Men det är något inom mig som står upp, något som håller mig kvar. Något som fortfarande håller mig vid liv
Det finns ingen hjälp att få. Eller finns det? Är det bättre att känna ångest än ingenting alls? För att vara lycklig verkar inte stå skrivet i mitt öde. Jag känner att jag har så mycket inom mig, så många trauman som ligger bakom mitt mående idag, som jag känner att.. jag måste få ut men inte riktigt vågar. Jag vill bara skrika och gråta. Prata om det. Jag har pratat om det, men inte riktigt pratat. Bara nämnt händelserna. Men vågar jag? Om jag berättar om dom betyder det att jag lämnar ut mig själv. Och om jag berättar om dom så innebär det att allt jag har förträngt i så många år kommer fram igen, och det kanske blir tio gånger värre. Jag kanske bryter ihop fullständigt? Röster från mitt förflutna, flashbacks, minnen...plågar mig. Det gör så ont. Jag orkar inte mer. (Men det är något inom mig som står upp, något som håller mig kvar. Något som fortfarande håller mig vid liv).
Dagarna flyter samman. Jag spenderar mina dagar med att dricka te, röka & ligga i sängen. Om det finns något på tv kollar jag på det. Men förövrigt, så håller jag mig inomhus. Isolering. Jag ska på lägenhetsjakt nästnästa vecka. Att få en lägenhet och komma härifrån är förutsättningen för att jag ska kunna må bättre. Men om jag lämnar min "familj"...Tanken som ofta plågar mig är: Jag har ingen familj. Den enda jag räknar som familj är min lillebror - och han kommer i kläm. För om jag klipper alla band med min familj, betyder det att jag måste klippa bandet med min lillebror - för han sitter fast med min övriga familj. När jag är hos/ser andra familjer, och ser hur en familj "ska" se ut, hur lyckliga dom är - så gör det ont. "Du har ingen familj. Du har ingen familj. Du har ingen familj", dessa tankar hela tiden. Det gör ont. Det gör så himla ont.
Jag tänker att jag ska flytta härifrån, börja ett nytt liv tusen mil härifrån där ingen vet vem jag är. Men jag är rädd. Det betyder att jag måste göra det som förväntas av mig. Skaffa jobb, le och vara social, klara av att leva, vara ångestfri etc. Jag vet inte om jag kommer att klara det. Jag vet inte om jag vågar.
Jag vet ingenting. Jag vet INGENTING. Frustration. Tårar av frustration. Vafan ska jag ta mig till?
Dagarna flyter samman. Jag spenderar mina dagar med att dricka te, röka & ligga i sängen. Om det finns något på tv kollar jag på det. Men förövrigt, så håller jag mig inomhus. Isolering. Jag ska på lägenhetsjakt nästnästa vecka. Att få en lägenhet och komma härifrån är förutsättningen för att jag ska kunna må bättre. Men om jag lämnar min "familj"...Tanken som ofta plågar mig är: Jag har ingen familj. Den enda jag räknar som familj är min lillebror - och han kommer i kläm. För om jag klipper alla band med min familj, betyder det att jag måste klippa bandet med min lillebror - för han sitter fast med min övriga familj. När jag är hos/ser andra familjer, och ser hur en familj "ska" se ut, hur lyckliga dom är - så gör det ont. "Du har ingen familj. Du har ingen familj. Du har ingen familj", dessa tankar hela tiden. Det gör ont. Det gör så himla ont.
Jag tänker att jag ska flytta härifrån, börja ett nytt liv tusen mil härifrån där ingen vet vem jag är. Men jag är rädd. Det betyder att jag måste göra det som förväntas av mig. Skaffa jobb, le och vara social, klara av att leva, vara ångestfri etc. Jag vet inte om jag kommer att klara det. Jag vet inte om jag vågar.
Jag vet ingenting. Jag vet INGENTING. Frustration. Tårar av frustration. Vafan ska jag ta mig till?
Kommentarer
Trackback
