- life on the borderline

Jag avbokade min tid hos min nya behandlare på fredag. Jag är inte redo. Jag är inte sluten i psyket än, jag är vidöppen. Väldigt ömtålig nu sen förra veckan. Jag måste ha tid, tid att stänga mitt hjärta igen. Så jag inte bryter ihop när jag väl sitter där och ska gå igenom allt jobbigt ännu en gång. Men det kanske är tvunget av mig. Att bryta ner mig själv och våga prata om hur jag mår, och allt som hände då. I det förflutna. Det kanske måste göra ont för att jag ska ha möjligheten att må bättre? Men jag är så otroligt rädd. Jag är rädd för ångesten, för smärtan som sedan kommer att slå mig med dubbel kraft. Jag vill inte göra arbetet, jag vill inte ta det svåra vägen till att må bättre. Jag vill glömma, jag vill göra allt förutom att ta upp det igen eller överhuvudtaget prata om det. Men jag vet att det inte finns någon lätt väg igenom det. Man måste göra arbetet och stå ut. Men det är mitt förstånd som pratar. Det jag borde lyssna på istället för mitt hjärta. Men jag tänker tyvärr med mitt hjärta, hela tiden. Jag gör det jag känner, inte det förståndet säger åt mig att göra. Det är kanske därför jag är så impulsiv. Jag tänker inte på konsenkvenserna, samtidigt som konsenkvenserna är det enda jag tänker på. Det är så svårt.

Jag vaknar på morgonen och känner att jag inte vill möta dagen. Men när jag går till skolan eller jobbet, och är där - så är det som om jag sätter på en knapp som visar en annan sida av mig. En sida som människorna vill se. Jag stänger av, och går på autopilot. Jag kan lyssna, svara och nicka utan att egentligen höra vad dom säger. Jag bara finns där. Och dom märker ingenting. Ingen märker någonting.


Jag saknar honom. Jag försöker att undvika att ringa honom, och väntar på att han ska ringa mig. Det är jobbigt, att sakna honom. Det är nog den enda gången jag inte följer mitt hjärta eller lyssnar på det. Det är ett tillfälle jag bara tänker med förståndet. Om jag hade följt mitt hjärta skulle jag åkt till honom. Men om jag åker dit så kommer det kanske inte bli som jag tänkt mig. Det finns en risk att jag visar hur jag mår, för att innerst inne vill jag att han vet hur jag mår och håller om mig och säger att allt kommer att bli bra. Men konsenkvenserna av det är att när han vet hur jag mår, att han inte orkar med att se mig så. Jag vill inte tynga ner honom. Vågar inte. Men jag behöver honom. Men jag är rädd. Jag är rädd för att dag ska bli natt, när jag borrar ner mig i min kudde som hans avtryck är kvar för efter helgen, och sakna honom något otroligt så att det gör mig ledsen. Idag är det den tredje dagen jag gråter på kvällarna eftersom jag har saknat honom så mycket, eller att jag vet att jag behöver honom där. Jag hatar den ensamhetskänslan, när han inte är där. Han är inte där. Han är inte där.