- life on the borderline

Jag hatar verkligen att vänta på folk. För jag börjar inbilla mig att massa kan ha hänt. Inbillar mig så sjukt extremt med. Att personen har dött och (om det är ens partner) - att den ska göra slut med en och sitter vid en vägkant med bilen och funderar ut hur personen ska göra det etc etc. Helt sjukt. Känns lite bättre med ångesten nu när jag tagit Lephetonen. Dricker även kaffe nu. Så jag älskar halva världen nu. Blir sådär "medgörlig" av kaffe och hostmedicin. Jävla drug addict.

Håller på att bygga upp någon form av bild av hur jag vill att min lägenhet ska se ut när jag flyttar in i den om 1 månad. Jag vet vilka tre färger jag ska ha iallefall. Men dom tänker jag inte avslöja än, vill att det ska bli en överraskning. Men hela sommaren kommer gå åt att designa/inreda lägenheten. Kommer bli kul för mig, men inte för min plånbok. Hoppas jag får beviljat det där Bostadstillägget av försäkringskassan bara.. Men det kommer säkert bli bra. Och jag har lovat mig själv en sak.. som jag (tror jag) nämnde i något av mina föregående inlägg.. Att jag INTE ska ta saker och ting på delbetalning. Aldrig mer. Eller.. kanske någon gång i framtiden. Men inte nu. Vill inte bygga upp en massa skulder som jag inte klarar av att betala sen. Och vill absolut aldrig hamna hos Kronofogden. Fyfan.

Jag måste försöka gå framåt. Tänka framåt hela tiden och träna på den där Acceptansen som vi tränar/har tränat på så mycket i DBT:n. Googlade acceptans av någon anledning nyss och jag älskar bara betydelsen av ordet. 

Acceptans
Acceptans handlar om att välja att både se och stå ut med verkligheten, hur plägsam den än kan vara utan att undvika, fly, försvränga eller döma den – hur jobbigt det än kan vara. Med verklighet menar man både den yttre verkligheten runt omkring, som exempelvis anhöriga, bekanta, vänner och ovänner och den inre verkligheten som kan vara olika tankar och känslor.

Accepterande förhållningssätt
Att ha ett accepterande förhållningssätt innebär inte att man måste avstå från att försöka förändra en situation, utan att sluta upp med att föra krig mot sig själv och sin tillvaro. Acceptans är, hur paradoxalt det än kan låta, inte att sitta passiv utan att aktivt handla i enlighet med sina mål och värderingar.

Så himla klokt det är. Med Acceptans menar man inte att man behöver gilla verkligenheten. Utan bara Acceptera den som den är. Det behöver inte betyda att du gillar en situation eller verkligheten du lever i, men att du accepterar den, och utgår därifrån. Det handlar lite om att släppa det där kontrollbehovet. Jag hade väldigt svårt med Acceptans i början av behandlingen, och kan fortfarande ha det. Men jag lär mig.

Whatever, ska fortsätta vänta på min käraste och klunka tusen koppar kaffe till.