- life on the borderline

Dagbok från psykakuten/avdelning 20

8/7 - Torsdag

Psykakytmott. Jönköping. Orsak: Hemlighetstämplad. Jag kom in ganska snabbt. Fick vänta i högst en kvart i väntrummet, och 1 ½ timma i ett avskilt vänterum på läkaren. Skakade i hela kroppen av ångest. Läkaren bedömde att jag skulle läggas in på psykakuten för observation i en natt, och sedan bestämma därefter. Väl inne på avdelningen så var det sorgligaste nog att jag kunde alla rutiner och procedurer utantill, för att jag har varit inlagd så pass många gånger, så personalen hann inte säga ett ord för att jag gjorde det jag skulle utan att dom behövt säga något. Jag fick senare Theralen och Imovane för att kunna sova.


9/7- Fredag

Minns inte när jag vaknade. När jag gick upp åt jag frukost som bestod av ett halvt glas yougurt och te. När jag skulle gå på en undersökning av hjärtat (EKG) så kände jag att jag började koka, svettas kraftigt. Det kändes som om huvudet bokstavligen fattade eld. Sedan kom ett kraftigt illamående och det vitnade framför ögonen. Jag minns att jag sa till personalen som gick fram och tog emot mig: "Vad har ni lagt i frukosten? Har ni lagt något i frukosten?!", så svimmade jag. Jag vaknade upp på en kall bår när dom tog blodprov på mig. Det visade sig att jag hade fått ett kraftigt blodsockerfall p.g.a att jag inte ätit/sovit som jag skulle på ett par dagar. På psykakuten träffade jag två tjejer och en kille (vi kan kalla dom vid deras första bokstav i namnet: M, N och L. M (ena tjejen) var inlagd för överdos, L (den andra tjejen) för att hon genomgick en ECT behandling. L hade dom mest uppskurna armarna jag någonsin sett. Och N (killen) för att ha blandat alkohol och droger, i försök att ta livet av sig. Kom rätt bra överens med N. Vi pratade rätt mycket. Satt och kedjerökte den mesta tiden. När jag hade pratat med läkaren kom hon fram till att jag skulle förflyttas till Avdelning 20 i Värnamo. Innan jag åkte gav dom mig 3 st 25 mg Atarax.


Avdelning 20

Pratade med läkaren som var nära att sätta LVU på mig, men det gjorde han inte om jag stannade frivilligt. Jag fick Tillsynsgrad nr 3 som innebär att jag inte får gå ut utan en skötare med mig, och det är sällan dom vill eller har tid, så det finns inte så mycket att göra på avdelningen. Men jag känner ingen direkt tristess, för att ångesten tar över. Efter kvällsmaten vid fem gick jag och lade mig i sängen och stirrade in i väggen och var helt totalt borta i tre timmar ungefär. Jag hörde långt borta att sjuksköterskorna och skötarna försökte få kontakt med mig. Hörde att dom skakade i mig och frågade: Ska du inte ut och dricka lite te? Ska du inte ut och titta på lite tv? Vet någon att du mår som du gör?..". Jag minns att jag svarade, men minns inte vad jag sa. På avdelningen har jag bekantat mig med två tjejer (L och A) och en medelålders man som vi kan kalla R. A är inlagd för otaliga självmordsförsök och nu hade hon LTP (typ som LVU). L hade skurit upp pulsådern, och hade samma Tillsynhetsgrad som jag. L kommer jag bäst överens med. När vi inte sitter och pratar och dricker te, så spelar vi kort. Jag vet inte vad jag känner. Förutom den rotande ångesten.


10/7 - Lördag

Vaknade vid 9 tiden, åt lite frukost. Låg i sängen tills lunch. Vid halv fyra kom Janne och hälsade på. Vi gick ut , för han tycker inte om sjukhus, (jag får gå ut med en anhörig). Befriad kände jag mig när jag träffade honom. Men jag märkte att han var ledsen för att jag var där. Vid fem skildes vi åt, och nu är jag ledsen. Spenderar dagarna med att ligga i sängen i timtal, orkar inte...

På kvällen satt jag i en timma och försökte räkna ut vad det var för dag, vilken dag jag kom till jönköping och hur länge jag hade varit där. Jag var tvungen att fråga tillslut. Jag brukar alltid kunna hålla reda på dagarna ju. Nu är klockan 21.00 och jag har fått ångestdämpande. Men jag känner hur det har rotat sig fast. Jag blir aldrig fri.

11/7 - Söndag

Personalen väckte mig vid 8 på morgonen. Men sömntabletterna från igårkväll hade slagit ur mig så pass mycket så jag hade ingen ork att gå upp. Jag sov fram tills lunchen. Gick och lade mig igen efter jag hade ätit lite. Vid två gick jag upp och bad om ångestdämpande och drack te. Blev erbjuden att pröva på NADA-behandling (en typ av akupunktur) tillsammans med R. Vid tre frågade jag och L om vi fick gå till affären med Gugge (en skötare) och handla lite grejer. Det var inte särskilt skönt att komma ut, det var äckligt varmt. Jag och L köpte en liter jordgubbar och delade på. Jag kollade samtidigt min mobil när jag var ute. 10 nya sms. Kändes bra att folk bryr sig. Det känns som om mitt liv är långt borta just nu. Ändå om jag inte varit inlagd så känns det som om.. dagarna jag varit inlagd på känns som det enda livet jag har/haft. Människor känns så långt borta. Imorgon ska jag träffa läkaren. Vet inte om jag är redo att bli utskriven igen. Vet inte. Ingenting.

Efter att ha fått två doser Theralen och Imovane på kvällen bestämde jag mig för att duscha. När jag kom in på rummet, låg en gammal kvinna i den andra sängen. Upptäckte rätt snabbt att det enda hon i princip gör är och äter apelsiner, så nu stinker hela rummet apelsin. Fick reda på att hon är senil. Eftersom jag är så osäker om jag är redo att skrivas ut imorgon ska jag låta läkaren ta beslutet åt mig om jag är redo eller inte. 

 

11/7 - Måndag

Kvinnan som är senil som jag delar rum med, skrek och grät hela natten. Larmade på personalen konstant gjorde hon också. Så jag har inte fått en blund inatt trots sömnmedicinerna. Hade läkartid nyss. Han ville att jag skulle stanna kvar i några dagar till. Men jag sa att jag ville bli utskriven. Men om det blir värre så fick jag lova läkaren att komma tillbaka.


Nu sitter jag hemma. Har uppdaterat det mesta nu. Jag är rädd. Rädd för ångesten. Känns som om den sitter och lurar. Känns som om den kommer komma med dubbel effekt. Jag ska försöka distrahera mig med film, sms och musik. Te och kedjerökning är inte en så dålig idé heller. Men jag vill inte vara ensam.