- life on the borderline

Jag behöver ta itu med så mycket saker, men det blir alltid moment 22. Jag vet att jag måste och vill, men jag orkar helt enkelt inte. På det sättet blir det aldrig av. Och när jag väl försöker göra saker som jag måste göra, så låser det sig i huvudet totalt. Jag kan inte koncentrera mig. Alla andra tankar flyger runt i huvudet på mig, trasslar ihop sig och hindrar mig från att kunna fokusera på vad jag ska göra. Detta gäller mest skolarbetet. Men det är inte bara att det låser sig i huvudet på mig, utan också att jag ständigt tänker: "Jag är inte bra nog. Jag är inte lika bra och duktig som alla andra. Allt jag gör blir ändå fel, så varför ens försöka göra det bra när jag vet att det inte kommer att bli det?". Jag har så otroligt höga krav på mig själv. För att jag ska bli nöjd med något måste jag alltid vara snäppet före alla andra, snäppet bättre. Det är först då jag blir nöjd. Så nu har jag gett upp kanske? Vissa dagar kommer jag inte ens till skolan, vissa dagar går jag bara halva dagen och somliga dagar klarar jag galant. Jag har hög frånvaro och jag har inte gjort tillräckligt med inlämningsuppgifter. Jag är riktigt efter. Jag tänker att jag ska komma ikapp, att jag ska ta mig i kragen och orka. Men sen kommer alltid den tanken: "Varför försöka när du ändå kommer att misslyckas?". Jag blir så himla frustrerad på mig själv. Jag måste verkligen skärpa till mig. Men min självkänsla och mitt självförtroende ligger på noll just nu. Längst ner på nollan.


Jag dagdrömmer mycket har jag kommit på. Jag går alltid runt och fantiserar om att vara någon annan, en person som alla ser upp till, en person som är älskvärd och vacker. Hur allting skulle KUNNA ha varit. Om hur jag vill att det ska vara. Jag ser mig själv som en drömmare ibland. Men och andra sidan ser jag mig själv som världens realist. Jag dagdrömmer ofta - ja det gör jag. Men så fort jag kommer på mig själv med att göra det tänker jag alltid: "Det kommer inte att hända. Sånt där händer aldrig mig. Så jag kan lika väl sluta upp med att drömma om något som ändå aldrig kommer att ske". Så går jag tillbaka till verkligheten, och försöker göra det bästa av det. Jag säger inte att mitt liv är ett helvete. Jag har många saker att vara tacksam för. Men ändå kan jag inte låta bli att drömma om att det var en aning annorlunda.


Jag är nog mest rädd för att bli som mina föräldrar. Pappa som har levt sitt liv ensam. Utan kompisar och misslyckade förhållanden som har varat i nån månad. Han isolerar sig i sin lägenhet och är ensam. Mamma som har haft många pojkvänner, men som alla antigen har varit allmänt vrickade eller elaka. (Ett undantag var en man som var världens bästa kille, och dom var lyckliga och gifte sig - en vecka efter bröllopet tog han livet av sig). Hon väljer alltid män som inte förtjänar henne. Hon tror väl inte att hon förtjänar bättre. Så nu har hon ett förhållande med en man som hon bråkar med mesta delen av dygnet, som varken jag och min lillebror kommer överens med, som har kriminella barn och som är så himla självisk. Mamma har funderat på att lämna honom, men jag tror aldrig att hon kommer att göra det. Min mormor träffade min morfar när hon var i tjugoårs åldern och levde tillsammans med honom tills han dog vid 65 årsåldern. Deras förhållande var...jag vet inte riktigt. Men utfrån det mamma har berättat om morfar så slog han mamma och var väldigt elak. Detsamma med min farmor och farfar. Dom var inte heller lyckliga. Min farfar utsatte min pappa och farmor för grov fysisk misshandel under en längre tid. Kommer denna "förbannelsen" i min släkt även drabba mig?



Om man tittar på mina tidigare förhållanden så har ju inte dom varit världens bästa. Nu har jag äntligen hittat en bra kille, som jag tror till 100% att han är den rätta för mig, och som jag vill tillbringa resten av mitt liv med. Men det som skrämmer mig är min ålder. Jag är bara 19 år, och är rädd att p.g.a för att jag är så ung, så kommer det kanske hålla några år och sedan tar det slut. Jag vill INTE det. Jag hoppas inte det. Jag får hoppas på det bästa. Men det är ju väldigt ovanligt att det håller hela livet när man är så ung. Iallefall i modern tid. Förr var det vanligare att man träffade någon när man var i tonåren och sedan höll det hela livet. Jag önskar att det fanns en garanti i kärlek. En papperslapp där båda skrev under att man lovade att aldrig lämna varandra och älska varandra livet ut - och verkligen gjorde det! Visst skulle det vara bra?


Jag skulle kunna skriva så mycket mer om kärlek och drömmar, men jag känner att ingen kommer att orka läsa detta inlägget då. Allt jag vet att jag ska kämpa för är mitt lyckliga slut. Jag ska få mitt lyckliga slut!