Jag finns inte

Hittade en dikt, som beskrev precis borderline, och såhär känns det. Det är verkligen mitt i prick.

"Jag tar ingen plats längre.
All den yta som är tänkt för mig
upptas av en enda stor tomhet.
Det är meningen att jag ska fylla ut allt det,
och det har jag ju tidigare uppenbarligen gjort,
eftersom utrymmet finns där.
Var har jag tagit vägen nu?

 

Jag kan känna det när jag träffar de jag älskar.
De letar efter något mer,
de tittar över axeln på mig,
eller brevid mig,
för att hitta det som borde finnas där.
Jag ser förvirringen i deras ögon,
när de upptäcker
att det inte finns något där.
Det smärtar mig att veta
att det är så lite kvar av det som en gång var jag.
Det skrämmer mig
att jag inte vet var allt det tagit vägen,
och hur jag ska hitta det igen.

 

Jag önskar mig tillbaka till en tid
då jag fyllde ut,
fyllde upp,
svämmade över och mer därtill.
Tanken på att återvända dit gör mig paralyserad
eftersom jag inte mådde bra.
Men jag visste vem jag var,
jag hade min identitet,
jag gjorde det jag skulle,
och jag hade en given plats.
Nu är allt förändrat.

 

Känslan är att stå i en enorm sal.
En sal utan synligt slut.
Öppen yta där jag borde kunna se allt,
och kunna bli sedd.
Men istället kan jag bara höra de jag älskar.
De finns där, men i en angränsande sal.
Lika stor den.
Jag hör dem skratta,
leva,
samexistera med och i varandra.
Jag är så avundsjuk.
Jag vet att de väntar på mig.
På något sätt är sammankomsten för mig.
Men jag hittar inte dit.
Jag vill inte dit,
samtidigt som det är den högsta önskan jag någonsin haft.
Jag vill inte komma in i den salen,
och upptäcka att jag inte syns.
Jag vill inte komma in dit och göra alla besvikna,
för att jag är så mycket mindre än vad jag borde vara
.

 

När hände det här?
Det känns som jag vaknade en morgon,
och min värld var borta.
Fragment av den fanns fortfarande där,
men inte tillräckligt för att skapa en helhet.

 

Om ett pussel på 1000 bitar saknar de 10 viktigaste,
de som gör att bilden blir begriplig,
är det då någon mening i att lägga det?
Är det då någon mening i att ens försöka.
Eller är det bättre att bara kasta det åt sidan,
inse att det ändå inte skulle kunna bli något av det,
och köpa ett nytt pussel?
Ett där det går att få en komplett bild i slutänden.
Jag vet inte.

 

Jag önskar att jag visste.
Kanske skulle allt bli lättare då.
Kanske inte.
Det är obehagligt att sträcka ut händerna,
när jag inte kan se vad det är jag kanske får tag i.
Det är skrämmande att ta ett steg framåt,
när det kan vänta en avgrund ett halvt steg bort.

 

Jag vet inte vad som är fast,
vad som är solit.
Jag behöver riktmärken,
någon att följa.
En känsla av att det finns något beständigt,
i det som nu känns som ett gungfly.

 
Jag har aldrig varit bra på att leka ”Följa John”.
De som varit ”John” har alltid burit ögonbindel.
Eller har de inte?
Är jag den blinde?
Är jag den som inte bör leda?

 

”I don’t trust.”
Nej, men kanske det är dags?
Jag ser ändå inget.
Jag hör ändå inget.
Jag kan inte förlita mig på mina sinnen,
mina känslor,
mitt intellekt.

 

Kanske är det dags,
att ta den utsträckta handen,
och lita på att inte alla lever med ögonbindel?
Kanske är det dags,
att våga följa,
och lita på att jag inte leds mot stupets rand?

 

Det kan ju inte bli värre,
mer skrämmande,
mer osäkert.

 
Eller kan det?


Kommentarer
Postat av: Lilly

Jag vill ju jättegärna öppna den men du vet ju hur I är. :/ Kommer aldrig funka. Får vänta tills nästa år då förhoppningsvis allt det här idiotiska har gått över och blivit glömt för dom flesta av oss. Dock kommer jag aldrig glömma på ett sätt och det tror jag inte heller att hon kommer göra. Hon har vunnit....

2010-09-19 @ 16:59:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0