- life on the borderline

Jag vet inte vad det är i livet som håller kvar mig i det. Det är bara något som finns där, något som jag hoppas på. Jag brukar inte våga hoppas, men nu vet jag att jag måste hoppas på en förbättring för att kunna överleva. Att jag kanske måste förneka ångesten för att klara mig. Dölja den för andra så att jag inte smittar av mig (mer än vad jag redan har gjort).

Igår var jag på förfest först hos Fidde. Sen drog vi vidare till parken där det inte var så himla mycket folk. Och då drog vi vidare till Higgins där det blev betydligt trevligare. Konstigt nog drack jag inte alls mycket. Inte om man jämför hur mycket jag brukar dricka. Så jag höll mig lagom nykter hela kvällen. Jag var bara allmänt lullig. När jag satt där på Higgins med flera fina personer runt om mig, kunde jag inte hjälpa mig att ändå känna mig ensam. Det kändes som om världen snurrade fast jag stod still. Som om människorna rörde sig i världens tempo medans jag var kvar på samma ställe utan att röra mig.

Jag kom hem vid ett-tiden. Och jag somnade vid halv två-två ungefär. Idag är jag inte bakfull, bara trött. Vet inte heller vad jag ska göra. Jag känner hur ångesten börjar bita sig in i min själ, så jag måste göra något som är avledande.