunna leva utan känslor. För hon hade lärt sig tidigt att om man litade på någon, om man tillät sig själv att verkligen älska - så skulle hon bli övergiven och sviken. Gå sönder på nytt. Men vad fanns det att gå sönder mera än vad som redan gått sönder av henne? Att älska, det misstaget hade hon begått om och om igen. Och i denna stund älskar hon. Men innebörden av att verkligen älska, är präglad av rädsla. Och en ständig ångest som har slagit sin rot i hennes själ.
__

Jag känner likgiltighet. Och likgiltighetskänslan är inte bra. Den är livsfarlig i min värd. Innebörden av likgiltighetskänslan är tystlåtenhet, beslutsam impulsivitet & en rotlös tomhetskänsla. Då jag hamnar i en värld där inte destruktiviteten ens kan rädda mig. Allt känns så..meninglöst. Det känns som om ingen kan hjälpa mig. Det känns som om jag är för trasig. När man har slagit sönder en glas så hårt så att det går sönder i tusen småbitar - är det omöjligt att få glaset helt igen. Och jag är glaset i detta sammanhang. Jag är glaset. Mella är tyst, och det skrämmer mig. Hon säger inte ens åt mig hur lite jag betyder, eller hur jag ska leva. Hon är min destruktivitet. Är hon död nu? Varför säger hon inget? Anledningen till att hon är tyst kanske beror på att Hon och Malin är överens för en gång skull. Båda känner likgiltigheten. Och det gör mig ännu mer rädd.

En sak som Mella annars kommenterar mycket, det är hur mycket jag behöver gå ner i vikt. Och jag kämpar, jag kämpar verkligen med att inte äta. Jag känner mig bara äcklad när jag tittar på mig i spegeln. Men vad Mella säger spelar egentligen ingen roll. Malin känner ändå ingen aptit. Bara likgiltighet. Likgiltighet. Ångest. Det är vad vi är.
__

Förlåt, jag kände bara för att bara skriva av mig. Jag vet inte.. Jag är medveten om att folk kan läsa detta och tro att jag skriver för att få uppmärksamhet. Men för att vara ärlig. Den tanken kom inte ens i mitt huvud när jag skrev/skriver detta. Jag bara skrev... Jag vet inte. Allt jag vet är att jag förstör för alla. Får människor jag älskar olyckliga. Så förlåt. Det är inte min mening. Det bästa rådet jag kan ge er är att lämna mig, för jag kommer smitta er med min trasighet också.

When every day hurts
And tears keep on falling, we're letting you go
The shadows are calling
One last goodbye
We're all here beside you
Your soul will fade like a rose in the dark, but your memory remains

Night after night, living a dream
Finally feeling my blood again
The notes in that song
Kept my heart beating strong all the way
I can see clearly now
I'm tired of constantly sleeping


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0