Crash crash, burn let it all burn. This hurricane's chasing us all underground
Kaosdag. Verkligen. Kaos.
Jag gick inte upp imorse heller till skolan. Jag somnade vid åtta imorse och sov till tio. När jag vaknade så vaknade jag med en hemsk ångest. Av ren impuls så tog jag kanske 1 till 2 tabletter av varje medicin jag har sparat (dvs Abilify, Lithium, Lamotragin, Theralen, Atarax, Flouxetin). Sen gick åkte jag till skolan. I skolan så gick jag av någon anledning in till sjuksköterskan och satte mig i stolen. Tittade allvarligt på henne och jag minns att jag hörde mig själv säga: "Detta kommer att låta galet. Men jag läste någonstans att om man tog 200 tabletter Lithium, och det har jag hemma - så kan man dö av hjärtstillestånd för att dom påverkar hjärtat. Är det sant?". Sjuksköterskorna (det var två st), stirrade på mig förskräckt och sa: "Jadu.. jag är inte så insatt i det där..men..funderar du på att göra det nu?". Jag hörde mig åter prata utan att jag kunde kontrollera det: "Nej. Jag vill bara ha en säker död om det skulle behövas. Den tryggheten, om jag inte orkar mer. Så vill jag garanterat veta att hjärtat stannar om jag skulle ta dom". Sedan satt jag och pratade med sjuksköterskorna ett tag. Jag berättade allt om att jag inte får rätt medicin och att jag inte kommer överleva om jag inte får den osv. Sen berättade jag att jag mixat lite tabletter innan jag kom till skolan. Och då ringde den ena sjuksköterskan till psyk och sa att hon hade en elev hos sig som mådde "VÄLDIGT DÅLIGT". Och berättade om tabletterna jag tagit. Psyk tyckte att jag skulle in till akuten så dom fick undersöka mig. Sedan skulle jag kanske få träffa en jourläkare.
Sjuksköterskan, jag och Sejb åkte taxi in till Värnamo sjukhus som skolan betalade. De tog mitt EKG, Undersökte hjärta, puls, blodtryck osv. Efter ca en timma så sa läkaren att det inte var någon fara men att de ville behålla mig över natten för observation. (Läkaren tyckte också att jag borde få rätt medicin och mer hjälp). Men som sagt, jag stannade inte där trots läkarens rekommentation. Jag avskyr sjukhus, och jag hade inga grejer med mig eller någon förberedelse för någon övernattning. Mitt kontrollbehov hindrade mig, för jag måste alltid förbereda mig för minsta lilla psykiskt och praktiskt. Sen pratade läkaren om att om jag ville så kunde de lägga in mig på psyk imorgon (på avdelning 20). Men aldrig i hela mitt liv! Jag ska ha rätt medicin, och ingen jävla inläggning.
På hemvägen så åkte jag buss hem med skolsköterskan. Jag berättade för henne att min psykolog hade sagt att det kanske skulle vara bra för mig att vara på ett behandlingshem ett tag tills jag blir bättre. Skolsköterskan tyckte det lät som en bra idé, men det tycker nog inte jag. Imorgon så ska jag ringa jourläkaren om min medicin IGEN, och min psykolog om en ny tid helst i veckan.
Nu sitter jag här och dör en aning. Jag är orolig. Jag skickade ett sms till min pojkvän och sa innan att jag var påväg in till akuten. Och han svarade: "Men vafan..:(. Vad har hänt nu? <3". Sen svarade jag: "Berättar senare". Sen när jag skulle åka hem så skickade jag ett sms och berättade att jag var påväg hem och att jag inte ville stanna på akuten över natten. Och han svarade inte. Och nu skickade jag sms igen och frågade om han var sur. Han svarade inte. Och han brukar svara. Jag får panikångest. Panik panik panik.
Snälla du, kan du hjälpa mig att fly?
__
P.s
Min pojkvän svarade nyss, han skrev att han repade fortfarande. (De repar antagligen längre idag efterom dom har spelning på lördag) Lättnad..
Jag gick inte upp imorse heller till skolan. Jag somnade vid åtta imorse och sov till tio. När jag vaknade så vaknade jag med en hemsk ångest. Av ren impuls så tog jag kanske 1 till 2 tabletter av varje medicin jag har sparat (dvs Abilify, Lithium, Lamotragin, Theralen, Atarax, Flouxetin). Sen gick åkte jag till skolan. I skolan så gick jag av någon anledning in till sjuksköterskan och satte mig i stolen. Tittade allvarligt på henne och jag minns att jag hörde mig själv säga: "Detta kommer att låta galet. Men jag läste någonstans att om man tog 200 tabletter Lithium, och det har jag hemma - så kan man dö av hjärtstillestånd för att dom påverkar hjärtat. Är det sant?". Sjuksköterskorna (det var två st), stirrade på mig förskräckt och sa: "Jadu.. jag är inte så insatt i det där..men..funderar du på att göra det nu?". Jag hörde mig åter prata utan att jag kunde kontrollera det: "Nej. Jag vill bara ha en säker död om det skulle behövas. Den tryggheten, om jag inte orkar mer. Så vill jag garanterat veta att hjärtat stannar om jag skulle ta dom". Sedan satt jag och pratade med sjuksköterskorna ett tag. Jag berättade allt om att jag inte får rätt medicin och att jag inte kommer överleva om jag inte får den osv. Sen berättade jag att jag mixat lite tabletter innan jag kom till skolan. Och då ringde den ena sjuksköterskan till psyk och sa att hon hade en elev hos sig som mådde "VÄLDIGT DÅLIGT". Och berättade om tabletterna jag tagit. Psyk tyckte att jag skulle in till akuten så dom fick undersöka mig. Sedan skulle jag kanske få träffa en jourläkare.
Sjuksköterskan, jag och Sejb åkte taxi in till Värnamo sjukhus som skolan betalade. De tog mitt EKG, Undersökte hjärta, puls, blodtryck osv. Efter ca en timma så sa läkaren att det inte var någon fara men att de ville behålla mig över natten för observation. (Läkaren tyckte också att jag borde få rätt medicin och mer hjälp). Men som sagt, jag stannade inte där trots läkarens rekommentation. Jag avskyr sjukhus, och jag hade inga grejer med mig eller någon förberedelse för någon övernattning. Mitt kontrollbehov hindrade mig, för jag måste alltid förbereda mig för minsta lilla psykiskt och praktiskt. Sen pratade läkaren om att om jag ville så kunde de lägga in mig på psyk imorgon (på avdelning 20). Men aldrig i hela mitt liv! Jag ska ha rätt medicin, och ingen jävla inläggning.
På hemvägen så åkte jag buss hem med skolsköterskan. Jag berättade för henne att min psykolog hade sagt att det kanske skulle vara bra för mig att vara på ett behandlingshem ett tag tills jag blir bättre. Skolsköterskan tyckte det lät som en bra idé, men det tycker nog inte jag. Imorgon så ska jag ringa jourläkaren om min medicin IGEN, och min psykolog om en ny tid helst i veckan.
Nu sitter jag här och dör en aning. Jag är orolig. Jag skickade ett sms till min pojkvän och sa innan att jag var påväg in till akuten. Och han svarade: "Men vafan..:(. Vad har hänt nu? <3". Sen svarade jag: "Berättar senare". Sen när jag skulle åka hem så skickade jag ett sms och berättade att jag var påväg hem och att jag inte ville stanna på akuten över natten. Och han svarade inte. Och nu skickade jag sms igen och frågade om han var sur. Han svarade inte. Och han brukar svara. Jag får panikångest. Panik panik panik.
Snälla du, kan du hjälpa mig att fly?
__
P.s
Min pojkvän svarade nyss, han skrev att han repade fortfarande. (De repar antagligen längre idag efterom dom har spelning på lördag) Lättnad..
Kommentarer
Postat av: Lilly
Snälla Mella.... :( Du får inte överdosera sådär. Blir rädd och ledsen då. Sluta genast!
Kramar.
Postat av: colis
Hoppas verkligen att det ordnar sig för dig. Och att dom lyssnar på dig. Du verkar vara en riktig kämpe.Sen verkar det som du har bra människor runt om dig som tycker om dig. En i min närhet har kämpat 10 år för att bli lyssnad på och mycket elände på vägen.
Trackback
