- life on the borderline

Och plötsligt faller jag igen. Jag sitter på toalettgolvet, och klockan är snart två på natten. Jag gråter. Jag skriker i en grön handduk. Jag försöker vara tyst så att ingen vaknar. Tankarna är som en garnnysta i mitt huvud och jag får inte i ordning på dom. Varje tanke är ett knivhugg, varje tanke är ångesten som sakta sliter ut mitt hjärta. Jag förblöder mentalt på golvet. Ingen hör, ingen vaknar. Ingen vet. Det är bara jag. Jag tittar upp mot de vita lådorna. Jag vet att det finns gula rakhyvlar där. Dom där som är så svåra att pilla ut rakbladen på. Jag ser framför mig hur jag drar rakbladet sakta längst mina ben, och ser skinnet, köttet..öppna sig. Men jag skakar bort tanken. Och det gör ont att skaka bort den. Jag blir förbannad på mig själv. Förbannad. Förbannad för att jag inte får ta den lätta vägen ut. Och med det menar jag inte döden, utan att dämpa smärtan genom att fysiskt skada mig själv. Som jag gjorde för längesedan. Det skulle vara så lätt. Det är lättare att ta rakbladet och skära, än att stå emot frestelsen och låta bli. Men jag stod emot. Trots min ilska. Men jag gråter ännu mer. Jag kan inte visa att jag är svag, jag kan inte blotta min ångest mer. För det sårar andra som jag älskar. Så jag är ensam. Jag står ensam. Inget vet, och ingen ser. Ingen ska veta, och ingen ska se. Så jag torkar tårarna, och lägger mig under täcket i sängen igen. Jag skulle behöva mina Atarax nu, eller Theralenen. Jag har det hemma i min egen lägenhet, och nu är jag hos mamma. Jag vet att varken Ataraxen eller Theralenen hjälper mot ångesten, men den hjälper mig iallefall att sova. Och jag vill sova, sova bort all smärta så jag slipper känna.

Denna låten hittade jag på en tjejs borderlineblogg. Och när jag hör låten, så är det som om Janne sjunger texten till mig. Han är Loke - och jag är Miranda. Och denna låten tillägnar jag till dig, min älskade..