- life on the borderline

Det är så förvirrandes. Jag vet inte vad jag känner. Jag vet inte om jag känner ångest, om jag är glad eller om jag känner likgiltighet. Jag vill bara stänga av världen ett tag. Trycka på pausknappen, så allt står stilla. Och jag har nog aldrig haft så dåligt självförtroende som jag har nu. Jag kritiserar mig själv hela tiden, och känna att jag inte duger gör jag också HELA tiden. Mitt självförtroende är på noll, och självhatet på tio. Mest av allt känner jag att jag inte duger för honom. Att jag inte förtjänar honom. Och jag ställer frågan hela tiden: "varför är han med mig? Vad är det han ser i mig egentligen?". Eftersom Den Gråa tiden närmar sig, så blir jag ännu mer nedstämd. Och jag överväger seriöst Ljusterapi. Men jag ska försöka må bra, låtsas att må bra utåt iallefall. Fast jag ska försöka ändå.

Jag önskar att vi kunde spola tillbaka tiden, tiden då vi blev kära i varandra. Till den natten du sa till mig för första gången att du älskade mig. Då du saknade mig lika mycket som jag saknar dig. Då du älskade mig lika mycket som jag älskar dig. Jag behöver att du behöver mig.