feels like I've lost something, somewhere.

Mår jag bra? Nej.

Det känns som om jag har förlorat någonting, någonstans. Det känns som om jag har gått sönder, som om något har brustit inom mig. Och när jag väl kommer till tanken vad det kan vara som gör att jag känner såhär - så kommer jag inte fram till svaret. För jag vet inte själv. Jag känner mig så skör. Så ömtålig. Som att bägaren redan har runnit över, fast samtidigt känns det som om sista droppen inte är nådd än. Jag har inte nått Likgiltigheten än, så jag tror inte jag är i riskzonen att avsluta något än. Men ibland tänker jag: "Ska jag leva med denna ångesten, denna smärtan i hela mitt liv?". Då får man den känslan av att det är lika bra att avsluta allt. Men det är något som håller mig kvar. Något som jag inte kan lämna.

"Jag förstår inte att jag ligger här och diskuterar med min flickvän om hon ska stanna kvar i livet eller inte. Då har jag slösat bort två år på att försöka få ett liv med dig".

Denna meningen med Hans röst ekar hela tiden i mitt huvud. Och det är Han som håller mig kvar. Han som gör så att jag vill hoppas, hoppas på en ljus framtid & en framtida lycka. Jag kan inte lämna Honom. Det enda som hindrar mig från att fullständigt ge mig an Döden.

Jag vet att man inte borde skriva så. För man ska inte leva för någon annan. Man måste kunna leva för sig själv. Och det kanske låter som om jag kommer att ge mig själv till Döden om Han någonsin skulle lämna mig. Men det kan jag inte svara på. Hur ska jag kunna veta?

Mitt mående den senaste tiden har gått ut mycket över skolan. Jag kommer inte upp ur sängen när klockan ringer på morgonen. Jag är bara så trött... Förra veckan gick jag bara på en lektion UNDER HELA VECKAN. Och nu är det måndag, och jag kom inte upp ur sängen idag heller. Jag har redan missat två lektioner. Men jag planerar att komma på dom två sista efter lunch. Försöker...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0