Fel, fel och åter fel

Att se vackra människor är väldigt ångestfyllt. För dom är allt jag aldrig kommer att bli. Jag äcklas så mycket av mig själv så att jag överväger seriöst plastikoperationer. Jag avskyr, verkligen avskyr mig själv. Så mycket så att jag skulle kunna slå en hammare i mitt huvud, på min kropp och överallt. Straffa mig själv för hur jag ser ut och för hur jag är som person. Jag behöver en make-over. Men även hur snygg jag kommer att bli (om det nu är möjligt), så kommer jag alltid vara annorlunda. Jag kommer aldrig att bli en i mängden p.g.a min sjukdom och mitt psyke. Felen kommer synas rakt igenom. Fast utseendet lurar många. Om man ser en vacker fasad så anar dom inte att något är fel...iallefall till en början.


Igårkväll efter jag hade pratat med honom, fick jag en kraftig ångestattack precis innan jag skulle gå och lägga mig. Jag kunde inte andas, och jag grät, och grät och grät i vilket kändes som timmar. Tillräckligt mycket för att känna att jag gick sönder, och tillräckligt tyst för att ingen skulle höra. Jag funderar på att ställa in tiden till mötet med min nya behandlare. Jag är vidöppen nu, så jag klarar inte av att prata om saker. Klarar inte av att gå dit och känna att jag inte får någon hjälp, att dom inte kan hjälpa mig. Jag måste vänta tills jag har slutit mig igen. Stängt igen allt. Tills min mur är uppbyggd igen. Vad ska jag göra? Vad ska jag göra? Vad ska jag göra? Det känns som om jag aldrig kommer att bli frisk, som om jag aldrig kommer att må bra på egen hand. Den enda stunden jag kan känna mig hel är med honom. Men jag vågar inte göra honom till min frihet. Till min källa till tryggheten. För om jag förlorar honom, då förlorar jag allt. Han kanske hade rätt igår när jag skrev att jag visste att det var svårt att älska mig. När han då skrev att jag har svårt att ta emot kärleken han ger mig. Men det är inte så lätt, för jag vågar inte. En del av mig är livrädd för att älska. Jag är rädd, så jävla rädd att han ska lämna mig. För jag vet att i kärlek kan ingen vinna. Det är en väldigt liten procent som håller livet ut när man är så unga som vi. I slutändan kommer någon av oss såra någon rejält. Och statistiken säger att det kommer bli jag. Jag blir lämnad. Jag vill inte förlora honom, kan inte förlora honom. Jag är så rädd att förlora honom så jag inte äter som jag ska, för att han fortfarande ska tycka att jag är attraktiv. Att om han säger att någon har en snygg hårfärg, snygga kläder o.s.v - jag köper det för att han ska tycka jag är fin. Finare än dom personer som han sagt att han tycker är snygga. Så att han ska titta på mig, bara mig. Men i min verklighet, så kommer jag aldrig att vara tillräcklig. Det kommer alltid vara något som måste justeras. Jag kommer aldrig att bli som dom, vackra..fina kroppar, fint hår.. Jag kommer aldrig att duga.

Om jag bara gått en annan väg
Det finns inget som kan ändra redan tagna steg
Skulle göra allt som stod i min makt
Och ge vad som helst just nu
Men det jag vill nå, kan jag aldrig få


Det finns ingen utväg ur mörkret
och ingen framtid
För jag blir aldrig fri
Så kan mitt liv bli till något bra?
Kan jag se en morgondag?

Berätta för mig vad jag gjorde fel
Alla jag någonsin har älskat har försvunnit
Jag skulle göra allting annorlunda
Men jag kan inte spola tillbaka tiden
Det finns inget skydd emot stormen
inom mig


Och jag önskar så att jag kunde få
allting att ändra sig

Finns ingen utväg ur mörkret
Och ingen framtid
För jag blir aldrig fri
Så kan mitt liv bli till något bra?
Kan jag se en morgondag?

Det finns ingen utväg ur mörkret
och ingen framtid
För jag blir aldrig fri
Så kan mitt liv bli till något bra?
Kan jag se en morgondag?




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0