Triggande förebild? Nej tack!
Jag var på Dagsjukvården idag som jag skrev innan. Och en tjej som går med mig på ätstörningsteamet såg upp till mig. Och inte på ett bra sätt. Jag och min kontaktperson där satt och tittade igenom mitt veckoschema. Och min kontaktperson kommenterade hur mycket jag tränar och rådde mig till att ta bort något av träningen för hon tyckte att det var för mycket. Men jag stod på mig och sa att jag mår bra av det och det skulle skapa mycket ångest om jag hoppade träningen. Och där satt vi och diskuterad en stund. Och den där tjejen i ätstörningsteamet hånflinade åt mig och sa något i form av: "alla har vi ju våra bortförklaringar och ursäkter. Det använder jag med". Och jag blev så ställd. Jag förstod att hon triggades av mig och att hon tydde sig till mig för hon trodde att jag tränar för att jag har en ätstörning. Jag menar ju inte så. Jag tränar för jag mår bra av det, och det håller borta ångesten. Visst, jag ska inte ljuga. Klart ätstörningstankarna kommer, men då jobbar jag på det. Jag AVSKYR när folk ser upp till mig på det negativa sättet och missuppfattar mig. Ska nog ta ett snack med denna tjejen och förklara att jag inte tränar för att gå ner i vikt. Utan för att få en fastare figur och för hälsans skull.
