- life on the borderline

Helgen har varit bäst. Eller bra, så jag tänkte ju skriva lite om den.

Torsdag: Jag var i Värnamo på vuxenpsyk och hade ett samtal med min nya läkare. Jag fick inget som helst förtroende för honom, för att han var väldigt ung (jag hade gissat på att han var i 25 års åldern), i varje mening som jag sa så avbröt han mig med att hela tiden säga: "Mh, mh, jaaa, mhhhhh"(som om han hade bråttom eller något), han skrev ut antidepressiva mediciner till mig när jag har testat minst ett dussin olika antidepressiva och ingen av dom har hjälpt (jag har inte ens den diagnosen). Det jag egentligen skulle behöva få utskrivet är något slags ångestdämpande/lugnande preparat, men han hörde nog inte ens mig när jag sa det för tusende gången, så nästa gång jag träffar honom så ska jag skrika det i örat på honom. Efter att jag hade varit hos läkaren, så åkte jag in till Värnamo centrum och inhandlade lite kläder inför helgen, och väl hemma fick jag ett impulsryck och färgade mitt hår mörkbrunt.

Fredag: Jag stuntade i DBT-behandlingen och stannade hemma istället. På kvällen åkte jag till Sanne där Johanna, Linn, Josse och Jimmy var. Vi förfestade lite och sedan stack vi till Tivolit (där Gisledagarnas centrum var för er som inte visste). Väl där så gick vi in till parken där det var en massa spelningar. Träffade även Janne där en stund. Efter det så stack Linn, Sanne, Jimmy och Johanna in på själva tivolit och åkte karuseller, medans jag stannade i parken och umgicks med Josse och några fler. När klockan blev 12 eller något, så var Josse och dom andra tvungen att ta hand om en full kompis, så jag stack in till parken igen. Janne var fortfarande där, och då bestämde jag mig för att hänga med honom hem till Oskar och sova där tills nästa dag.

Lördag: Jag vaknade vid sju på morgonen, och då gick jag hem från Oskar. När jag kom hem så sov jag tills klockan 10. Vid elva-tiden så bestämde jag mig för att dra hem till Sanne (för att Jimmy, Johanna och Linn skulle sova där hela helgen också). När jag kom hem till Sanne så sov alla fortfarande, men gick upp när jag kom. Jag gjorde mig i ordning hos Sanne och vid 3 tiden åkte henne föräldrar, och då började vi förfesta. På förfesten så blev det lite problem och sånt med Linn och Sanne, så Johanna frågade om hon fick sova hos mig istället tills på måndag, och sedan bestämde vi att vi skulle gå till Gisledagarna själva. När vi var där så åkte vi en karusell på tivolit, och sedan träffade vi på Jimmy som hade gått dit med Sanne och Linn. Vid 10 tiden så gick jag och Johanna hem till mig, och väl där så gjorde vi lite (idiotiska grejer enligt min mamma när hon fick reda på att vi gjorde det) och lyssnade på musik. Sedan gick vi och la oss och sov.

Söndag. Jag vaknade jättetidigt på morgonen och var jättebakfull. Sen när jag hade varit uppe i några timmar (eftersom jag inte kunde sova för att jag mådde så dåligt), så väckte jag Johanna. Vi gjorde oss i ordning och stack till Sanne för att lösa vissa grejer som hade hänt på lördagen. Väl hos Sanne så gick det tydligen inte att lösa dom grejerna, så jag och Johanna åkte hem igen. Lite senare så åkte vi och handlade med min mamma. När vi hade kommit hem igen så gick vi hem till Hampus där Jens också var och pratade med dom lite. När vi var hemma igen så kom Pontus förbi och vi spelade kort, bakade muffins och gjorde marängsvisch. (Om jag glömde att nämna det innan så drack jag på söndagen också). Efter att vi hade gjort allt det där så gick vi in till mitt rum och pratade lite, och pontus masserade mig och Johanna. När klockan blev jättesent (ungefär 2 på natten), så gick vi ut och gick (jag och johanna hade sett en rosa skateboard som vi hade tänkt sno eftersom den stod mitt på gatan mot en lyktstolpe. Men den var inte kvar när vi kom dit, så det blev inget med det :c). Sen gick vi och fotade lite på kyrkogården. När vi kom hem till mig sen så pratade vi ungefär tills Pontus gick hem. Då var klockan 4 på morgonen. När han hade gått hem så pratade jag och Johanna vidare tills klockan blev 6 på morgonen, då gjorde vi oss i ordning och åkte till Jönköping där Johannas buss skulle gå ifrån.



I jönköping så pratade vi, köpte grejer, rökte och fotograferade lite. Sen åkte Johanna iväg från mig (snacka om jättejättejätte mycket seperationsångest. Höll på att börja gråta på stationen eftersom vi hade kommit så sjukt nära varandra på dessa dagar och upptäckt hur sjukt lika vi var (vi sa till och med samma sak samtidigt, avslutade varandras meningar och tänkte precis likadant när det gäller saker och ting). Vi var/är verkligen själsfränder. Det kändes som om jag hade träffats den saknade pusselbiten till mig själv.

När jag kom hem så mådde jag inte så värst bra. Jag försökte sova, men lyckades inte så bra och jag saknade Johanna en massor. På kvällen så när jag satt vid datorn som såg jag en grej som gjorde mig rätt så ledsen, så jag fick panikångest så jag inte kunde andas och började gråta som in i helvetet. Samtidigt som jag såg den grejen och allt det hände började jag okså gråta för att jag saknaden efter Johanna kom på samma gång. Jag ville bara att hon skulle vara där. Jag bad en kompis skicka sms till Johanna för att jag hade inga pengar på mobilen, så att hon ringde mig. När jag pratade med henne så fick hon mig att glömma min ångest och fick mig att skratta. Så jag mådde tio gånger bättre. (Det är det ingen som har lyckats med innan).

Jag har inte känt såhär för någon innan (jag menar kompismässigt nu, inte kärleksfullt). Jag menar att det känns som om jag har känt henne i åratal, så jag litar på henne fullständig och älskar henne redan nu. Vi har ju vetat vem den andre var innan jag kände Johanna på det sättet jag gör nu, och vi har varit vänner med varandra på internet och sådant med, och träffat varandra en gång innan. Så hon är ju inte ny för mig. Men att jag känner att jag står henne så himla nära nu och så, det är nytt. För annars brukar det ta år/månader för mig att öppna mig, lita på och älska människor, men det var så annorlunda med henne. Jag tror att jag har hittat en äkta vän i henne, en själsfrände. Det är bara så synd att hon bor så långt bort ifrån mig (hon bor i Eskilstuna). Men vi ska försöka att hälsa på varandra så ofta vi kan, ringa varandra och prata på msn ofta - så det känns skönt att veta att hon bara finns ett sms eller telefonsamtal bort. Nu känner jag mig så himla tacksam för att det blev som det blev i helgen (inte för att det var något bra med det där med att det blev bråk), men att jag träffade henne. För om inte det hade hänt så hade jag aldrig kommit så nära henne. Jag saknar henne.

Förresten, tillbaka till nutiden och mig. Jag har inte ätit på ett tag, och inte sovit på ett bra tag heller. Så jag kommer antagligen kollapsa snart. Plus att jag har ångest så jag knappt kan andas. Om det inte bättrar sig så måste jag nog bli inlagd. Varje andetag gör ont.