Face to face, please.
Jag har insett att man inser att alla saker man krävde eller förväntade sig inte betyder ett dugg när man är nära att förlora en person. Jag ger en eloge till alla som är anhöriga till oss med Borderline. Jag vet att det är tufft av er att leva med oss. Att lära er hur vi fungerar och att stå ut med allt skit som våran sjukdom innebär. Jag vill även tillägna en extra stor eloge till min pojkvän. Min pojkvän som alltid stått vid min sida, for better AND for worse. Han har hjälpt mig upp när jag fallit, och även glatt sig med mig i de ångestfria stunderna. Han har varit min räddare och en underbar vän och pojkvän. Jag förstår inte hur han har stått ut med mig genom alla dessa åren och ändå stått kvar vid min sida. Och fastän jag kanske inte har varit världens bästa flickvän alla gånger, och utsätter honom för min sjukdom och allt som kommer med den, så försöker jag varje dag att bli bättre. Att vara den flickvännen han förtjänar. Och en dag, ska jag vara allt han behöver, och vara värd en sådan person som honom. Jag älskar dig.
_______
Jag har hört att folk pratar skit bakom min rygg. Att dom säger att jag har bloggen bara för att få uppmärksamhet och att jag är en dålig människa och flickvän. Och jag är så trött. Fast det börjar bli som vardagsmat för mig att höra det. Jag kommer förklara för sista gången för alla nu, och läs noga, för nu kopierar jag de exakta orden som står på min profil här på bloggen:
"Jag skapade denna bloggen för att hjälpa andra med min sjukdom. Jag har diagnosen Borderline personlighetsstörning (eller Emotionellt instabil personlighetsstörning som det nu för tiden heter).
I denna bloggen kommer ni få en inblick i mitt liv, och se livet ur min verklighet. Ur mina ögon. Jag kämpar varje dag med att överleva och försöker att leva i eran verklighet. Men ibland är det inte så lätt. Eftersom jag är så öppen i vad jag skriver, om mina tankar. Eftersom jag inte "förskönar" hur jag mår eller hur jag ser på livet. Så tror vissa att jag skriver för att få någon slags uppmärksamhet. Men det är verkligen inte därför. Utan tvärtom.
Mitt syfte med min blogg är att försöka att hjälpa andra som lider av samma psykiska sjukdom som jag har. Eller som har någon annan psykisk sjukdom. Att de kanske inte känner sig så ensamma, och att de vet att det är
någon därute som förstår och kanske får hjälp av det jag skrivit.
Men jag tar inte heller på mig något ansvar. Jag förskönar som sagt inte hur jag ser verkligheten och hur jag mår. Ni som vet att ni inte kommer att förstå eller vet att ni kommer tycka illa om det jag skriver, behöver inte läsa den. Till de som vill, får gärna göra det.
Jag kämpar varje dag för att överleva, att fungera som en normal individ i samhället. Och en dag ska jag lyckas. En dag ska jag också nå slutet av regnbågen".
__
Så nej, jag har inte bloggen för att få uppmärksamhet. Jag har den för att försöka hjälpa andra och inte bara dom med Borderline, utan även anhöriga och människor som inte förstår riktigt vad sjukdomen innebär. Så så är fallet. Och om ni som tycker illa om mig eller har något att säga eller fråga, så skriv till mig. Men skriv erat namn och så, så att jag kan svara mig. För annars kan ni ju inte förvänta er ett svar. Så säg/fråga det direkt till mig istället för att säga det till min pojkvän eller mina vänner eller andra för den delen. Okunskap är det farligaste som finns i denna värld.
