And I cried out: "Heaven save me.."
Jag är så trött på alla. Alla som inte förstår. Psyk som inte vill hjälpa mig med rätt medicin. Skolan som jag misslyckas med totalt. Ångesten som har blivit hundra gånger värre. Det bara brast. Jag vet inte vad jag ska göra mer. Jag vill bara ge upp nu. Eller har jag gett upp?
Jag smsade min pojkvän tusen gånger att jag behövde honom hos mig nu. Att det var riktigt illa nu. När han ringde grät jag och sa samma sak. Men han svarade att han skulle jobba imorgon, att det var sent och att han skulle sova. Jag förstod honom. En del av mig. Men samtidigt så kände en del av mig att han inte bryr sig ett jävla skit. Att jag lika bra kunde ligga på mitt golv och ha skurit upp handlederna och ringt och sagt: "Janne, jag behöver dig. Kom hit. Jag dör snart". Och han skulle säga samma sak: "Det är sent, jag måste upp imorgon och jobba". Det kändes som ett slag i magen. Och en annan del kände när jag tänkte det: "Men du förtjänar inte att han ens kommer! Du ska lida!"
Jag berättade äntligen för honom om behandlingshemmet. Han sa att han tyckte jag skulle ta platsen där. Det enda som han bekymrade sig över (som han sa) var hur vi skulle säga det till hans föräldrar. Hur vi skulle gå bakom ryggen på dom. Och han berättade även att det skrämmer honom att jag är så sjuk. Så sjuk att jag behöver vara på ett behandlingshem, och det skrämde honom också att jag är så sjuk - och jag lever som jag gör nu. Att han inte vet vad jag kan hitta på för något dumt (skada mig själv). Jag hatar mig själv för att jag har dragit in honom i detta. Helvete.
Jag går sönder. Just i denna stunden så går jag sönder. Men ingen ser mig. Jag sitter och lyssnar på Darkness med Desturbed. Niklas favoritlåt som spelades på hans begravning. Nu förstår jag honom. Varför han valde denna låten. Varför han tog livet av sig. Han orkade helt enkelt inte. Nu förstår jag dig Niklas. Och jag tycker att texten i låten..är så träffande. Man kanske ska ha den på min begravning också. Tycker alla ska lyssna på den och LYSSNA på texten. Det är värt det.
(Snälla hjälp mig någon. Snälla.. rädda mig. Rädda mig..!)
Bara för att man tar en plats på behandlingshem betyder inte det att man är 'så sjuk', speciellt inte på Mossle (Ekelid) Rehab. Det är mer ett hem där man ska komma igång att göra saker, så som att få en daglig rutin, att gå upp i tid, lägga sig i tid, äta på normala regelbundna tider osv. Men även också få hjälp med det man tycker är svårt. För min del när jag bodde där var det mer som ett gruppboende, där det fanns personal till hands. Men ja, kan det hjälpa dig är det ju värt ett försök. Tycker du inte det? Och du är ju vääldigt fri där, efter kl 4 får du gå och komma som du vill, även innan dess om du frågar om lov. Sen på helgerna är det ju stängt så då får du vara hemma. Ganska skönt egentligen. Men ja... jag bara babblar.
Ps. Se upp för Bengt, han är äcklig.
