Låt mig få skrika klart, tills luften i mina lungor tar slut

Jag går sönder just nu. Just i denna sekunden jag sitter här och skriver. Jag vet inte vad som hände, eller vad som utlöste det. Jag kanske har känt såhär enda sedan DBT:n idag, men jag kanske inte har tänkt på det. Men droppen kom när Janne ringde mig ikväll. Han är i Göteborg med sin klass och ska sova där tills söndag. Jag hörde att han hade roligt, och jag borde vara glad för hans skull. Men när vi hade lagt på kände jag hur det bara slog till i mitt inre. Jag fick ont. Det gjorde ont i hjärtat. Ont ont ont. (Jag ville bara att han skulle säga att han älskade mig). Men det berodde inte på det. Jag kände mig ensam. Jag försöker vara stark, jag ÄR stark. Utåt sett låtsas jag vara oberörd av allt, tuff, en partytjej, glad..försöker vara alla till lags. Jag vill bara skrika ut: Ser ni inte mig? Se igenom fasaden, allt är inte alltid som det verkar. Jag kan inte prata om det. Och om jag säger vad jag känner så suckar människor bara åt mig.


Allt gör så ont just nu. Och när jag läser igenom vad jag skrivit nu så gör det inte vad jag känner rättvisa. Det låter bara patetiskt när man läser det. Men jag kan inte andas, jag kan inte andas. Jag är så mitt uppe i att hålla inne allt, hålla borta känslorna - försöka att sluta känna. Så uppe i det så att jag går sönder. Men ingen ser. Men jag kan inte begära det av er, för jag säger inget. Jag ger er bara intrycket av att allt är bra. Jag säger inte heller att jag mår skit, för jag mår bra ibland. När jag är med mina vänner, då slipper jag tänka. När jag är med min pojkvän. Han som får mig att inte känna mig ensam längre. Inte när jag är med honom. När jag är med honom är det bara Han. Jag mår bra. Jag tänker inte.


Men det här handlar (tror jag inte) om min pojkvän. Eller mina vänner. Jag vill bara att dom som älskar mig ska tala om det, och saknar mig. Någon gång skulle det vara fint att höra det. Och det ska vara äkta. Jag vill vara älskad. (Behöver någon som behöver mig). Jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Jag känner mig Ensam. Oälskad. Bortglömd. Missförstådd. Jag behöver bara ett "Jag älskar dig Malin. Verkligen. och jag behöver Dig. Jag vill aldrig lämna dig. När du är ifrån mig så saknar jag dig. Jag älskar Dig. Bara Dig".


Jag skulle kunna göra det lätt för mig och ta fram ett rakblad, och slippa känna smärtan för en sekund. Men jag gör det inte. Jag gör det INTE. Jag vägrar. Jag är hundra procent säker på att jag inte ska hamna på ruta ett igen. Imorgon är en ny dag, och jag blir den Malin ni känner till. Glad, positiv (för det mesta iallefall). Det är den Malin jag vill vara. Men ikväll, så får ni finna er i att jag släpper på fasaden. Tar av mig masken. Blottar min själ inför..Ingen. Bara jag. Låt mig gråta tills jag får huvudvärk. Låt mig skrika i kudden tills jag mår illa. Jag måste få ut det. Få ut det som jag har gömt. Ingen behöver se det. Det är bara jag. Ensam. Det går över. Det går över. Låt mig bara få skrika i kudden. Imorgon är jag "mig själv" igen. Men ge mig lite andrum inatt. Låt mig bara få skrika klart tills lungorna är tömda på luft. Imorgon är en ny dag. Känslorna är gömda igen. Och jag känner ingenting.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0