- life on the borderline

Så vart man inlagd igen på Avdelning 20. Allting började med ett ynka möte med min behandlare/psykolog. Jag berättade som alltid hur jag mår och vad jag mår dåligt/bra över. Efter en dryg timma sa hon att jag inte var stabil just nu. Jag svarade henne med: "Jag är visst stabil. Jag är väl stabil? Jag ÄR stabil", och skakar som ett asplöv och river på mina händer. Lite roligt var det med att jag inte såg stabil ut någonstans, och det är jag ju inte heller. Om sanningen ska fram så har jag tappat fotfästet från både verkligheten & livet. Så nu ligger jag i min säng på avdelningen invirrad i den gula landstingsfilten och ett "armband" där det står mina personuppgifter på. Känns rätt patetiskt. Eller.. skrattretande på något konstigt vis. Fast i verkligheten är det ju ändå rätt tragiskt. Min plan för den kommande tiden på avdelning är att börja med en ny medicin, en som dom tydligen måste övervaka mig när jag tar den eftersom den skulle vara stark (?). Sen imorgon så ska jag ha läkarsamtal och kräva permission från fredagkväll till lördag eftermiddag. Vet dock inte än vilken tillsynsgrad jag ligger på. Men hoppas jag ligger på en Etta -  vilket innebär att jag får permission och får gå ut själv.

Min rumskamrat här är en medelålderstant som inte säger ett ord. Det enda jag uppfattade är att hon har klagat över hennes blodtryck och att hon har en nål insydd i armen, (just nu ligger hon och snarkar i sin säng. HATAR folk som snarkar - det är jobbigt). Sen finns det en mager 50 årig man som är lite..närgången. När han såg mig så sa dom andra direkt: "Låt bli henne Jack! Låt flickan vara!". Men han gick förbannat fram och upprepade bokstavligen 10 gånger hur vacker jag var och när han frågade om min ålder och han fick reda på att jag var 20 - så sa han att det kunde man inte tro, för jag såg ut som en späd, vacker 15 åring. USCH. Obehagligt. Sen är det en annan medelålders man som lyssnar på Guns n' Roses och som har tatuerade armar som frågade om jag ville smaka på hans blåbär (för han är blåbärsplockare). Det tog jag på fel sätt..HOPPAS JAG. Det finns en kvinna till här också, en som har anorexia som måste tvångsmatas. Hon är i 40 års åldern och väger bokstavligt MAX 30 kg. Det är äckligt och hemskt att se. Men utöver det så är hon jättetrevlig.

För någon timma sen gav personalen mig en nattmedicin som heter Oxascand, en slags bensoapazedin (stavning?). Så jag känner mig någolunda stabil i ångesten just nu, så nu ska jag försöka sova. Känner att mitt blodocker inte är riktigt som det ska heller eftersom jag bara har levt på knäckebröd denna dagen i princip. Jag tror jag börjar misstänka att jag börjar få tillbaka ätstörningarna. Usch.

Detta inlägget blev jätte negativt. Inte kul kanske att läsa allt. Allting låter ju som "åh det är så synd om mig". Men det tycker jag faktiskt inte. Tycker otroligt nog att jag är värd - INGENTING. Men men.. inte så lätt att vara positiv när man ligger inne på psyket direkt. Och då frågar ju sig folk: "Varför skriver hon i bloggen då?". Jo, för att det inte finns så mycket att göra här. Sen får folk tycka eller bygga förutfattade meningar om dom vill. Huvudsaken är att JAG vet sanningen om mig själv.