Sjukhusvistelse på akuten

Jag har inte skrivit här på ett tag. Har haft så fullt upp. Pluggande och jag har i princip festat varje helg nu i snart en månad. Har också varit hos Sofia en hel del. Men jag tänkte ändå uppdatera lite.

I tisdagskväll och natten till onsdagen så åkte jag akut in till sjukhuset med ambulans. Det var så himla hemskt. Dagen började med att jag vaknade och kände mig tung i huvudet, som om jag var sjuk eller något. Så jag var hemma den tisdagen och tog det lugnt och kollade på Grey's anatomy avsnitt. Framåt kvällen så kände jag hur huvudvärken blev allt värre och jag fick problem med andningen och mådde jätteilla. Pga illamåendet så kunde jag knappt äta något den tisdagen. Så jag låg i sängen och kollade på Grey's som sagt. Jag ringde pojkvännen och frågade om han kunde komma hem till mig efter repet, och det kunde han. När klockan blev nio ungefär så hade huvudvärken blivit så illa så jag knappt kunde röra mig. Jag tänkte då att det kunde bero på att jag knappt ätit eller druckit, så jag skulle gå upp och ta något att dricka/äta. När jag skulle gå upp så vek sig benen på mig och det blev svart framför ögonen. Jag hörde sedan långt borta Jannes röst utropa: "Malin, vad gör du på golvet?! MALIN?!". Han hjälpte mig upp och helt plötsligt så kunde jag inte andas. Jag kippade efter andan och Janne blev rädd och sa att han skulle ringa ambulansen som läkaren hade sagt åt mig att göra nästa gång jag inte kunde andas. Han smsade min mamma att hon skulle ringa upp (han eller jag hade inga pengar på mobilen). Vi bad mamma ringa akuten och rådfråga om vi skulle ringa ambulansen eller inte. Mamma ringde upp sedan och sa att ambulansen var påväg.

När ambulansen kom så tog dom blodtryck och lyssnade på mina lungor och hjärta. Sen fick jag andas i en påse. Dom frågade om jag hade haft ångestattacker innan och vad jag hade gjort innan detta hände osv. Men det var ingen ångestattack, för jag hade ingen ångest. Men dom trodde att det var någon omedveten ångest eller något. Och dom undrade om jag inte hade fått någon medicin och sa att jag borde egentligen få bensodiazepiner som Sobril eller Xanor. Och dom tyckte psyk ar dåliga som inte gett mig det. Ambulansmännen tyckte jag skulle följa med till sjukhuset (vid detta taget hade andningen blivit lite bättre, men dock inte huvudvärken). Men jag sa att dom kunde åka, så ringer jag om det blir värre.

Någon timme gick och jag och janne gick ut och tog luft och var inne hos min kompis Jens som bor granne med mig, en stund. När jag satt i hans soffa kände jag hur ögonen började tåras. Och att jag fick tillbaka huvudvärken. Jag sa att jag var tvungen att gå upp, så jag gjorde det. Väl uppe så fick jag så ont så jag bokstavligen GALLSKREK så att grannarna bankade i väggen. Jag bara skrek till Janne: "GÖR NÅGOT, GÖR NÅGOT! JAG DÖR!" AAAAJJJJ!!!". Sedan gick jag på toaletten flera gånger och spydde för jag hade så ont. Jag..har aldrig upplevt en sån smärta förut... Det var hemskt. Janne ringde ambulansen igen och dom kom och hämtade mig. Väl i ambulansen så fick jag en liten slang i mitt armveck så dom sprutade in en spruta mot illamåendet. Ambulanskillen som satt med mig i ambulansen därbak tog också blodsockret på mig. Han sa att det var väldigt lågt. Sen fick jag något sorts litet dropp tills vi kom till akuten i Värnamo. 

När jag kom in till Värnamo hade huvudvärken börjat avta lite och illamåendet försvann pga sprutan jag fick. Så jag var rätt nedslagen. Klockan var ungefär 1 på natten när vi kom in. De tvingade i mig en ost och skinkpaj så jag skulle få upp blodsockret och jag tvingade mig i den. Eller.. Janne pushade mig. Men det var bra tror jag. Sen tog dom EKG, blodtryck, urinprov för infektioner och om jag kanske var gravid (som jag inte var). Sen på morgonen fick vi äntligen åka hem. Jag gick inte till skolan på onsdagen/igår för jag kände att huvudvärken började komma igen.

Men fyfan, den kvällen/natten var den värsta på länge. Det var hemskt. Men nu ska jag verkligen pusha på inne på psyk i värnamo att jag får någon stark ångestdämpande medel. För min ångest har gått så långt nu att det börjar visa sig fysiskt. Och det kan vara farligt. Så nu jävlar ska dom lyssna på mig!

__

Idag så var jag stolt över mig själv. Vi skulle göra Nationella prov i Svenska B. Och jag har inte klarat av att plugga eller göra en uppsats på nästan ett år pga ångesten, tankarna och koncentrationssvårigheterna. Men jag fick lite Lepheton (hostmedicin med efedrin och morfin i) av Sejb så jag skrev jättemånga sidor och jag skrev BRA också. Kändes som om jag inte kunde sluta skriva. Gud vad stolt jag är. Det kanske är en självklarhet för andra att bara kunna skriva något, men det är en seger för mig. Jag är så stolt över mig själv. Jag klarade det! Så nu sitter jag hemma hos Sofia med hennes.. två...husspindlar i taket (FYFAN) och väntar på att hon ska komma hem, så ska jag hjälpa henne att packa (för hon ska ju flytta till Halmstad den sista april), inte okej. Sen i helgen så blir det säkerligen grillning och fest. Längtar! Sen nästa vecka ar jag lov, och det ska bli fint väder. Kan det bli bättre? Och snart fyller jag 20. LÄNGTAR!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0