tonårstankar
Det känns som om varje gång jag behöver någon, varje gång jag vill bli sedd av någon - så tittar alla bort. Det är som om jag är fullständigt obetydlig. Jag existerar inte. Allt jag någonsin får är missuppfattning av andra. Jag är missförstådd. Dom flesta missförstår vad jag säger på grund av att orden inte kommer ut som i tankarna. Människor som säger att dom älskar mig, dom ljuger. De ljuger allihopa. Älska mig? Älskar ni MIG? Hur kan någon...? Så varför ljuger ni när ni kan säga sanningen? Jag kan hantera den. Alla besvikelser, alla löften som blivit brutna. Alla lögner. Jag är härdad. Så slå sanningen i ansiktet på mig. Som ett hårt slag i magen. "Vi älskar inte dig Malin. Hela du är fel. FEL! Du har aldrig varit bra nog för oss, inte ens på gränsen till tillräcklig. Hur KUNDE du tro att någon kan älska dig, någonsin?"
Jag är otroligt hopplös, jag vet det. Tro mig, så misslyckad att jag inte ens kan hålla ett "löfte" till mig själv. Löftet om att inte äta. Jag älskar er, och när jag äter när ni tjatar så är det för eran skull. Och lite för min. Så ni inte ska tjata. Eller undra. Men ni vet inte hur det känns att tvinga sig själv. När jag har ätit känns det som om jag bli förorenad. Jag känner mig smutsig av maten. Jag känner hur den finns under min hud och jag vill bara ta bort den. Men jag hatar att spy, så jag behåller hellre den. Ni ser inte mig som jag ser på mig själv. Vad jag ser i en spegel är en misslyckad person med dubbelhaka, fet mage, stora lår, tjocka armar, för krokig näsa, dålig hållning, för tjocka läppar och så vidare...
Jag vet att ni ljuger om det också, ni är för fega för att se sanningen i vitögat. Men jag dömer er inte för att ni inte ser igenom den masken jag har målat dit. Jag vet mycket väl hur duktig jag är på att dölja saker när jag träffar personer. Jag vet hur man får er att tro att jag är som er. Normala. Friska. Jag skrattar, jag är glad, ler, småpratar om oviktiga saker bara för att ha något att säga och fungerar någolunda socialt så att folk bara uppfattar mig som blyg. Allt bara för att ni inte ska se igenom.
Det är kanske därför jag är rädd. Rädd för att släppa er för nära inpå. Då kanske ni ser igenom mig, då jag för något ögonblick glömmer bort mig själv och blottar alla fel. Då ni ser mitt riktiga jag. Det är nog därför så många vänner har dragit sig undan, och några jag varit tillsammans med lämnat mig. Jag släppte dom för nära inpå. Dom såg alla fel. Dom såg mig. Och jag fruktar skräckslaget ännu en förlust av någon jag älskar. Min pojkvän har sett mig, kanske inte i mitt sämsta skick, men i ett väldigt dåligt skick. När jag har mått så dåligt...Jag förvånas fortfarande av att han överhuvudtaget är kvar hos mig. Är han blind kanske? Såg han inte hur värdelös jag är? Hur många fel jag har? Denna fruktan av att förlora någon jag älskar..och jag vet att jag inte kan göra något åt det. Jag är maktlös. Ännu en förlust...ännu en bit av mig försvinner.
Jag klarar inte av fler lögner. Säg sanningen.
"Vi älskar inte dig Malin". Säg det.
Jag är otroligt hopplös, jag vet det. Tro mig, så misslyckad att jag inte ens kan hålla ett "löfte" till mig själv. Löftet om att inte äta. Jag älskar er, och när jag äter när ni tjatar så är det för eran skull. Och lite för min. Så ni inte ska tjata. Eller undra. Men ni vet inte hur det känns att tvinga sig själv. När jag har ätit känns det som om jag bli förorenad. Jag känner mig smutsig av maten. Jag känner hur den finns under min hud och jag vill bara ta bort den. Men jag hatar att spy, så jag behåller hellre den. Ni ser inte mig som jag ser på mig själv. Vad jag ser i en spegel är en misslyckad person med dubbelhaka, fet mage, stora lår, tjocka armar, för krokig näsa, dålig hållning, för tjocka läppar och så vidare...
Jag vet att ni ljuger om det också, ni är för fega för att se sanningen i vitögat. Men jag dömer er inte för att ni inte ser igenom den masken jag har målat dit. Jag vet mycket väl hur duktig jag är på att dölja saker när jag träffar personer. Jag vet hur man får er att tro att jag är som er. Normala. Friska. Jag skrattar, jag är glad, ler, småpratar om oviktiga saker bara för att ha något att säga och fungerar någolunda socialt så att folk bara uppfattar mig som blyg. Allt bara för att ni inte ska se igenom.
Det är kanske därför jag är rädd. Rädd för att släppa er för nära inpå. Då kanske ni ser igenom mig, då jag för något ögonblick glömmer bort mig själv och blottar alla fel. Då ni ser mitt riktiga jag. Det är nog därför så många vänner har dragit sig undan, och några jag varit tillsammans med lämnat mig. Jag släppte dom för nära inpå. Dom såg alla fel. Dom såg mig. Och jag fruktar skräckslaget ännu en förlust av någon jag älskar. Min pojkvän har sett mig, kanske inte i mitt sämsta skick, men i ett väldigt dåligt skick. När jag har mått så dåligt...Jag förvånas fortfarande av att han överhuvudtaget är kvar hos mig. Är han blind kanske? Såg han inte hur värdelös jag är? Hur många fel jag har? Denna fruktan av att förlora någon jag älskar..och jag vet att jag inte kan göra något åt det. Jag är maktlös. Ännu en förlust...ännu en bit av mig försvinner.
Jag klarar inte av fler lögner. Säg sanningen.
"Vi älskar inte dig Malin". Säg det.
Kommentarer
Trackback
