- life on the borderline

Ja, jag försöker verkligen. Lära mig av mina misstag, göra det bästa av situationen. Jag har gått igenom så mycket, och jag känner att jag har blivit härdad..stark. Men så har jag också tänkt, eller resonerat: Man blir bara mer förstörd av alla saker man har gått igenom, det är en lögn att man blir starkare. Man blir mer komplicerad, svår att förstå sig på och får men för livet. Att tiden läker alla sår är också en lögn. Tiden läker inga sår, det lämnar alltid kvar ett stort skrikande ärr, som alltid kommer att finnas där. Men jag kan delvis hålla med om att det blir lättare att andas med tiden, man tänker inte så mycket på det tillslut. Men minnena finns alltid kvar. Nej, jag ska inte vara en pessimist. Jag tror att allt blir bra tillslut, hur svårt det än verkar vara. Hur svårt det än är att andas - så tar man sig igenom det omedvetet. Det är otroligt hur mycket en människa klarar - som man aldrig tror. "Jag kommer aldrig att ta mig igenom det här", men jo, det gör du. Du tar dig igenom dagarna omedvetet, du bara lever.

Jag lovade mig själv för några månader att jag aldrig skulle börja blogga igen, men på något sätt dras jag hit.
Jag måste skriva av mig, kanske hjälpa människor som befinner sig i samma situation. Som kan ha hjälp genom den här bloggen. Så jag struntar i vad folk säger. Nu skriver jag här, vare sig folk vill det eller inte.

Snart är det vår. Jag mår bättre när solen sticker fram bland molnen, och lyser upp mitt ansikte.
Det har varit mycket..kaos i mitt liv. Jag har gjort många, många misstag. Men jag lär mig av dom.
Jag har inte bestämt mig om jag ska skriva personers namn i bloggen. Vill inte lämna ut någon,
men vi får se hur jag gör.

Om 3 och en halv vecka åker jag ner till skåne igen. Ska bli skönt att träffa alla.
Jag känner nu att jag verkligen vill till skåne. Men så fort jag sätter mig på tåget får jag seperationsångest.
Jag vill bara tillbaka till småland, för det är HEMMA för mig. Det är nog tack vare Janne jag känner så.
Han får mig att vilja stanna kvar här. Han är anledningen. Tillbaka till skåneresan, som sagt.. och när jag kommer ner till skåne och träffar alla - så känner jag att jag inte passar in längre. Jag är inte en av dom. Jag har förändrats. Alla vet vem jag är. Och alla tyckte om mig när jag var "emo" och klädde mig endast i svart, hade svart hår och skar mig. Då passade jag in. Nu kan dom inte acceptera att jag mår bättre, att jag är en annan Mella. Det gör ont. Att folk inte kan acceptera mig som jag är nu.

Jag vet inte om jag hör hemma här heller. När jag flyttade hit hade jag också svart hår, svarta kläder, trasiga nätstrumpbyxor och skar mig. Då var jag omtyckt mycket av ett gäng här på skolan som alltid är med varandra. Men när jag förändrades, så slutade dom ringa, skriva och prata med mig. Nu får man bara ett hastigt leende och en vink när man går förbi dom.


Ska jag verkligen gå tillbaka till den gamla stilen jag hade? Bara för att bli accepterad? Och omtyckt? Jag vet inte. Jag trivs i den stilen jag har nu. Rött hår, delvis svarta kläder och inte så mycket svart smink som innan. Jag är ju fortfarande samma person. Eller..är jag? Ja, det kanske jag är. Men en del av mig har mognat, förändrats. Tar mer saker på allvar - och inte ser livet som en lek. Han - förändrade mig nog till det bättre. När jag träffade honom förändrades hela mitt liv. Och jag mår bra. Visst finns det vissa dagar som jag bara vill lägga mig ner i sängen och sluta andas. Men som jag sa innan: man tar sig igenom det.


Nu ska jag sluta skriva, tror inte någon har orkat läsa vad jag har att skriva direkt. Men tack till er som orkade - som som ska följa denna bloggen. Kommentarer uppskattas!