*
Jag håller ångesten på avstånd, för det mesta. Jag kan gå igenom hela dagar utan att tänka på allt hemskt som jag tror jag känner på mig ska hända. Jag får ingen ångest. Men så finns det tillfällen som just nu, då det bara kommer. Jag lurar mig själv genom att tro att jag kan gå igenom livet utan att bli sårad. Jag lurar mig själv. För jag vet att jag kommer att bli sårad i slutändan. Jag försöker bara förtränga att jag vet sanningen. För sanningen gör för ont att tänka på. Jag kan inte hantera det. Sårbar men ändå hård som sten. Det är jag i ett nötskal. Jag gråter nästan aldrig längre. Jag grät alltid, nästan varje dag innan. Det kanske är en bra sak, att jag inte gråter längre. Nu när jag blir ledsen blir jag bara helt kall inom mig. Jag känner tårarna byggas upp i mitt inre, och i samma sekund göms dom i ett hörn någonstans långt inom mig.
Jag vågar mig inte förvänta mig något. Jag vågar inte ge den där drömmen jag har näring. Den där drömmen "Lyckliga i alla sina dar". Om jag tänker så, så kan jag redan känna hur ont den där besvikelsen kommer att göra om det inte blir som jag hade hoppats på. Jag vågar helt enkelt inte. Jag vågar inte. "Lyckliga i alla sina dagar" händer andra människor. Men det händer inte mig. Jag är inte den sortens person. Everyone but me.
Jag trodde jag hade koll på vad jag ska göra på sommarlovet nu. Skaffa sommarjobb (om jag får tag i ett), vara med vänner, åka på någon festival och åka till ställen. Men det slog mig att det nog är för sent att söka sommarjobb nu, nästan alla mina vänner åker antagligen bort med sina familjen eller på massa festivaler och jag har antagligen inte råd att åka så långt i sommar p.g.a min ekonomi. Idag i skolan så delade min mentor ut papper om att man kunde få chansen att åka till Irland och praktisera i två månader. Men jag vet inte. Jag vill (tror jag), men jag vet inte om jag har modet. Och, jag vet inte om jag har styrkan att vara borta från min pojkvän eller mina vänner så länge. Så jag får fundera på det.
________________
- Jag är inte rädd för att misslyckas, för alla har sagt till mig i hela mitt liv hur misslyckad jag är. Så jag är van vid det. Det skrämmer mig inte ett dugg.
- Men vad är du rädd för då?
- Att lyckas.
Jag vågar mig inte förvänta mig något. Jag vågar inte ge den där drömmen jag har näring. Den där drömmen "Lyckliga i alla sina dar". Om jag tänker så, så kan jag redan känna hur ont den där besvikelsen kommer att göra om det inte blir som jag hade hoppats på. Jag vågar helt enkelt inte. Jag vågar inte. "Lyckliga i alla sina dagar" händer andra människor. Men det händer inte mig. Jag är inte den sortens person. Everyone but me.
Jag trodde jag hade koll på vad jag ska göra på sommarlovet nu. Skaffa sommarjobb (om jag får tag i ett), vara med vänner, åka på någon festival och åka till ställen. Men det slog mig att det nog är för sent att söka sommarjobb nu, nästan alla mina vänner åker antagligen bort med sina familjen eller på massa festivaler och jag har antagligen inte råd att åka så långt i sommar p.g.a min ekonomi. Idag i skolan så delade min mentor ut papper om att man kunde få chansen att åka till Irland och praktisera i två månader. Men jag vet inte. Jag vill (tror jag), men jag vet inte om jag har modet. Och, jag vet inte om jag har styrkan att vara borta från min pojkvän eller mina vänner så länge. Så jag får fundera på det.
________________
- Jag är inte rädd för att misslyckas, för alla har sagt till mig i hela mitt liv hur misslyckad jag är. Så jag är van vid det. Det skrämmer mig inte ett dugg.
- Men vad är du rädd för då?
- Att lyckas.
Kommentarer
Trackback
