- life on the borderline

Nu sitter jag hos Sejb och snart är det en liten fest hos henne med Nicko, Dino, Sejb & mig,
(och kanske någon annan).
Mina dagar präglas av en ständig flykt från ångesten.
Ifrån smärtan som äter upp mig innefrån.
Självdestruktiv? Ja.
Är det bra? För stunden. Men absolut inte i längden.
Men det är inte det jag är ute efter heller.
Psyk vill inte hjälpa mig och ge mig rätt medicin.
Så jag känner inget hopp. Inget hopp om en räddning längre.
Det enda som får mig att vilja hoppas, är kärleken.
Kärleken till mina vänner & min underbara pojkvän.
Utan dom hade jag nog aldrig överlevt. Så tack.